extremt ledsen

Min 7 åring kan lite då och då bli så extremt ledsen att det skrämmer mig. Det sker inte när h*n inte får som h*n vill utan lite när som helst. Då bara gråter h*n hejdlöst och säger saker som "livet fet suger" (sicket sätt att prata!) eller att "hela mitt liv är värdelöst" och "hela världen är emot mig". H*n har också sagt att h*n känner sig ensam både i skolan, när h*n är ensam likväl som när h*n leker med kompisar.

Som mamma blir jag väldigt illa berörd och försöker trösta så gott det går. Men hur kan detta komma och te sig när h*n blir tonåring? Tänk om det leder till riktig depression och tom självmordstankar!? Vad kan jag göra idag för att unvika detta?

Jag kan ju tillägga att h*n normalt sätt (större delen av tiden) är ett väldigt glatt och nöjt barn så jag vet inte riktigt vad det här kommer ifrån.

Hej "Framtidsoro"!
6-7- årsåldern är för många barn en omvälvande period. De börjar skolan , lämnar hemmets och dagis trygghet, de konfronteras med nya auktoriteter.
Rent psykologiskt och utvecklingsmässigt är det då barn ökar sin förmåga till abstrakt tänkande. De börjar fundera över livet och döden. Var kommer de ifrån? Vem tar hand om dem? Vad kan hända i den stora världen?
Det låter som om din son/dotter har lärt sig en hel del av ett nytt sätt att prata, som kanske kompisarna i skolan gör. Han/hon tar med sig det hem och testar det på er, i familjens trygghet. Där släpper han/hon också ut både sin glädje, men också sin nyupptäckta oro över allt som finns därute i den stora världen.
Många barn pratar mycket om döden i den här åldern, utan att det finns någon yttre anledning.
Mitt tips är att fortsätta att ge stöd och tröst, men förminska din oro. Det är du som ska hjälpa ditt barn att få normala proportioner på den nya tillvaron. Om han/hon märker att du blir jätteorolig ökar hans/hennes oro. Om du tar det lugnt, tröstar och förklarar kommer ditt barn att lugna sig och ta sig igenom sina nya funderingar med ökad självkänsla.
Du har helt rätt i att tonårsperioden är en ny omvälvande period, med mycket existensiella funderingar och därtill stora hormonella krafter som påverkar beteendet, men det är något som hör den normala utvecklingen till.
Bemöt 6-åringen som en 6-åring och inte som en deprimerad vuxen! Det är något helt annat och har ingen
knytning till hans/hennes nuvarande utbrott.

MVH
Margit

extremt ledsen

INNEHÅLL