Bonusbarnet vägrar äta min mat!!!

Jag skulle allvarligt talat skita i att vistas i köket under tiden dottern äter middag. Det här är en uppfostringsfråga och pappan verkar ju inte vilja göra något åt saken. Du som bonusmamma har inte en chans att påverka situationen mot pappans vilja, det enda som händer är att du och pappan blir osams.

Gå ut från köket och låt pappan stå sitt kast!

Jag tycker fortfarande inte att ts ska behöva ta fajten om maten. Speciellt inte om pappan tycker att hon ska hålla sig utanför.

Det här är upp till pappan. Om han tycker att det är okej att dottern bara äter köttbullar resten av livet så får han stå ut med det. Det enda ts kan göra är att gå därifrån, allting annat kommer att sluta med att pappan blir arg på henne.

Min systerson som är 5 år brukar säga "Jag är inte så förtjust i den här maten". Det är så himla gulligt så man kan inte bli arg.

Och vanorna skulle inte kunna komma från pappan? Han har ju uppenbarligen låtit henne äta sin favoritmat hela tiden plus godis varje dag. Eller är det mamman som åkt hem till pappan och gett barnet godispåsen varje dag?

Förlåt, men att påstå att det enbart är mammorna som ansvarar för barnens uppfostran är att nedvärdera papporna. I mina ögon är en pappa en fullvärdig förälder och han har precis lika mycket ansvar för barnets uppfostran som mamman.

Jag känner igen det där med att konkurrera om föräldern. Min yngsta är 11 år och hon vet inte riktigt vilken fot hon ska stå på när det gäller min kille. Hon tycker jättemycket om honom och vill helst att han ska komma hit varje dag. Hon tar kontakt och frågar honom om en massa saker, hon blir jätteglad när han hjälper henne med något eller bara frågar om hennes intressen. Men samtidigt så säger hon till mig att han tar mig ifrån henne och systrarna. Hon kräver att jag ska sitta bredvid henne i soffan istället för honom (fast när han inte är här så vill hon inte ens sitta i samma soffa som mig). Jag försöker ge henne tid både ensam med mig och tillsammans med killen. I soffan ser jag till att jag sitter bredvid båda, jag tänker att det är viktigt att hon får sitta med mig men samtidigt är det viktigt att hon ser att hon inte kan spela ut honom.

Det är svårt, en ständig balansgång. Det verkar vara en besvärlig ålder för sånt här också, hennes storasystrar bryr sig inte ett skvatt. De är bara glada över att killen inte är töntig.

Huruvida man ska äta det som bjuds eller inte är upp till de biologiska föräldrarna att bestämma. Den här pappan anser att det är okej att barnet äter snabbmakaroner och köttbullar istället för den mat som bjuds. Det innebär att i ts hem så får man äta vad man vill, oavsett vad som bjuds.

För övrigt är det inte ts problem att uppfostra barnet. Pappan har satt upp reglerna och nu är det pappan som får stå ut med konsekvenserna av reglerna.

Jag menar inget negativt med att bonusföräldern inte ska behöva ta ansvar. Tvärtom.

Om man läser ts inlägg så framgår det att pappan anser att dottern ska få välja mat varje dag. Det innebär att om ts skulle ta striden om maten så har hon två motståndare i sitt hem, både dottern och pappan. Dvs ts och hennes sambo kommer att bråka om dotterns matvanor och eftersom sambon är biologisk pappa så kommer han att ha sista ordet. Det spelar alltså ingen roll om ts har goda intentioner eller om hon faktiskt har rätt i att dottern borde smaka på all sorts mat, det enda som händer är att hon blir osams med sin sambo.

Min slutsats blir alltså att hon för sin egen skull ska skita i problemet. Gå ut ur köket och låta pappan stå där och laga köttbullar och snabbmakaroner varje dag. Varför ska ts anstränga sig med matlagning eller uppfostran när hennes sambo ändå aldrig kommer att stå på hennes sida?