Känner mig lite ensam. Liksom.
Känner mig mer och mer ensam med den här jävla skaffabarnpärsen. Det är svår att berätta hur man verkligen kämpar, och hur man känner, när vänner undrar när det är vår tur. Jag kan inte glädjas med dem som väntar barn - jag blir jävligt ledsen och missunnsam. Är jag bara en outhärdlig bitterfitta eller finns det fler som är så uppgivna att de vill tejpa igen munnen på sina gravida vänner? Speciellt dem som lyckats med två graviditeter under de år vi har försökt.
Skriver detta under PCO eftersom det är en av anledningarna till utebliven baby. Vi har försökt i över två år. En spontan graviditet som slutade i MA för snart ett år sedan. Konstaterad PCO. Sambon opererad för varicocele. Påbörjar, efter en lååååång utredning, om några dagar min första pergokur. Är både glad och helt jävla livrädd. Jag har liksom gett upp det här med graviditet litegrann. Och om det nu skulle hända igen så skulle jag nog inte kunna slappna av med tanke på missfallsrisken.
Egentligen väntar jag mig kanske inga direkta svar på det här inlägget. Känns bara skönt att få skriva av sig lite. Med betoning på lite. MEN om det finns någon annan i min situation, med lika bittra känslor :) eller samma oro/tankar. Eller helt enkelt bara med PCO som försöker bli gravid...ja ni fattar. Någon som förstår. Möjligen i Stockholm. <3