Varför ser man på sina barn som något som måste bekämpas?

Jag blir helt ärligt talat väldigt förskräckt över den syn på barn, som tyvärr rätt regelbundet poppar upp både här på FL och ute i "verkligheten". Barn är något som ska bekämpas, fostras till underkastelse. Det börjar redan när de är ett par veckor gamla och fortsätter upp i åldrarna:

- Några veckor gammal bebis lämnas att sova ensam i egen säng och tas inte upp från golvet om den gnäller eller börjar gråta. Den ska lära sig att man inte kan bli upplockad så fort man vill.

- Halvårsgammal bebis vill inte ligga på skötbordet. Men det är bara att lära sig att det finns saker man MÅSTE göra! Alltså är det bara att nöta, hålla fast och insistera på att ungen lär sig att ligga stilla på skötbordet!

- Barn ska äta det som serveras, punkt slut. De är ouppfostrade om de inte äter och duger det inte får de gå hungriga.

- Fobiker för att tvätta håret SKA lära sig att detta är något man MÅSTE göra och våldas att duscha en gång i veckan.

- Istället för att göra sitt hem barnvänligt ska barnets naturliga nyfikenhet stävjas och hemmet blir en bostad fylld med "ajabaja" och "nejnej".

Alltså, jag hade hoppats att den här typen av auktoritär uppfostran dog med min morfar (född på 1880-talet). Varför ser man på barn som någonting som ska domineras till underkastelse - för det är ju det ni gör, ni som ska "lära" era barn att man "måste". Varför jobba mot sina barn istället för med dem? Notera att detta inte innebär brist på uppfostran eller att de inte får lära sig betydelsen av ett NEJ, bara ett annat sätt att se på sina barn och att spara det där NEJET tills dess att det verkligen behövs - det är ett nödvändigt ont att borsta tänderna, men man kan försöka göra det till en rolig stund. Det är ett nödvändigt ont att åka bil, men man kan göra pauser för att göra det så trevligt för alla inblandade som möjligt. Man ska inte behöva laga fem olika maträtter, men man kan erbjuda en kvällsmacka så att barnet inte ska behöva lägga sig hungrig, osv.

Så förklara för mig: ni som förespråkar den här typen av auktoritär uppfostran, varför ser ni på era barn som individer som måste underkastas er (med milt våld om nödvändigt), vars protester och ogillande ni ger fullaste fan i, som något som måste bekämpas? Varför göra ens relation till sina barn till en ständig kamp där någon måste vinna och - följdaktigen - någon måste förlora?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-10-06 10:45
Jag ska förtydliga exemplen. Det handlar inte om att vara utan regler utan hur man ser på och bemöter barn!

"Är man tio månader gammal SKA man sitta på pottan och inte använda blöja!". Jag tycker att man gott kan erbjuda pottan som ett alternativ, men är barnet inte redo för pottan så är det inte.

"Ät upp. Gör du inte det får du gå hungrig!" Att svälta sina barn ser jag som en mild form av misshandel. Man behöver inte servera fem rätter för att ens barn inte ska behöva gå hungriga. Man behöver inte ens erbjuda en macka som alternativ till måltiden, men kanske för att stilla hungern innan man går och lägger sig.

"Min son är jättebråkig på skötbordet. Men jag tvingar honom att ligga där för han SKA lära sig att på skötbordet ska man ligga stilla!" Alltså, jag har själv en kille som inte ligger stilla på skötbordet. Skulle jag tvinga ner honom skulle jag a) antagligen göra illa honom, och b) göra våld på honom. Självklart, han måste byta blöja, men jag låter honom vända sig på mage och pilla på något, jag använder byxblöjor för att underlätta etc.

"Barn blir bortskämda om man plockar upp dem vid minsta pip. Det ska lära sig att man inte alltid får som man vill!" (sagt om månadasgammal bebis). Och ja, dit reäknar jag också att låta sitt barn skrika sig till sömns för att det ska lära sig att sova själv.

"Ja, barnet måste ju duscha och lära sig att det inte är farligt, så vi tvångsduschar henne en gång i veckan" (istället för att närma sig duschandet på ett mer psykologiskt sätt, lärande genom lek etc).