Bonusbarnet vägrar äta min mat!!!

Vad skulle hon säga om det var PAPPA som hade lagat dendär andra maten som inte var mamma scans och snabbmakaroner?
Skulle det vara äckligt då också eller skulle det vara okej om det var han som stått vid spisen?

En idé jag får är att han och dottern skulle kunna laga mat tillsammans.
I början kanske en variant på snabbmaten men med fullkornsmakaroner istället för snabbmakaroner, eller med någon lite roligare pasta som skruvar, fjärilar eller liknande.
Hon är absolut gammal nog att kunna delta i matlagningen och även gammal nog att få förmånen att bestämma vad det ska bli till middag en kväll under veckan - under förutsättning att hon är med och lagar maten den kvällen också och gärna tar större delen av ansvaret just för den måltiden. Och med förbehållet att ni får lägga till en sallad eller liknande om hon bara vill ha 'makaroner köttbullar och ketchup'.

Får hon laga mat tillsammans med pappa kan det ha flera fördelar.
En är att pappan börjar anstränga sig lite mer i köket.
En att hon känner att hon får mer gemensam tid med sin pappa.
En att hon kan utöka sin mat-repertoar lite i taget eftersom lusten till maten brukar öka ju mer man håller på med det - förutsatt att det inte handlar om enbart enformig vardagsmat som bara ska gå snabbt att laga.

Förresten, kom att tänka på en sak när jag läste lite andra inlägg i tråden.

När jag växte upp hade jag och min bror fått för oss att det var EN favoriträtt vi ville ha Hela Tiden, och vi frågade varenda dag om vi skulle få det till middag.
Till slut så tröttnade mamma och pappa på tjatet och lovade att vi skulle få Just Den rätten till både lunch och middag hemma en hel vecka i sträck och INGET annat, och de skulle inte ens försöka få oss att prova något annat än just det vi ville ha.

Sagt och gjort, och i början av veckan var vi hur glada som helst och satt och glittrade med ögonen när maten serverades.
Men mot slutet av veckan började det faktiskt bli lite tråkigt att äta samma sak varenda kväll.
Och när helgen kom och vi inte fick något annat genom lunchen på skolan blev det två gånger samma dag dessutom, och vi sade till och med till mamma att hon inte behövde göra den rätten och att det vore helt okej och att det inte skulle göra något om hon bröt sitt löfte - men se det ville hon inte höra på.
Hon körde stenhårt på skuldkänslorna och påpekade att när man har lovat sina egna barn något så måste man faktiskt hålla det, för annars är man en dålig mamma, och hon ville faktiskt inte vara någon dålig mamma - det var ju därför hon hade lovat oss att vi skulle få vår favoriträtt en hel vecka i sträck, för att vi så gärna ville ha det, det kom vi väl ihåg?
Så vi led oss igenom den långa helgen med vår favoriträtt till både lunch och middag, medan mamma och pappa förståss satt och åt helt andra saker med massor av lök och kryddor som de i vanliga fall brukade vara försiktiga med för att vi inte tyckte om dem. För dem var det en ganska bra mat-vecka...

Efter den veckan blev det betydligt lättare att få oss barn att äta det som serverades utan tjat och knotande, eftersom vi visste hur det kunde gå om man fick som man ville.

Så, ja, varför inte lova tjejen att hon ska få sina snabbmakaroner med mamma scans en hel vecka i sträck?
Självklart måste ni hålla på det löftet också, så ni inte backar ur ifall hon skulle ändra sig halvvägs igenom veckan, eller vilja ha en liten smakportion av något annat som ni andra äter.
Hon ska ju få som hon vill, och det var ju att få sina snabbmakaroner med mamma scans och ketchup i en vecka...

Ja, det hade ju aldrig fungerat om de inte hade hållt enad front och varit konsekventa, så det är väl den största risken i ditt fall. Om hennes pappa skulle vara "snäll" och ge efter när hon började bli lite ledsen så hon slapp konsekvenserna den gången också.

Så länge det känns osäkert kanske det vore bättre ändå om pappa tog mer ansvar i köket och om dottern fick vara med och laga till maten i lite större utsträckning.