sextiotalist skrev 2010-10-01 16:38:12 följande:
Jodå, det finns visst barn som svälter i Sverige, de kanske inte svälter ihjäl, men ätstörningar har gått ner i åldrarna.
Jadu, det är lätt att ha principer, eftersom jag är en matvägrare (började redan på BB enligt min mamma) så vet jag hur det är att ha föräldrar med dessa principer. De lyckades aldrig att få mig äta vissa rätter, trots att de försökte med din princip under hela min uppväxt. Både min syster och jag har rätter som vi bara inte äter, pga tvång hemifrån (och då inte alls samma rätter, de jag avskyr tycker hon om och tvärtom).
Ja, jag hade nog kunnat svälta mig själv om de hade behövts, för jag minns att jag kunde sakna hungerskänslor i flera dagar, speciellt efter ett rejält bråk.
Nu är vi en familj som består av tre kräsna personer och det finns inte i min värld att jag skulle tvinga mitt barn att äta något han inte tycker om, alternativet inte äta alls, här får alla mat, och det kan mycket väl fixas en rätt till var och en ibland, eftersom ingen av oss vuxna äter något vi inte tycker om. Jodå, det har hänt att jag vid en bjudning inte ätit någonting alls, jag kan inte ens artighetsäta vissa saker, för jag får inte in det i min mun bara.
Så hemma hos oss ser vi till så att alla kan äta maten och annars så lagas det någon annan rätt. Men, är det sådant som jag vet att mitt barn äter, att han bara inte känner för det, då är det en helt annan sak (fast då får han fixa alternativet, nudlar eller omelett brukar det bli)
Ingen av oss är överviktiga (skulle vara sambon, men han skyller det på min goda mat), sk skräpmat äts sällen, mamma scan och makaroner uppskattas endast av sambon. Ingen av oss äter godis eller chips istället för mat.
När jag växte så lovade jag mig själv att mina eventuellt framtida barn aldrig skall bli itvingade mat och aldrig skulle bli utan mat pga principer.
Min sambos barn var också extremt kräsna, och där hade vi samma princip hemma, vi lagade mat som de tyckte om, de var ju ändå här varannan helg, varför måste man ha principer då?
Hemma hos oss händer det ibland att jag och maken äter helt olika maträtter, för han gillar saker som jag inte gör, och tvärtom. Listan på vad jag faktiskt äter är väldigt kort i jämförelse med allt jag inte äter. Mycket av det kommer hemifrån, där det var äta eller gå hungrig, vilket ledde till att man fick stjäla mat (franskbröd, rå spaghetti osv) om man tyckte att snabbmakaroner, brunsås och bacon inte var gott... Jag och maken har en deal som går ut på at han inte berättar vad han har i maten, för om jag vet så är det större risk att jag inte äter den.
När ska folk inse att matsmak är subjektivt och bara för att en själv tycker att maten är supergod, så betyder inte det att andra gillar den. Troligtvis så tycker man sin egen mat är god, annars skulle man väl inte laga den åt sig själv?
Hos oss svälter ingen. Dottern som älskar oliver, broccoli, bönor och kikärtor får det, men jag skulle aldrig äta något av det.
