Tips på litteratur!

Hej!
Jag och min man är familjehem och har just nu en liten kille på 2 år som bor hos oss. Att vara familjehem och ta hand om ett barn som i sin unga ålder redan varit med om mer än många vuxna varit med om är inte alltid helt lätt. Nu när han bott hos oss i snart 6 månader så ser man mer och mer att han levt ett tufft liv och har fått klara sig mycker själv. Man ser hur dåligt han kan må på insidan efter tex ett umgänge.
Jag skulle vilja ha tips på littertur som man kan läsa angående hur man bemöter barn i svåra situationer. Jag kan känna att kärlek och omsorg inte räcker utan man kanske behöver hjälpa den här pojken att bearbeta vad han varit med om.
Vi har en inbokad tid med en barnpsykolog från BUP framöver, men det har vi som familjehem fått tjata oss till, eftersom de tycker att vår lilla kille verkar må alldeles utmärkt, då han alltid är väldigt glad, social och utåtriktad. Men de ser inte hans oroliga ögon efter ett umgänge, eller hur lågmäld eller speedad han kan bli, eller när han blir ledsen och kryper upp i famnen och lägger sig i fosterställning och säger att "bebisen är ledsen"...

Tack på förhand!

Hej!
Det låter som om den lille 2-åring ni fått hand om har hunnit med mycket som man inte önskar ett så litet barn. Men på din beskrivning tycker jag också att det låter som om ni tar hand om honom på ett väldigt inkännande och fint sätt.
Så här små barn har ju förstås väldigt svårt att uttrycka sina våndor och känslor. Men er lilla tvååring lyckas ändå formulera sig när han kommer tillbaka till lugnet hos er och ni uppfattar också hans regressiva signaler.
Jag tror att det är jättebra att ni tagit kontakt med BUP för att prata igenom situationen ordentligt. Men utan att förminska de signaler ni ser hos honom så tror jag att åtgärden att han får vara i ett bra familjehem är den bästa behandling han kan få. Han har någonstans där han kan få vara baby ett litet tag efter ett jobbigt möte med ursprungsfamiljen. Han får uttrycka sig på sitt sätt och få plats med det. Det vore faktiskt värre om han inte gjorde det. Att regrediera, dvs gå tillbaka i utvecklingen, t ex att vilja vara baby, är ett sätt för barn att återhämta sig för att sedan gå vidare i utvecklingen. I det ligger ingen fara. Det man ska vara observant på är om barnet stannar i regressionen, dvs vill vara baby hela tiden, går tillbaka i utvecklingen i alla möjliga avseenden och inte beter sig adekvat när situationen runt omkring blir normal igen.
Det svåra är ju också att med så här små barn är det sällan något värde att skicka iväg dem till en ny person , tex en psykolog, för behandling. Problemet för dem är just att få vara hos den person de litar på och få uttrycka sina känslor där.
Med detta vill jag säga att jag tror att ni gör ett jättebra arbete, ett svårt arbete, som är väldigt betydelsefullt för barnet och där ni ska tolka hans regressiva beteende som ett förtroende snarare än ett misslyckande.
Du ville ha något att läsa om hur man gör. Jag är för närvarande inte särskilt uppdaterad i litteraturen på detta område, men tror att ni kan få tips av psykologen på BUP och framförallt stöd i att stå ut att se ett litet barns lidande och ta hand om det som ni gör.
Lycka till!
MVH
Margit

Tips på litteratur!

INNEHÅLL