Bli gravid efter adoption?

Jag har också läst om den amerikanska undersökningen om oförklarigt barnlösa. Tidigare hade jag en länk till den, men den försvann när vi bytte dator och hur jag än letar har jag inte lyckats hitta den igen. Tyvärr. Har för mig att den säger att någonstans runt 10% av de oförklarligt barnlösa (alltså inte alla barnlösa) så småningom blir gravida och att siffran är nästan exakt densamma, oavsett om de adopterat eller valt att leva utan barn.

Vi fick ju en biologisk son ca två år efter att vi kommit hem med vår dotter. Många som får höra hur vi fått våra två barn reagerar med att säga att "Ja, men så brukar det ju vara! När man väl adopterat så får man ett eget barn. Min mammas arbetskompis granne var med om precis samma sak." Mitt svar brukar vara att dels referera till den amerikanska undersökningen, dels fråga dem hur många adoptivfamiljer de känner och hur stor andel bland dessa som har biologiska barn. Det visar sig då att de flesta faktiskt har kontakt med en massa människor som adopterat utan att sedan få biologiska barn. Dessutom brukar jag påpeka att jag har två egna barn, jag har bara fått dem på lita olika sätt.

Ändå vet jag att folk berättar vitt och brett om oss som en av de där solskenshistorierna. Det händer att människor jag aldrig träffat förut vet precis hur jag fått mina barn. Detta därför att någon gemensam bekant berättat om hur vi minsann fick ett biologiskt barn efter att ha adopterat. På något sätt verkar de där bekanta missa att berätta om vänner som adopterat och sedan... adopterade igen. Eller valde att bara ha ett barn. Det är väl inte lika spännande.

I vårt fall finns det en form av biologisk förklaring till att jag till slut blev gravid. Vi var inte oförklarligt barnlösa. Vi visste att vi hade en viss möjlighet till graviditet efter att jag gått igenom några operationer och om vi skulle ha turen att både min mans spermakvalitet och min ämnesomsättning råkade vara på bästa möjliga nivå samtidigt. Chansen var inte stor, men den fanns där och den vara garanterat oberoende av om vi adopterade eller inte.

Visst är det märkligt, det där med sjukvårdspersonalen. Vi är ju flera här som vittnat om samma sak. Om barnmorskor som säger saker som "Ni måste ju vara extra glada nu, ni som bara har ett adopterat barn förut" eller "Tänk så roligt för er att få ett eget barn också!". För att inte tala om en läkare (!) som faktiskt körde klart-att-ni får-biologiskt-barn-nu-när-ni-adopterat-mantrat. Trots att hon visste exakt hur det låg till för oss.

Och det där med att ni skulle belönas med ett biologiskt barn för att ni hade godheten att adoptera... Man kan bli mörkrädd för mindre.

Visst kan psyket påverka en del. Den som tror att den ska blir frisk har större möjlighet att bli av med en sjukdom än den som gett upp och allt det där. Men jag tror nog ändå att det var operationen som tog bort skiljeväggen i min livmoder, och inte något positivt tänkande eller allmän avslappning. Att det var levaxinet som fick min ämnesomsättning att bli bättre, inte någon psykisk reaktion på att jag blivit mamma genom adoption.

På precis samma sätt som jag tror att min kompis fru dog av sin cancer för att hon helt enkelt var för sjuk, inte för att hon tyckte att det var OK att lämna honom ensam med en tvååring. Hon var nog den mest optimistiska sjuka människa jag någonsin träffat, men det gick ändå inte vägen. Psyket har en viss inverkan, men är nog sällan avgörande. Det känns bra att få tro att man kan påverka, men alltför ofta kan man inte det.

Som redan sagts flera gånger i tråden, om nu det psykiska måendet och stress spelar så stor roll, hur kommer det sig då att kvinnor i krig, på flykt och med svåra missbruksproblem blir gravida? Hur kan en självmordsbenägen kvinna bli med barn? Hur kan en svårt psykiskt sjuk kvinna föda det ena barnet efter det andra? Hur kommer det sig att den omskrivna kvinnan i Österrike (eller var det Schweiz?), hon som hölls fången och våldtogs av sin far i en bunker i årtionden, blev gravid gång på gång?