pappasflicka skrev 2010-10-10 18:05:13 följande:
Har varit så mycke det sista att jag inte hunnit svara!
dom har nu gjort alla tester som skall göras.. läkare från olika ställen i sverige hade en video konferans o gick igenom hans prover.. det visade sig inte o vara så bra..
det är försent att operera.. o tyvär finns det ingen annan behandlig som hjälper?!
men dom har skickat remiss till gbg för o se om han kanske kan få "stopp mediciner"
men allt tar ju sån tid!? jag fattar inte varför? tycker att en sådan allvarlig sjukdom borde behandlas eller göras ånting åt snabbt?!.. alla tester o prover har varit med veckors mellanrum... det känns som om dom dödar min pappa med flit?! förstår ni?
vi syskon försöker prata med våran pappa så mycket som möjligt om detta... vi får aldrig följa med han in till läkarna(vilket vi respekterar) , så därför har man mycket frågor... som han är mindre villig på att svara på.. vet inte om han själv lever i förnekelse o chock? vi vet så lite.. o han sitter inne med alla svar.. hur långt det har spritt sig o hur länge han kan tänkas ha kvar? m.m..
kram till er alla
Hej TS,
Och jag beklagar verkligen från mitt hjärta. Jag har förstadiet till denna fruktasvärda sjukdom, och vet redan nu, att detta kommer att vara det som drabbar mig ( så tillvida jag inte förolyckats ) inom inte allt för många år. Och det skrämmer, samtidigt som man ändå måste finna sig i sitt öde.
Tyvärr är alla sjukdommar som har med Pancreas att göra, i princip "hopplösa" ur perspektivet att dom i princip bara går att behandla till symptomen, inte till själva sjukdommen. Det går nog inte att förklara för en person som inte vart sjuk i denna, till synes, obetydliga kroppsdel, hur sjuk man faktikst kan bli.
Jag tror att när man kommer till den här sitsen, är det nog egentligen inte så intressant exakt HUR mycket tid man har kvar, utan snarare hur mycket KVALLITET på livet man har kvar. Som allvarligt sjuk, finns det en gräns för när livet har ett värde att leva eller inte. Det är förmodligen svårt att förstå som frisk, men det fungerar så i realiteten.
Mitt tipps till din pappa, är att se till att få en ordentlig smärtlindrings plan genomgången redan nu, så han vet vad han har för olika alternativ att tillgå i förhållande till vilken smärta han kommer få. Det ger en trygghet, att veta redan innan, att det finns genomgången och genomtänkt. Det är en jättestor bit, i att få behålla sin livskvallitet.
Den andra tippset, är att ta det försiktigt med att pusha på som anhörig, vad gäller alternativa behandlingar. Det som inte dödar en pancreas cancer, fungerar snarare som ren bensin på tumören, och helt plötsligt har man ÄNNU mindre tid kvar. Och det bör man vara medveten om, oavsett vad man väljer.
I övrigt, är eran närhet det som är det absolut viktigaste, för att få den där kvallieten som man vill ha på livet sista tiden. Nu vet jag inte hur er pappa är, men jag kan tänka mig att det är ett antal saker han vill hinna avsluta. Tiden när chocken har lagt sig är mycket tårar, men också mycket skratt. Förtvivlan, men också tacksamhet.
Det är en välldigt konstig tid, men samtidigt välldigt basic. Väldigt nära, mänskligt. Och det ska man deffentivit ta hand om. För det är lika mycket vem man är, som allting annat man också gjort. Bara i ett annat skeende, och en annan tid.
Jag hoppas att ni hittar en bra väg, och att ni får mycket kvallitetstid tillsammans. Det är en stor sorg när något sådant här inträffar, och jag känner verkligen med er, hela familjen.
