Amma en tvååring...

Lottilina's inlagg ar ju bast!!

Jag blir också förvånad och jag undrar hur representativt det är för verkligheten. Men i sin tur funderar jag aldrig över vad andra tycker om det jag gör när jag gör det jag tror på. Verkligen inte. Vänner och familj har jag som gillar mig, vad andra har för synpunkter på mitt levnadssätt är inte relevant för mig! Jag hymlar inte med min amning och att den kommer bli lång denna gången. Jag har varit ytterst normal tidigar (runt året) men nu vill jag amma längre av olika skäl och ser verkligen inget konstigt i det.

Jag töraktar verkligen inte andra människor med andra matvanor och tycker sällan ens att andra gör grymt jävla fel med sina barn, varken när det gäller mat eller annat - bara att de gör annorlunda än jag . För mig är kostvanor och hälsa mycket intressant och jag tycker jag funnit en väg som passar och fungerar för oss. Det innebär inte att min väg passar andra. När det gäller socker är jag  mycket mer rädd för välling till ett spädbarn än en kaksmula och inte särkskilt impad av barnmat utan tillsatt socker (när det är fullpumpat med fruktsocker) men så vet jag ju att vi har en hälsosam låggi-kost i familjen. Jag skulle dock aldrig döma andras matvanor om de inte var dirket farligt osunda så barnet for illa - men det gör ju inte ett barn av att inte ammas och inte heller av att få saft ibland så att någon engagera sig i att döma föräldar som vill amma sina barn länge är lite knepigt för mig.

Sen fattar jag inte det där med "slita upp tröjan och ta för sig", det har ju faktiskt inte med amningen att göra utan vilka gränser mamman sätter. Min dotter har aldrig fått ta för sig hej villt, hon har fått fråga och ibland har jag sagt nej (när det varit nära till mat tex) och ibland när det passat har jag sagt ja, aldrig att hon bara fått slita upp min tröja och börjat amma!

Precis.
Jag tror faktiskt att barn och pappa knyter an bättre om barnet tillåts amma ifall denne vill det, att pappan inte ser det som att han ratas eller så, för för barnet ger det ju signaler om att han är någon att lita på, någon som förstår barnets önskan och behov.
Jag har pratat med flera av mina vänner som ammat mer enligt "normen", dvs slutat innan ett års ålder. De vill vara mer jämställda än de är och kämpar för det. Flera ondgör sig över just att de inte kan lita på att deras partner fattar vad som behövs om de ska bort över en dag tillsammans alla i familjen, och att de överlag saknar koll, trots att deras män har varit hemma i omgångar. Så som sagt, jämställdheten sitter ju inte i amningen utan i kommunikationen mellan pappan och mamman och den går ju att fixa oavsett. Pappan får ju finna sitt sätt att trösta barnet på och mamman sitt sätt, när vår dotter var ett halvår och fortfarande helammades var det bara min man som kunde lägga henne för jag nattade tydligen på "fel" sätt, det skulle göras så som min man gjorde, och han hade verkligen inga bröst att amma till söms med

I i-länder finns inget behov o det är äckligt.

INGET barn behöver amning om ersättning finns, men amning är ETT alternativ. Behövs inte alls efter ca 8 mån.

Kan man göra utan amning om man har lite fantasi.

För att tänka på barnet.

Barn har rätt att utvecklas.

Man kan ersätta för att man inte vill amma också.

Barn över 1 år behöver inte amning o ska därför inte ha det.

Finns INGET barn som måste ammas för att överleva, då det är över året.

Finns INGET barn som måste ammas för att överleva, då det är över året.

Det är inte sant att man klarar sig bra på det.

Då hade jag låtit undersöka barnet grundligt. Barnet har inte varit friskt.