tvinga en 14-åring till den andra föräldern

Jag anser INTE att man tvingar en tonåring till såna här saker. Hon blir totalt överkörd, och det är det sämsta man kan göra mot någon i hennes ålder. Lita på henne, att hon tar ett rätt beslut. De två kan umgås på udda dagar, göra saker tillsammans osv osv. Det är upp till dotter och far. Ditt ansvar för umgänge är över nu. Hon är stor. Ditt ex lägger ansvaret på dig och det är fel. Ansvaret är hans och ingen annans. Det är HAN som skall få tösen att tycka det är roligt att hälsa på - det innebär att han får dra ner på jobb när de umgås, och umgås med HENNE och få henne att tycka att det är roligt att vara med pappa.

Detta är inget ens familjerätten skulle titta på. De två måste komma överens om ett bra sätt att umgås. Hon är inte sex år gammal, hon är 14 år och kan ta beslut själv.

SJÄLVKLART ska du inte tvinga henne, absolut inte.

Jag tycker att både du och pappan ska uppmuntra dottern att i alla fall medverka i det där samtalet som ni föräldrar har bestämt att ni ska ha. Det blir ett bra forum för henne att med egna ord berätta hur hon ser på umgänget och att hon inte känner sig hemma hos pappan. Det är också bra för pappan att själv ta ansvar för att prata med dottern, får han höra från henne själv vad hon tycker kan han ju inte påstå att du bara "jamsar med". Det är naturligtvis bra också för dig eftersom du slipper bli budbärare.

Så vad gäller samtalet anser i alla fall jag att ni föräldrar kan kräva av dottern att hon ska vara med.  

Jag tycker att man skall lyssna väldigt mycket på 14-åringen. Umgänget med pappan kan få nya former. Sambons barn fick bestämma mycket när de kom i den åldern. Det var annat som drog och när de kom över, så var det för att de ville. Väldigt mycket trevligare, för samtliga

Kan ni inte höra med familjerådgivningen om de kan hjälpa till?
Kanske med att någon opartisk pratar enskilt med dottern, förmedlar till pappan och dig vad hon sagt och så kan ni ta en diskussion tillsammans senare, när ni alla hunnit smälta det hela lite?
Att vara bara 14 år och mer eller mindre tvingas tala om för sin pappa, ansikte mot ansikte, att man inte vill vara hos honom är fruktansvärt jobbigt. Är han dessutom påstridig så lär det vara etter värre för henne att ta det själv.

Rent juridiskt så är det näst intill omöjligt att tvinga en 14-åring till umgänge mot dennes vilja. Även om det finns en dom från Tingsrätten så har tonåringen rätt att vägra.

Sedan så håller jag fullständigt med Birgitta2 om att det är pappans ansvar att skapa en relation mellan honom och dottern som gör att hon vill umgås med honom. Jag menar inte att det ska vara tivoli, cirkus och bio varje gång hon kommer till honom, utan att de behöver ha en relation med ömsesidig kärlek, respekt och omtanke. Den relationen är det ingen annan som kan ansvara för, utan det är pappan som måste bygga upp den (och det borde han börjat med för 14 år sedan).

Det du kan göra är att uppmuntra dottern genom att prata positivt om umgänget, och genom att förklara för henne att det är bra för henne i långa loppet att inte tappa vardagskontakten med sin pappa. Men du kan inte tvinga henne att faktiskt genomföra umgänget.

Och tvinga henne för allt i världen inte att se sin pappa i ögonen och tala om för honom att hon inte vill umgås med honom. För henne blir det som att tala om för pappan att hon inte älskar honom längre, och det är otroligt tufft även för en vuxen! Som tonåring ska hon inte behöva utsättas för det.

Sitter i samma sits, har oxå en 13 åring som inte vill åka till sin pappa på umgänge, jag tvingar henne inte, och pappan är rasande på mig, men än så länge gör han inget mer än att hota och pressa. Jag sitter och rullar tummarna i princip just nu, jag stödjer umgänget om hon vill åka, annars är det upp till han. Han vill inte betala resorna (bussen) heller inte hämta, ringer inte mer än när hon eg ska åka till han, nja...ringer och ringer, menar mest smsar för att pressa, och muta. Fast det är bra för då har dottern lättast att säga ifrån. Svårt det här...

Ja, svårt är det det här, jag och dottern har träffat pappa nu, hon sa till honom att hon vill träffa honom men att det inte vill komma för att hon inte känner att han lyssnar på henne, de bestämde iaf att hon skulle komma och stanna en natt, hon fick följa med honom till jobbet kvällstid då han behövde jobba extra, det bevisar väl var hans prioritering ligger. Nu vill hon inte mer, han fick en chans till men tog den inte. När jag försöker prata med honom menar han att så ser hans liv ut och det får hon finna sig i, om de hade en regelbunden och väl fungerande relation så vore det kanske ingen stor sak men just denna gång hade han behövt visa att han fanns bara för henne. Suck ja jag anser att jag gjort och gör det jag kan NU är det upp till honom.....återigen.

Puffar upp denna tråd lite, Pappan har sagt till dottern att han har rätt att tvinga henne eftersom hon inte är myndig, hon mår dåligt går omkring med ont magen och oro för vad som ska hända, jag har pratat med fam.rätten igen, dotterna ska få komma dit själv och prata innan de träffar pappan. Han är vansinnig på mig och menar att jag brister i mitt ansvar osv som låter henne bestämma, om han tar det till rätten nu vad skulle hända?

Känner och misstänker att han planerar för något....

Nej, inget beslut i rätten kan tvinga din dotter att åka till pappan, förhoppningsvis kommer även familjerätten göra detta klart för honom detta, skulle även förvåna mig om han hittar en advokat som vill driva detta om han vill ta det i tingsrätten, för övrigt så tror jag även att din dotter i såfall kommer att höras.

Säg detta till din dotter, så kommer hon nog koppla av.

Han kan skaffa hur många advokater han vill. Er dotter har lagen på sin sida. I föräldrabalken finns det ett kapitel som handlar om verkställande (dvs hur man tvingar barnet till umgänge enligt en dom). I första paragrafen står det att "Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad." En 14-åring kommer inte att tvingas till umgänge av Tingsrätten.

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19490381.htm#K21P1

Tack för era svar, lugnar mig lite och även dottern även om hon känner en stor skuld i att inte vilja träffa pappa eftersom han gör allt för att trycka ner henne, funderar på om det kan vara läga att fundera på ensam vårdnad för mig, känns lite onödligt med tanke på hennes ålder men med tanke på allt praktiskt som inte fungerar så skulle det underlätt vesäntligt, men det är kanske inte värt vare sig tid ork och pengar....men vad är det i jämförelse med dotterns välmående? 

Vad tror du skulle bli lättare med enskild vårdnad? Som det är nu så kan pappan inte tvinga dit henne och skolval har hon väl redan gjort. Vad är det som är problematiskt med gemensam vårdnad?

Gymnasievalet ligger ju precis runt hörnet, där kan pappan sätta käppar i hjulet (eller utöva utpressning).

Annars så håller jag med om att det förmodligen skapar mer problem än de fördelar det ger, att sätta igång en stämning för ensam vårdnad i det här läget.

Just det ja... gymnasievalet hade jag glömt. Men är pappan så dum att han skulle hindra henne att gå det program hon vill? Gör han det är han riktigt dum.

Han låter inte så klyftig på ts beskrivning.

"Pappan har sagt till dottern att han har rätt att tvinga henne eftersom hon inte är myndig"
" även dottern även om hon känner en stor skuld i att inte vilja träffa pappa eftersom han gör allt för att trycka ner henne"
"hon känner att han lyssnar inte på henne och kritiserar henne de få gånger de ses"

Det skulle inte förvåna mig om han använder sin makt (underskrift) för att få igenom sin vilja.

Du har nog rätt i det. Han låter inte som en drömpappa... Ts borde försöka få pappan, och dottern, att komma på samarbetssamtal. Där kan de diskutera igenom umgänget. Kankse vill tjejen träffa pappa men inte vara hela helger hos honom. De kan gå på bio, åka och bada eller något annat som tjejen tycker är kul. Det är inte ovanligt att tonåringar inte längre vill ha vanligt umgänge och då får man anpassa sig efter deras behov och önskemål så att det trots allt kan bli ett visst umgänge. Sen får dottern en chans att diskuter gymnasieval med pappan om de alla kommer till familjerätten. Det kan nog vara bra för ts och dottern att veta var pappan står när det gäller utbildningen.

När det gäller gymnasieval så har han redan berättat sin syn, hon ska gå ett program så hon kan tjäna pengar sen enligt honom, att hon brinner för hästar och vill jobba med djurvård är inget han bryr sis om, "en fånig tjejgrej som går över".
Håller med om att det är lite onödigt att dra igång någon process nu när hon är så pass stor, nästa steg är familjerätten, dottern vill inte träffa pappa öga mot öga,  hon ska ha ett eget samtal först sedan träffar de pappan och pratat om det hon känner. 

Nu vet jag inte om det har förändrats sen våren -07, när jag sist jobbade mot intagningen, men jag tror inte det. För gymnasievalet krävdes då bara ena förälderns underskrift, samt elevens, inte bägge föräldrarnas. Ett råd är att kolla upp om det fortfarande är så med gymnasieintagningen i er kommun.