Idag fyller jag 30 år, men jag känner mig så ledsen...
Idag fyller jag 30 år! Vad kul och grattis till mig kan tyckas. Men just nu känner jag mig bara väldigt ledsen.
Jag tycker synd om mig själv...
Snälla DU sluta inte att läsa bara för det.
Jag vill så gärna att ni läser hela min text och tycker till om saken. Ge mig bara några tankar.. kanske om vad ni tänker.. om något.. om mig, om er, om min text. Det skulle göra mig lite lättare i sinnet.
Jag och maken väntar vårt första barn som är beräknad att komma den 1 okt. Så det är snart med andra ord. Känner mig ängslig och osäker.
Just nu omger jag mig av nyfunna vänner som jag har träffat inreal från olika forum på nätet. Himla gulliga männsikor som gör min vardag mindre ensam och mer glädjefull. Men jag saknar så klart mina gamla vänner och jag tänker speciellt på en särskild vän. Hon har mer eller mindre gått under jorden och hör av sig allt mer sällan, sedan snart 9 månader tillbaka. Jag har funderat många gånger över vad det är som har gjort att hon har lämnat mig så i sticket.
Mina nyfunna vänner påminner mig ständigt om hur lätt utbytbar jag är, utan att de ens tänker på det eller menar något illa med det. Men så är det ju, easy come, easy go.. Det finns så klart en sanning i det talesättet.
Min mamma har nyligen kommit hem från psyket efter att ha varit där i 3 veckor. Ingenting vi gör (Jag och min syster) duger. Min mamma ställer dumma frågor om vårt barn i magen är friskt och liknande. Så ingen stöttning där ifrån inte. Utan tvärtom, hon ger mig ständigt en påminnelse över hur mycket hon skiter i mig.
Jag har hela tiden varit medveten om att hon inte har noterat att jag snart skall fylla år. Med tanke på omständigheterna och så och det har heller inte varit viktigt för mig att göra henne medveten om det.
Idag blev det solklart för mig att min make lider lite av hela grejen över att jag inte har velat ha något riktigt kalas. Utan min pappa och min syster + hennes pojk skall titta förbi på en bit tårta i dag. Sedan skall jag och maken gå ut och äta en middag därefter blir det 2 st filmer på bio i ett svep.
För mig känns det helt okey att inte ha någon "bjudning" trots min 30 års dag. Det har varit så mycket det här året ändå. I början fyllde min make jämna år och vi hyrde en resturang och bjöd 50 personer. Sedan gifte vi oss i april och det var ett fint och dyrt bröllop. Sedan väntar vi ju trots allt barn nu och min födelsedag ligger väldigt nära i tiden. Så för mig kändes det naturligt att dra ned på ambitionerna kring min STORA dag.
Men jag är ledsen över många saker, över de elaka kommentarerna som jag har fått höra under min graviditet. Jag är ledsen över att min svärmor nyligen sade till mig att hon önskade att min man hade varit singel längre än vad han var. För sedan träffade han ju mig, men det sa hon inte dock inte högt.
Jag känner mig ledsen över att jag känner mig ensam, övergiven och som att jag inte är värd någonting i min omgivning.
Jag är ledsen över att min historia, familj påverkar min make som aldrig själv har haft några liknande bekymmer.
Jag är ledsen...