Bonusbarnet vägrar äta min mat!!!

Eftersom vi har själva ett kräset barn, så kan jag förstå frustationen. Nu är mitt barn så gammalt, så lagar vi mat, som vi vet att han kan äta, då får han fixa sin egen mat. När han var yngre så togs det mer hänsyn. Så jag tror faktiskt att det är den rätta taktiken. Hon får själv "ta konsekvenserna" av sin kräsenhet, du eller pappan dansar inte efter hennes pipa när det gäller maten. Om det är ett maktmedel, så kommer ni på så sätt lirka detta vapen ur hennes hand och hon blir troligen tvungen att kapitulera.
Men förbred henne, tala om att ni anser att hon är så stor nu och att ni vet att hon äter annat än köttbullar och makaroner. Det är inget som skall komma oförberett, utan hon vet vad som gäller.

Det fungerar alldelse utmärkt, skall min sambo avstå från vissa rätter för att vi andra inte äter det, skall vi avstå från rätter som vårt barn inte äter, skall vårt barn avstå från rätter som vi vuxna inte äter.
Så det är minst ett par (ibland oftare) då vi äter olika hemma till middagen.
På helgerna är det mer tydligt, för där kan man lugnt säga, de gångerna vi äter samma sak till lunch är lätt räknade.
Och ibland är det olika tillbehör till, sambons barn är dessutom allergiska så även där har det varit olika saker till middag.
Så även med 5 vid en måltid har vi fixat det.

Exakt mina minnen från min barndom också, det jag inte åt då, äter jag inte  heller idag, så det har liksom inte hjälpt. Men de rätter som jag frivilligt fått prövat i min egen takt, har jag antingen lärt mig tycka om, eller konstaterat att detta kommer inte över mina läppar någon mer gång, eller det går an.

Har man dessa mardrömsminnen kring matbordet, då ser man till att det inte upprepas hemma.

Det är en sak som aldrig, då menar jag aldrig, kommer att ske inom mina väggar. Jag har en riktig tunnis hemma, äter inte godis heller för den delen (chokladbit någon gång då och då), vi har även varit hos läkaren då hans ätande gav (eller snarare icke-ätande) resulterade i dålig tillväxt, huvudvärk och allmän dåligt allmäntillstånd.
Mitt ansvar som förälder är att se till att mitt barn inte svälter

Det håller jag med om, en sak om man inte äter, men man beter sig trevligt. Beteende som TS beskriver är inte tillåtet hemma hos oss, men däremot är tolerensen att man inte äter allt betydligt högre hos oss än hos många som skriver här.

Och då ser man till att fokusera på rätt sak, dvs man ger i det här fallet barnet en egen möjlighet att laga maten själv om det inte passar

Jodå, det finns visst barn som svälter i Sverige, de kanske inte svälter ihjäl, men ätstörningar har gått ner i åldrarna.
Jadu, det är lätt att ha principer, eftersom jag är en matvägrare (började redan på BB enligt min mamma) så vet jag hur det är att ha föräldrar med dessa principer. De lyckades aldrig att få mig äta vissa rätter, trots att de försökte med din princip under hela min uppväxt. Både min syster och jag har rätter som vi bara inte äter, pga tvång hemifrån (och då inte alls samma rätter, de jag avskyr tycker hon om och tvärtom).
Ja, jag hade nog kunnat svälta mig själv om de hade behövts, för jag minns att jag kunde sakna hungerskänslor i flera dagar, speciellt efter ett rejält bråk.
Nu är vi en familj som består av tre kräsna personer och det finns inte i min värld att jag skulle tvinga mitt barn att äta något han inte tycker om, alternativet inte äta alls, här får alla mat, och det kan mycket väl fixas en rätt till var och en ibland, eftersom ingen av oss vuxna äter något vi inte tycker om. Jodå, det har hänt att jag vid en bjudning inte ätit någonting alls, jag kan inte ens artighetsäta vissa saker, för jag får inte in det i min mun bara.
Så hemma hos oss ser vi till så att alla kan äta maten och annars så lagas det någon annan rätt. Men, är det sådant som jag vet att mitt barn äter, att han bara inte känner för det, då är det en helt annan sak (fast då får han fixa alternativet, nudlar eller omelett brukar det bli)
Ingen av oss är överviktiga (skulle vara sambon, men han skyller det på min goda mat), sk skräpmat äts sällen, mamma scan och makaroner uppskattas endast av sambon. Ingen av oss äter godis eller chips istället för mat.
När jag växte så lovade jag mig själv att mina eventuellt framtida barn aldrig skall bli itvingade mat och aldrig skulle bli utan mat pga principer.
Min sambos barn var också extremt kräsna, och där hade vi samma princip hemma, vi lagade mat som de tyckte om, de var ju ändå här varannan helg, varför måste man ha principer då?

Jag måste fråga, äter man pölsa nuförtiden, jag trodde det var något som försvunnit från våra matbord ;) Jag har fortfarande mardrömmar om pölsa, itvingad hemma, itvingad i skolan och spytt efteråt

Det är som hos oss, och liksom hos dig, så var det äta eller gå hungrig som gällde, och visst, jag svälte inte ihjäl, men det gjorde inte heller att jag åt det som jag ratade. Så folk få skriva att man är bortskämd, barn svälter inte etc etc. Det jag tror vi delar erfarenhet av det är att mattillfällena inte var förenat med glädje, utan kamp och kamp och åter kamp.
Nu är jag inte fullt så kräsen som du är, men du skulle aldrig bli orolig för att vara gäst hos mig, för jag skulle visa all respekt för vad du äter och inte äter.
Här behöver man inte äta mat som man inte tycker om, vårt barn serveras alltid mat som han äter, inga maktkamper vid matbordet, inte hot med indragen efterätt. Ingenting oss. Och vi kan äta tre olika rätter till middag, inga problem hemma hos oss.