Bonusdottern på 5 år, rädd för sin bio mamma! Vad gör man?

Behöver hjälp & råd!
Jag är gift med en man som har barn sedan ett tidigare förhållande.
Vi har henne 8 dagar i månaden, mamman har resten.
Vi har märkt att hans dotter är MYCKET rädd för sin mamma,
när hon kommer hem till oss och vi stänger dörren om henne, om hon t.ex är på toaletten, eller i sitt rum och ritar så börjar hon gall skrika. När vi frågar varför hon beter sig på detta viset har hon sagt att hennes mamma låser in henne i rummet när hon blir arg på henne för något hon gör.

Vi har en bra och konsekvent uppfostran vi också, men utan skrik & utan inlåsningar.

Hon säger saker till oss i förtroeende om vi lovar att inte berätta för mamma, som t.ex att hon skulle vilja vara med oss mer ( något som vi också vill, och har tagit upp men mamman vägrar & skyller på rutiner m.m)
När pappan pratar med någon i telefon springer hon efter honom och frågar förskräckt vem det var han prata med, om det var mamman osv.

Saken är den att när man försöker prata med henne så tar hon illa vid sig att man pratar om hennes mamma som att hon skulle vara elak, och hon vågar inte säga rätt ut att hon är rädd, utan det är bara reaktionerna omkring vissa situationer som gör att man kommer i dessa tankebanor.

Så vad ska vi göra? Behöver hjälp! Kan man komma i kontakt med någon barn psykolog som drar ur henne vad det är som händer, och isåfall. Kan man göra det utan mammans tillstånd eller vetskap?

Tack för svaret!
Jag förstår din tanke och jag tänkte EXAKT samma innan.
Men det är tyvär en del saker som känns "över gräns" för att det ska kunna vara så.
Jag har funnits i hennes liv sen hon var tre år, och sedan dess, och även innan enligt min man har hon ALLTID varit sån här när det gäller sin mamma.
När vi lämna henne på dagis och hon visste att hennes mamma skulle hämta klamra hon sig fast i famnen och börja gallskrika, skaka, kunde knappt få andan, om vi åkte någon väg som var lik att åka hem till mamman kunde hon sitta i baksätet och börja skaka, och verkligen bita ihop för att försöka att inte fälla tårar.
Visst reagerade jag då med, försökte prata med henne men då var hon såpass liten att man inte kunde få fram något.
I början av sommaren hade hennes mamma och hon hade varit hos hennes morfar och hälsat på över en helg, när min man sedan hämta henne från dagis börja hon storgråta, och hon fick fram mellan allt gråt att dom inte hade haft det alls bra hos morfar, och att han slagit & skrämt henne.
Min man blev ju självklart förbannad, och ringde till mamman för att få klarhet i vad som hänt men hon påstod bara att hon hittat på allt. Men frågan är som så, kan ett barn på 4 år hitta på en sådan sak?

När jag frågar henne vad hon och mamman har gjort när hon varit där vill hon aldrig prata om det, men hon säger att hon måste berätta ALLT för sin mamma om t.ex mig. Vad jag har gjort när hon varit hos oss osv.

Anledningen att jag fråga om man kunde söka hjälp utan mammans vetskap var att jag vet att hon har så himla lätt att manipulera sin dotter. Hon skulle kunna stå framför en vit vägg och säga till dottern att den inte alls är vit, den är blå & hon skulle så småning om tro på det. Detta låter hemskt, men hennes mamma har så stor iverkan på vad hennes dotter ska tycka och tänka..

Visst det skulle kunna vara på det sättet att hon spelar ut oss mot varandra, men magkänslan känns inte bra.
Min make har i allafall bokat in sammarbets samtal som kommer om två månader, där han vill ta upp att dottern ska börja bo varannan vecka, samt uppfostran.

Jag skrev här är att det känns så hemskt att bara stå och se på, medans man väntar på att sammarbetssamtalen ska komma igång. Man vill bara ta tag i det, men man vet inte hur man ska gå till väga riktigt.

Bonusdottern på 5 år, rädd för sin bio mamma! Vad gör man?

INNEHÅLL