Så jävla arg på min chef!!!

Jag jobbar själv som chef, och när jag började att arbeta som det för ett par år sedan så vet jag att mina medarbetare upplevde mig som väldigt "på"!! 
Inte att jag i frågasatte orsaken varför de var hemma utan att de tyckte att jag stressade dem med frågor som; "när kommer du tillbaka, du kan väl höra av dig i morgon så jag vet" osv.
Detta berodde inte alls på att jag inte ville eller tyckte att de skulle vara hemma utan helt enkelt på min egen osäkerhet och stressen över att klara verksamheten. Mitt team tog upp detta med mig, och det är jag väldigt glad för, eftersom jag inte själv förstod hur jag lät och hur mina frågor uppfattades.
Jag har skrivit detta förut i andra inlägg, och vill poängtera detta igen, vi chefer, vi är också människor, vi gör fel och gör misstag, är inte det minsta perfekta och ofelbara. Men det viktigaste här, tycker jag, är att du är ärlig,
Ta en diskussion med din chef, berätta hur du känner och hur du upplevde den här situationen.
Jag är oerhört tacksam för att mina medarbetare tog upp detta med mig, och gav mig en ärlig chans att förbättra mig och mitt beteende.

Lycka till!!

Jobbar själv som chef och det är ibland riktigt tungt och jobbigt. Det är inte alla arbetsplatser som har "vikarier" som går att få tag i. Ofta är det någon annan som egentligen skulle vara ledig som får komma in och täcka upp, alternativt att de som jobbar får stå en man kort hela dagen, eller det sistnämnda; att chefen själv får lägga sina egna arbetsuppgifter åt sidan och jobba i den sjukes/vabbandes tjänst för att sedan ta igen sitt eget på obetald fritid.

Själv tycker jag att de anställda ska känna lite ansvar och skyldighet att göra det bästa jobb man kan. Att ha inställningen "chefen får fixa", är det värsta man kan ha! Man är ju anställd för att utföra ett arbete och när någon är borta mycket blir det ofta dubbel börda på resten av gänget. Finns det två föräldrar med i bilden så finns också möjligheten att dela på VAB!

Givetvis håller jag med om att den här chefen kunde ha betett sig på ett annat sätt och, som TS skriver, förklarat situationen och snällt försökt höra om det inte gick att mannen var hemma en dag för att det var svårt att ordna en vikarie eller vad det nu kan ha varit.

Bra sagt!! Jag kan inte alls förstå hur många kan hålla med en sån idiotchef! Tycker ni verkligen att det är okej? Skulle ni verkligen vilja ha en sån chef själva? Isf tycker jag att alldeles för många går på knä för sina chefer! Det är väl ingenting med att vara ärlig och säga som det är, det är som andra sagt: det är en lagstadgad rättighet att vara hemma och VABa! Och visst det är skittråkigt som arbetsgivare att ha ngn som VABar mycket/eller tar all VAB själv (vilket TS inte gjort!!!) men inte direkt något man kan göra något åt! Jag är själv arbetsgivare i den positionen och kan inte för mitt liv förstå att så många accepterar ett sånt samtal! Och att sparka ngn på de grunderna är ju superlöjligt, skulle man ALDRIG få igenom!!!

Mm det undrar jag med! Man ska absolut ha respekt för sin chef, men någon måtta får det vara hur denne får behandla dej! Chefen ska oxå visa respekt för sina anställda, vilket jag absolut inte tycker att den här chefen gjort i detta fall!!

Och att hennes lön ska höjas med 8000, det lär ju kosta företaget mer än att ha en mamma hemma som vabbar de sjukdagar som blir i tre månader...

Ja, det är vanligt förekommande. Annars är min favorit från senaste lönesamtalen "Jag behöver högre lön för vi har byggt nytt hus och det är en massa kostnader med det". ehh....

Jag är chef och det här med vab är ibland ett problem. Vi har en kvinna på min avdelning som tar all vab vad gäller deras tre barn, vilket betyder att hon ofta är borta och det med kort varsel (det är ju inte så att barnen talar om i förväg att de ska vara sjuka). Jag får ett sms på morgonen som säger "Jag vabbar idag" och sen måste andra göra hennes arbetsuppgifter, vilket ibland är närmast omöjligt då det handlar om kundrelationer och arbetsuppgifter där man inte bara kan kasta in någon ny. Hade hennes förklaring varit att det berodde på ekonomin hade jag faktiskt haft bättre förståelse än för det jag får höra, dvs "Jag tar all vab för att min man har ett så viktigt jobb och han kan inte vara borta från det". Dvs hans jobb är viktigare än hennes. Det gör mig riktigt irriterad, men jag skulle aldrig säga något. Däremot kan det mycket väl synas vid en lönerevision. Inte på det sättet att jag säger att hon får lägre lön pg av vab (det får man inte säga), utan det handlar om att premiera de som är lojala mot arbetsgivaren och även sina arbetskamrater.

Vad gäller TS har hennes chef naturligtvis ingen rätt att kräva någonting, men att fråga trevligt måste man ju få göra. Nu gick han dock längre och det är fel av honom. Han kände nog frustration över situationen och hanterade inte det speciellt bra. Det är dessutom riktigt dåligt ledarskap att ge sig in i en sådan diskussion över telefon med en mamma som sitter hemma med ett sjukt barn. Det löser knappast någonting.

Jag är verkligen inte förvånad över att chefens tålamod tröt, mer förvånad över att folk tycker att chefer alltid ska svälja allt och låta anställda hålla på som de vill trots att många anställda endast vill ha lönen och förmånerna ett arbete ger men själva jobbet får kollegorna gärna samsas om.

Visst, TS, det var 4 dagar VAB för ditt barn. Men, allvarligt talat, tror du att det var just det som triggade din chef, d.v.s. just de här 4 dagarna? Eller var det snarare det faktum att det inte är länge sedan du kommit tillbaka från mammaledigheten, är nu borta igen, pga VAB den här gången, plus så kommer du att ta alla VAB dagar som du upplyst om? Och som om inte allt detta räckte för en ansenlig mängd frånvaro så ska du dessutom ha barn i januari igen? Med nya möjligheter till olika sjukskrivningar under graviditet, ny mammaledighet, VAB för 2 barn, etc, etc?