sextiotalist skrev 2010-10-01 16:38:12 följande:
Jodå, det finns visst barn som svälter i Sverige, de kanske inte svälter ihjäl, men ätstörningar har gått ner i åldrarna.
Jadu, det är lätt att ha principer, eftersom jag är en matvägrare (började redan på BB enligt min mamma) så vet jag hur det är att ha föräldrar med dessa principer. De lyckades aldrig att få mig äta vissa rätter, trots att de försökte med din princip under hela min uppväxt. Både min syster och jag har rätter som vi bara inte äter, pga tvång hemifrån (och då inte alls samma rätter, de jag avskyr tycker hon om och tvärtom).
Ja, jag hade nog kunnat svälta mig själv om de hade behövts, för jag minns att jag kunde sakna hungerskänslor i flera dagar, speciellt efter ett rejält bråk.
Nu är vi en familj som består av tre kräsna personer och det finns inte i min värld att jag skulle tvinga mitt barn att äta något han inte tycker om, alternativet inte äta alls, här får alla mat, och det kan mycket väl fixas en rätt till var och en ibland, eftersom ingen av oss vuxna äter något vi inte tycker om. Jodå, det har hänt att jag vid en bjudning inte ätit någonting alls, jag kan inte ens artighetsäta vissa saker, för jag får inte in det i min mun bara.
Så hemma hos oss ser vi till så att alla kan äta maten och annars så lagas det någon annan rätt. Men, är det sådant som jag vet att mitt barn äter, att han bara inte känner för det, då är det en helt annan sak (fast då får han fixa alternativet, nudlar eller omelett brukar det bli)
Ingen av oss är överviktiga (skulle vara sambon, men han skyller det på min goda mat), sk skräpmat äts sällen, mamma scan och makaroner uppskattas endast av sambon. Ingen av oss äter godis eller chips istället för mat.
När jag växte så lovade jag mig själv att mina eventuellt framtida barn aldrig skall bli itvingade mat och aldrig skulle bli utan mat pga principer.
Min sambos barn var också extremt kräsna, och där hade vi samma princip hemma, vi lagade mat som de tyckte om, de var ju ändå här varannan helg, varför måste man ha principer då?
Fast här tvingas det aldrig att man ska äta. Vill man inte äta så behöver man inte. Men däremot skulle jag aldrig laga en rätt som jag visste att barnen inte ens ämnade till att äta..
Som våran 11-åring, hatar pölsa. Då lagar jag inte pölsa när jag vet att hon ska äta middag hemma. Då planerar jag det till en gång bara jag o papps ska äta. Man kan ha principer, men man behöver ju inte trycka upp det i ansiktet på dem..
Man tvingar inga barn att äta. Men jag lagar inte fler rätter för att de inte 'känner för middagen' just då..
Här är det så att äter man inte, ja då slipper man. Skulle aldrig bråka om mat. Då får man se till att nästa mål blir bättre.
Har en 1,5-åring som ibland krånglar, bråkar absolut inte. Ger henne en extra mackbit bara. Sen nästa mål så petar man i lite extra.. Men jag lagar inte en ny rätt till henne för att hon krånglar.
Det är samma med sallad, jag gör och låter det stå framme. Till slut efter några veckor är det nåt nyfiket litet en som tar. Man gör det tillgängligt men bråkar inte. Har haft den rutinen till 11-åringen och hon är den som smakar bäst på saker nuförtiden.
Fast då bara jag o sambon. Barnen har smakat men diggade det inte alls. Så, då äter bara vi vuxna när vi är ensamma.