Känner mig lite ensam. Liksom.

Förstår precis hur du känner dig. Även vi har försökt i över två år. Känns så hopplöst. Och alla runtomkring, vänner och bekanta och familj, de producerar ungar av "misstag". Visst kan det vara så att de också försökt länge och kämpat, det är ju inget man pratar om. Men ändå, de lyckas, men inte vi. Kan inte glädjas trots att man försöker. Ständigt ensam kvar i bim trådar....

Funderar på det där med PCO, om jag har det. Törs inte undersöka saken, vill inte veta... vet knappt ens vad det är för något, men något symtom borde man väl ha?

Ska köpa spermatest till mannen, men törs inte. Vill inte veta om det är något fel.

Man trodde ju inte att det skulle vara så här jävla svårt!!!

Vet inte vad jag vill ha sagt heller.. vill bara säga att du inte är ensam! Vi är fler bitterfittor ;D
Kramar 

Du är verkligen inte ensam om att känna såhär!
Det är jättesvårt att glädjas helhjärtat med de vänner som lyckas.
Såklart är jag glad för deras skull, men samtidigt så gnager känslan i mig... "Varför inte jag? När är det min tur?"...

Jag har också PCO, jag och min sambo har försökt bli gravida sen mars 2007, och inget har hänt.
Ska tilläggas att det första året sökte vi ingen hjälp för detta, utan tänkte att "blir det så blir det".
Så fick jag veta att jag har PCO, och har efter det fått hjälp med Pergotime. Jag får ägglossning av dubbelkur Pergotime, men har inte lyckats bli gravid än.

Jag ska börja äta enligt LCHF; har läst att det hjälpt många pcoare att bli gravida :) Är verkligen värt ett försök!
Man måste ju ändå fortsätta kämpa, eller ialla fall jag. Om jag bara "ger upp", så kommer alla hemska känslor ifatt och jag blir deppig. Hoppet är det sista som överger människan! Inte sant? :)

Stort lycka till! Och vad jag försöker få fram av detta är väl helt enkelt att du inte är ensam, även om jag tog en del omvägar för att få det sagt! ;)

Du är inte ensam... jag och min man har försökt så länge. Under tiden har våra vänner fått både ett och två barn. Det är så svårt att glädjas med andras bebislycka, när man egentligen bara vill lägga sig ner och gråta...

Förra veckan berättade min kollega att han och hans tjej väntar smått i januari. Och idag på lunchen fick jag ett mejl från en kompis som berättade för alla att  de väntar barn. Igen.

Önskar verkligen att jag på riktigt kunde glädjas åt andras mirakel, men det är fan inte lätt.... ;-(

Ibland bara hatar min J%¤la fu%/ing PCO! Jag fattar inte varför inte jag kan vara fin kvinna med platt mage och ägglossning varje månad. Jag vill inte ha mustasch och hår på bröstet! Varför ska just jag vara sån här? Det känns som att det bara sprutar ut ungar ur alla andra kvinnor runtomkring mig men jag kan inte få en enda. Ja, jag är lite bitter..

Men fan.. nu kom jag på att jag kanske visst har symptom ju... Med tanke på den andra tråden. Har iof alltid haft mörk "mustach", inte så att det är sådär jätteuppenbart, den är inte grov, jag behöver egentligen inte ta bort den, men ändå.. Sen har jag det senaste året hittat några hårstrån på bröstet ibland. Inte heller så jättemycket, men det kanske inte så "normalt" som jag har trott?? =O

Myspys: Se där.. fast lite hår på läppen kanske man kan ha ändå.. eller? Jag vet faktiskt inte hur mycket hår som är normalt på tjejer utan pco..

Jag säger det igen: Kolla upp det!  Jag blev faktiskt lättad när jag fick min diagnos, skönt ändå att veta vad som fel istället för att gå och fundera. Om man vet vad som är fel så vet man ju hur man kan lösa det också..de flesta "problem" går ju att lösa..

True true. ^^
Men kan man inte fråga tanten/gubben som ändå ska ta cellprover då? Dom kan väl fixa en tid för sånt eller nåt? pinsamt att jag inte är så insatt... och inte har jag läst kallelsen klokt heller ^^

Ja jag vet att de går att lösa, men jag är så envis och VILL inte att vi ska ha nå "problem" ^^
Samma som när jag var gravid i tonåren, jag visste det så väl, men ville inte testa. Jag ville verkligen inte vara gravid och tänkte i min naivitet att bara jag inte testade mig så skulle "problemet" försvinna av sig självt... Fan vad man ångrar den aborten nu när man har det så svårt! 

Jag förstår! Klart att man helst inte vill ha problem! Men om man nu ändå har det så är det ju bra att lösa dom. Om man har hål i en tand är det bra att laga den, har man diabetes behöver man insulin, har man ägglossningsproblem behöver man pergotime.. det är ju därför vi betalar skatt till sjukvården, för att få hjälp när man behöver! Visst, vissa saker kan man lösa själv men varför beställa spermatest på internet när vi ändå har betalat sjukvården för att erbjuda sådana tjänster och de har experter på att utvärdera sådana tester.

Ja, det är väl en bra ide att prata med gynekologen som tar cellprovet. Då kan hon/han slussa dig vidare. Men det bästa vore väl om både du och din kille anmälde er till en fertilitetsutredning så att ni går igenom det tillsammans. Även om det visar sig att det inte är något fel på er så skadar det ju inte att utreda sig.

Jag lovar att jag förstår, jag är också envis och det tog lång tid innan vi sökte hjälp. Jag ångrar idag att vi inte sökte tidigare.. det tar nog lång tid ändå med utredningen.

 

Ja jo, jag vet att du har rätt.. Men vi vill nog ändå vänta tills i maj åtminstone. Så har vi en deadline så att säga :)
Lustigt att du säger det där om tanden, jag har misstänkt att jag har haft hål i en tand i över ett år nu, men inte vågat gå till tandläkaren eftersom jag inte vill ha hål.. Så det är lite samma grej ;)
Nu har jag dock gått till tandläkaren, och det visade sig att det inte var ett hål tack och lov.

Jo spermatest på internet känns bäst som första åtgärd, då ingen av oss vill gå till någon ännu.. dessutom så tar de ca 600 kr för att ta ett spermatest proffsigt eller hur man ska säga.. Hemtestet är ändå ganska pålitligt, och det det kan ge ett bra hum :)

Vi har ingen större brådska egentligen med detta, men lite orolig att nåt är fel blir man ju. Gör ju inte saken bättre att alla runtomkring får barn hela fucking jävla tiden, för att vara ful i munnen. Man blir såååå stressad! 

Ja, precis vad jag menar! Om du hade gått till tandläkaren direkt hade du då fått reda på att dina tänder var ok och så hade du sluppit fundera under 1 år.. fast det är ju lätt för mig att säga..

Men spermaprov är ju ett steg också! Jag hoppas det går bra för er! Kram

Här händer det grejer medan man tentapluggar.

Mysgosmys, jag förstår dig. Men hoppas ändå att ni tar steget och ber om en utredning om inget händer fram till maj. Även om det känns jobbigt just nu så kommer det kännas skönt när ni vet vad det beror på, och får förslag på lösningar. Tänk också på att utredning tar X antal månader och om IVF behövs är kötiden lång. I Stockholm 1.5 år. PCO är ju väldigt vanligt. Om du inte läst något på Linnéklinikens hemsida så rekommenderar jag att du gör det. Dom har koll! Deras (Sveriges?) främsta expert kallar PCO-äggstockar för superäggstockar till och med. Det tycker jag tröstar i eländet med barnlöshet, övervikt och kroppsbehåring. Nu har jag i och för sig i princip noll hår på kroppen, men istället väldigt tunt hår och högt hårfäste. Jag är typ en steril och tjock liten gubbe.

Alla: Vi fixar ju det här! Och gläds såklart åt varandra. Eftersom vi vet att vi kämpat och förtjänar det!

Jennie, har funderat på lchf. Men den känns fan omöjlig när man är vegetarian. GI ska visst också funka bra. Började i somras med metformin, vilket jag inte tycker har hjälpt nämnvärt. Det är först den senaste månaden jag tappat sötsuget. Fått en bättre matrutin, tagit bort i princip allt socker, äter mindre portioner, såklart inget kött och inte alls speciellt fet mat. Men den jävla vågen står helt still. Jag blir galen! Nu har vi iofs vänt oss privat så det finns inget krav från deras sida på BMI under 35, men det tjatas ändå varenda gång. Och jag VET att det är viktigt att gå ner i vikt, men det gååååår ju inte utan att jag svälter. Min bmi ligger på 35.7 eller nåt lika frustrerande. Vår läkare, som förresten själv är tjock (vilket gör mig lite sur och ännu mer bitter), vill kunna ställa oss i landstingets kö om nu pergotime inte hjälper så det är väl lika bra att köra soppdiet några veckor.

Någon annan som känner sig helt nedtryckt i skorna efter allt tjat om vikten?

Juli20tio, äter du något animaliskt? smör, ost, ägg? Om inte så blir nog LCHF svårt, blir mycket kokosfett liksom..

Har du testat GI? Vad äter du för mat idag?

Mollina Jo jag äter mejeriprodukter och ägg. Har aldrig följt någon egentlig diet. Trodde det var sockret som var boven i dramat med tanke på hur otroligt jäkla sötsugen jag alltid har varit. Vi äter mycket frukt och grönsaker, bönor och gryner av olika slag. Och soja- och quornprodukter när vi är slöa. Jag vet att frukt innehåller socker...men har väl tänkt i viktväktarbanor tror jag. Trodde det räckte så.

Blev överviktig någon gång på lågstadiet. Lyckades gå ner i gymnasiet genom att skära bort allt socker och äta pyttesmå portioner. Det vill jag inte behöva göra igen. Jag vill kunna äta som en normal människa. Men börjar inse att det kanske inte går när man har PCO? Vi köper ytterst sällan chips och liknande. Dricker aldrig sockerläsk. Steker i nyttig olja osv osv. Ska det behövas en operation eller vad?

Måste tillägga att jag är uppväxt med en syster med motsatt problem. Hon kan äta en påse chips och tre glassar om dagen (vilket hon gjorde en period) utan att gå upp ett gram. Hon tycker inte det är roligt, och går runt med långkalsonger under jeansen året runt för att det ska se ut som hon har lite tjockare ben, men jag är ändå avundsjuk. Även min sambo, som en period varit överviktig, står helt still i vikt på vår diet. Han har ett stillasittande jobb och äter mycket större portioner än jag. BITTER återigen.

Oj, vilket dravel. Men är GI svaret?

Ja, det kanske är lite svårare när man är vegetarian? Man behöver ju få i sig animalskt fett när man äter LCHF, om jag har fattat rätt.
Jag har börjat lite försiktigt idag, man får nog prova sig fram...
Vad jobbigt att dom tjatar så om din vikt, precis som att du inte vet det själv! :/
Jag är också överviktig och behöver gå ner i vikt, därför jag ska ge LCHF en rejäl chans nu! :)

Men du, du kan inte gå till en dietist? Jag menar, en sån borde ju kunna säga till dig vad du ska äta för att gå ner i vikt? :)
Lycka till!!

Jennie: Jo, läkaren skulle skicka en remiss till en dietist. Och jag känner mig som en superfet texasbo som inte vet att det är dåligt att käka hamburgare till frukost och chips till mellanmål.

En av mina föräldrars vänner (man 50+) som hela livet kämpat med vikten och olika dieter, har lyckats superbra med lchf. Han är jättenöjd och jag skulle inte tveka en sekund om jag åt kött. Fast sen kommer iofs miljöaspekten in i en diet med ökad köttkonsumtion. Men hoppas det funkar för dig.

Lycka till!

Nej, så ska du inte känna!
Men vad bra att du fått remiss till en dietist, då får du säkert massa bra tips och råd på hur och vad du ska äta, och vad som passar dig :)

Härligt att han lyckats med lchf! Är visst väldigt många som gjort det :) Jag ska absolut ge det en chans! :)
Förstår att det blir lite problem när du inte äter kött, det är ju en väldigt stor grej i lchf...

Fast det finns massor med vegetariska LCHF -ecept också!! Särskilt om man äter ägg och mejeriprodukter :)

Lycka till tjejer håller tummarna för er!

här har ni en till PCOare som inte längre kan glädjas åt vänenr som blir gravida... lite synd faktiskt, inte deras fel egentligen. men kan verkligen inte få fram glada "grattis" längre. sen juli har jag fått reda på att ungefär 7-8stycken omkring mig blivit gravida... plus cirka lika många till som fött barn. det är vekligen jobbigt psykiskt.
inte lättare när de undrar när det e vår tur...?
hur ska jag veta det?

aja, vet hur du känner dig iaf... bor i stockholm också