Bonusbarnet vägrar äta min mat!!!

Ja, nu har jag bara en treåring förstås som äter nästan allt med förtjusning. Så jag vet inte vad det vill säga att ha det problem du har, men i alla fall. Det är vissa rätter han inte vill ha, så som ärtsoppa, raggmunk, bruna bönor och så kanske lite annat. Å andra sidan äter inte pappan heller detta så då lagar jag inte till det.

Nåväl. Vi har aldrig erbjudit alternativa rätter när han har rynkat på näsan så han har helt enkelt haft att välja på att äta, eller också inte äta. Och han lärde sig snart att det mesta smakar gott, förutom några enstaka rätter. De gånger han inte velat äta potatisen har vi INTE erbjudit pasta i stället osv. Angående grönsaker har jag till och med lyckats utöka pappans repertoar också bara för att han ju måste föregå med gott exempel, tycker jag. Nu låter det som om jag är en riktig kastrullhäxa, men så är inte fallet. Vi har tagit det helt odramatiskt, inte gapat, inte skällt, inte skickat från bordet. Tvärtom har det alltid varit jättemysigt vid matbordet. Alltid har väl åtminstone NÅGOT på tallriken gått att äta? Och så varför inte smaka på det här också? Jag har sett till att ha grönsaker han tycker om ifall han inte är helt hundra förtjust i just själva maten och det har gått jättebra. Fast jag VET att det kan bli tvärnit om några år, men den dagen, den sorgen.

Nu kommer du in i bilden mitt i ett redan havererat förhållande till mat, som jag ser det. Och då blir det genast mycket svårare. Vad tror du om att försöka köra samma stil som vi? Till slut lär hon väl ledsna på att bara äta makaronerna och inte såsen, grönsakerna, köttet och så vidare. Vad tror du, kan det vara en idé? Eftersom ni kommer bra överens annars så är det nog ingen bestraffningsgrej hon håller på med. Eller vad sägs om att låta henne vara med och laga maten? Kan det månne väcka intresset? Vad äter de hemma hos hennes mamma? Lever de på hamburgare där eller?

Hoppas det ordnar sig, förstår att du blir SKITSUR. Det skulle jag också bli, jag lovar.