Bonusbarnet vägrar äta min mat!!!

Jag känner igen det där med att konkurrera om föräldern. Min yngsta är 11 år och hon vet inte riktigt vilken fot hon ska stå på när det gäller min kille. Hon tycker jättemycket om honom och vill helst att han ska komma hit varje dag. Hon tar kontakt och frågar honom om en massa saker, hon blir jätteglad när han hjälper henne med något eller bara frågar om hennes intressen. Men samtidigt så säger hon till mig att han tar mig ifrån henne och systrarna. Hon kräver att jag ska sitta bredvid henne i soffan istället för honom (fast när han inte är här så vill hon inte ens sitta i samma soffa som mig). Jag försöker ge henne tid både ensam med mig och tillsammans med killen. I soffan ser jag till att jag sitter bredvid båda, jag tänker att det är viktigt att hon får sitta med mig men samtidigt är det viktigt att hon ser att hon inte kan spela ut honom.

Det är svårt, en ständig balansgång. Det verkar vara en besvärlig ålder för sånt här också, hennes storasystrar bryr sig inte ett skvatt. De är bara glada över att killen inte är töntig.

Varför inte låta henne laga sin egen mat om hon nu måste ha vissa maträtter?

När jag var 12 lagade jag mat till hela familjen en dag i veckan (minst) och det var inga problem.
Makaroner och köttbullar är inte direkt svårt att laga.

Jag skulle göra mat till alla tre (för att inte lämna henne utanför) men låta henne göra sin egen mat.
Sen får hon äta det som passar.

Vad skulle hon säga om det var PAPPA som hade lagat dendär andra maten som inte var mamma scans och snabbmakaroner?
Skulle det vara äckligt då också eller skulle det vara okej om det var han som stått vid spisen?

En idé jag får är att han och dottern skulle kunna laga mat tillsammans.
I början kanske en variant på snabbmaten men med fullkornsmakaroner istället för snabbmakaroner, eller med någon lite roligare pasta som skruvar, fjärilar eller liknande.
Hon är absolut gammal nog att kunna delta i matlagningen och även gammal nog att få förmånen att bestämma vad det ska bli till middag en kväll under veckan - under förutsättning att hon är med och lagar maten den kvällen också och gärna tar större delen av ansvaret just för den måltiden. Och med förbehållet att ni får lägga till en sallad eller liknande om hon bara vill ha 'makaroner köttbullar och ketchup'.

Får hon laga mat tillsammans med pappa kan det ha flera fördelar.
En är att pappan börjar anstränga sig lite mer i köket.
En att hon känner att hon får mer gemensam tid med sin pappa.
En att hon kan utöka sin mat-repertoar lite i taget eftersom lusten till maten brukar öka ju mer man håller på med det - förutsatt att det inte handlar om enbart enformig vardagsmat som bara ska gå snabbt att laga.

Min 10 åring, biologisk, är också väldigt känslig när det gäller mat. Allt är äckligt utom tacos och kycklingkorv. Men hon beter sig inte riktigt lika illa som din bonus. Men det börjar gå över mer och mer och känns som en fas... men det är inte kul att laga mat och ungen klagar. Jag lagar aldrig två måltider utan vill hon inte äta slipper hon.

Och vanorna skulle inte kunna komma från pappan? Han har ju uppenbarligen låtit henne äta sin favoritmat hela tiden plus godis varje dag. Eller är det mamman som åkt hem till pappan och gett barnet godispåsen varje dag?

Förlåt, men att påstå att det enbart är mammorna som ansvarar för barnens uppfostran är att nedvärdera papporna. I mina ögon är en pappa en fullvärdig förälder och han har precis lika mycket ansvar för barnets uppfostran som mamman.

Förresten, kom att tänka på en sak när jag läste lite andra inlägg i tråden.

När jag växte upp hade jag och min bror fått för oss att det var EN favoriträtt vi ville ha Hela Tiden, och vi frågade varenda dag om vi skulle få det till middag.
Till slut så tröttnade mamma och pappa på tjatet och lovade att vi skulle få Just Den rätten till både lunch och middag hemma en hel vecka i sträck och INGET annat, och de skulle inte ens försöka få oss att prova något annat än just det vi ville ha.

Sagt och gjort, och i början av veckan var vi hur glada som helst och satt och glittrade med ögonen när maten serverades.
Men mot slutet av veckan började det faktiskt bli lite tråkigt att äta samma sak varenda kväll.
Och när helgen kom och vi inte fick något annat genom lunchen på skolan blev det två gånger samma dag dessutom, och vi sade till och med till mamma att hon inte behövde göra den rätten och att det vore helt okej och att det inte skulle göra något om hon bröt sitt löfte - men se det ville hon inte höra på.
Hon körde stenhårt på skuldkänslorna och påpekade att när man har lovat sina egna barn något så måste man faktiskt hålla det, för annars är man en dålig mamma, och hon ville faktiskt inte vara någon dålig mamma - det var ju därför hon hade lovat oss att vi skulle få vår favoriträtt en hel vecka i sträck, för att vi så gärna ville ha det, det kom vi väl ihåg?
Så vi led oss igenom den långa helgen med vår favoriträtt till både lunch och middag, medan mamma och pappa förståss satt och åt helt andra saker med massor av lök och kryddor som de i vanliga fall brukade vara försiktiga med för att vi inte tyckte om dem. För dem var det en ganska bra mat-vecka...

Efter den veckan blev det betydligt lättare att få oss barn att äta det som serverades utan tjat och knotande, eftersom vi visste hur det kunde gå om man fick som man ville.

Så, ja, varför inte lova tjejen att hon ska få sina snabbmakaroner med mamma scans en hel vecka i sträck?
Självklart måste ni hålla på det löftet också, så ni inte backar ur ifall hon skulle ändra sig halvvägs igenom veckan, eller vilja ha en liten smakportion av något annat som ni andra äter.
Hon ska ju få som hon vill, och det var ju att få sina snabbmakaroner med mamma scans och ketchup i en vecka...

Har samma "problem". Fast min sambos dotter är 7 år. Hon äter för det första godis varje dag hemma. Sen får hon den maten hon vill ha och det är oftast pasta och något halvfabrikat precis som TS. Hon får t.o.m chokladpulver i gröten på morgonen om hon vill. Hon är dock inte så ouppfostrad att hon skulle spotta ut maten men hon vägrar äta om det inte passar. Tex la jag en gång köttfärssåsen över spaghettin. Då vägrade hon äta, det skulle ligga bredvid varandra. Min sambo slängde det och jag henne ny portion. Jag försökte då prata lite med henne, då hon är klok tjej, om nyttighet och om mat i största allmänhet, helt kravlöst samtal. Det har hjälpt lite och nu smakar hon på det mesta. Har även pratat med min sambo och han har skärpt kraven lite så nu funkar det helt okej! Men ändå.. vilka vanor hon har från sin mamma...

Ja, det hade ju aldrig fungerat om de inte hade hållt enad front och varit konsekventa, så det är väl den största risken i ditt fall. Om hennes pappa skulle vara "snäll" och ge efter när hon började bli lite ledsen så hon slapp konsekvenserna den gången också.

Så länge det känns osäkert kanske det vore bättre ändå om pappa tog mer ansvar i köket och om dottern fick vara med och laga till maten i lite större utsträckning.

Lyssnade på "knattetimmen" på radion för flera månader sedan och har bestämt mig för att följa deras råd. Vill barnet bara ha mamma scan så "why not". Till slut tröttnar hon. Erbjud alltid att hon får smaka er mat om hon vill . Välj era strider, lägg energin på något bättre. Äter hon någon sorts grönsaker till, eller någon frukt efter maten, så låt henne hållas. Alla nöjda och glada!!

Jag har inte förbjudit  11 åringar deras barnslighet-  men det är INTE barnsligt att spy ner bonusmammas mat eller vägra äta den, det är inte barnsligt att spotta ut maten och säga fy vad äckligt!
DET DÄR ÄR en UPPFOSTRINGS FRÅGA!
Uppför man på ett sådant sätt så upplevs man tyvärr som ouppfostrad. Speciellt när man är 11 år och förstår redan det mesta här i livet!  Om man påstår något annat om en 11 åring så har man kränkt vederbörande och sänkt hennes utvecklingsnivå till en 5 åringens nivå.  

Är det mindre barnsligt att servera köttbullar till barnet varje kväll? Eller låta barnet ta fil och flingor istället för varm lagad mat? Eller stoppa huvudet under kudden och låtsas att det regnar- inte min unge dvs hon får göra vad hon vill.

Näpp. Det tycker inte jag.
Man är just vuxen nog att ta det bråket. OCh inte minst för barnets skull!

Om en bonusmamma går runt och mår dåligt pga av en ouppfostrad unge och pga att hon inte kan säga ifrån( just pga att det inte är hennes unge! Skulle det vara eget barn- skulle man ju inte tolerera det!), samt inte får stöd av barnets fadern då barnet trampar ner henne - så måste hon få stöd för att lära sig att säga ifrån innan hon får hjärtinfarkt eller blir utbränd av sin ständiga snällhet.  

Det spelar mindre roll  varför barnet uppför sig så - om hon vill ha makt eller visar sitt missnöje mot bonusföräldern genom att vägra äta hennes mat. Ett sådant uppförande måste upphöras.
 
En bonusmamma som levt ihop med barnet 1,5 år är inte så ny heller, utan kan absolut ställa krav och visa vad hon tänker och tycker, speciellt om barnet är så stor som 11 år. 

Jag lever själv i en familj med mina-dina-våra barn och skulle tycka att det var förjävligt om mina bonusbarn eller egna barn skulle spy ner min mat  och allt detta UTAN ATT JAG KUNDE SÄGA IFRÅN och utan att min man skulle stötta mig. Nu är inte så fallet - min man accepterar aldrig sådant uppförande vare det gällde mina eller hans egna barn. OCh jag skulle  t o m vara tacksam om han reagerade och sa ifrån till mitt barn!!!.  

Men, så klart - alla familjer måste ha frihet att bestämma själva hur många gånger i veckan de vill ha köttbullar serverade på bordet  så att ALLA i familjen mår bra.

Så jag tycker inte att det är fel att visa sina känslor (även att man bli arg eller" flipprar ur"!) och säga ifrån - Det här är oacceptabelt, lilla damen! Du får äta varm mat med oss eller så sitter du bara här vid matbordet och gör oss sällskap medan vi äter.
Förr eller senare börjar de äta. (Ja, om man nu inte bjuder olämplig speciell mat -med starka kryddor eller dyl.)  Det sägs att ett litet barn måste smaka en ny  maträtt 9 gånger innan det vänjer sig med smaken och börjar tycka om den. En 11 åring kanske bara 5 gånger. Så det är även tålamodet som gäller.

Lycka till, TS.