har alltid tyckt att farsdag varit lite jobbig.
Jag har en pappa men har aldrig haft ågon riktig kotak med honom. Vet att han är min pappa men hade ingen pappa att skicka kort till när man i skolan skulle skriva och rita farsdagskort. Nu som vuxen har man ju lrt sig hantera den känslan så händer nästa grej.
Min kille får veta att han tydligen har ett barn från ett gammal festragg, one night stand som gick så fel. Familjerätten hör av sig, baret är fött och "ragget" lever med en annan. Min kille träffar "ragget" och får veta att hon och barnet lever sitt liv med en annan och låssas som om min kille inte finns. Han bestämmer sig för att "lämna dom i fred" och säger att barnet får uppsöka honom är det vill. Mamman har ingen förståelse för min kille och att det här blev som en chock för honom. Han har ett abrn som är flera år. Han känner inte barnet, är inte välkommen i dess familj och ville aldrig ha det här barnet, fick aldrig veta att det blev till. Han känner sig kränkt, bitter, lurad och förd bakom ryggen. Han fick inte veta när hon var gravid att han kunde vara möjlig pappa. Fast han sprang på henne i 7 månaden så sa hon att det var en annan mans. Han fick inte veta när barnet föddes eller när det fyllde ett år. Han ha missat allt. Å varje farsdag så lider jag med honom. Han hatar att vara en sån uruselpappa, 1:a gången han blev pappa så blev det så fel.
