Amma en tvååring...

Det är väl jättebra och helt efter rekommendationer näringsmässigt.

Jag tycker det är lite underligt egentligen att man tycks fundera så mycket på normaliteten i långtidsamning. Visst det är inte jättevanligt i Sverige men det kan väl ändå inte var så svårt att läsa på om bröstmjölkens näringssammansättning och då fatta att det är bra mat helt enkelt. Att det sen är mer än mat för de flesta barn är väl heller inget konstigt om man gör en jämförelse med alla nappälskande och vällingdrickande tvååringar.

Jag vill inte trycka i mitt barn en massa vitt mjöl som ger förstoppning och dåligt gi. Vi är kostmedvetna och jag vill introducera mat i barnets takt och ska vi inte proppa magen full med gröt och mjölk så lär det ta längre tid än ett år innan barnet äter så det blir mätt på mat. Detta barn i alla fall och med mina andra var det likadant. Deras mättnad bestod dock mycket av mjölmat. Så bröstmjölk är jättebra för oss.

Det kan min niomånaders - det var verkligen en snäv norm !

Jag hängde nog inte med riktigt på slutet. Amning är ju rekommenderad till två år just pga av hälsofördelar. Det kan ju knappast vara tal om att "ge efter" för barnets vilja om man ger det något nyttigt. Och varför skulle det vara fel att ge efter för barnets vilja, om man inte själv har en gräns som man gör väldigt mycket intrång på? Jag menar jag säger aldrig nej i förebyggande syfte för att hålla på en princip. Jag säger nej när jag har en faktiskt gräns.

Är en fruktburk bättre mellis än bröstmjölk tex?

Det är väl rätt självklart att man någon gång efter 4-6-8 mån börjar introducerar mat. Det är dock inte säkert barnet äter något nämnvärt innan året. Min gör det inte än på nio månader. Jag ammar så mycket hellre än slevar i en bruk frukt med fuktjuicekoncentrat! Naturligtvis är jag inte rädd för fruktburkar eller frukt med de vitaminer som behövs finns ju redan i bröstmjölken så att i princip köra ner söt kräm bara för att ge något att äta gör jag inte! Däremot erbjuds riktig mat varje gång vi har en måltid och bebisen orkar vara med och naturligtvis också frukt i anslutning till när resten av familjen äter frukt eller bara ändå. Även en smula kaka eller glasslik erbjuds. Jag är inte sockerhysterisk men barnmat är inte automatiskt den bästa maten för en ettåring. (Vilket du så klart inte skrivet fruktpurén var bara ett ex på mat JAG lite lättare kunnat locka min svårflörtade bebis med och det väljer jag bort framför bättre alternativ för OSS).

Ja, innan man har barn, kan det vara svårt att föreställa sig hur liten en tvååring faktiskt är. De är i det närmaste bebisar, både fysiskt och mentalt. Inte stora barn inte.

Jag blir också förvånad och jag undrar hur representativt det är för verkligheten. Men i sin tur funderar jag aldrig över vad andra tycker om det jag gör när jag gör det jag tror på. Verkligen inte. Vänner och familj har jag som gillar mig, vad andra har för synpunkter på mitt levnadssätt är inte relevant för mig! Jag hymlar inte med min amning och att den kommer bli lång denna gången. Jag har varit ytterst normal tidigar (runt året) men nu vill jag amma längre av olika skäl och ser verkligen inget konstigt i det.

Jag töraktar verkligen inte andra människor med andra matvanor och tycker sällan ens att andra gör grymt jävla fel med sina barn, varken när det gäller mat eller annat - bara att de gör annorlunda än jag . För mig är kostvanor och hälsa mycket intressant och jag tycker jag funnit en väg som passar och fungerar för oss. Det innebär inte att min väg passar andra. När det gäller socker är jag  mycket mer rädd för välling till ett spädbarn än en kaksmula och inte särkskilt impad av barnmat utan tillsatt socker (när det är fullpumpat med fruktsocker) men så vet jag ju att vi har en hälsosam låggi-kost i familjen. Jag skulle dock aldrig döma andras matvanor om de inte var dirket farligt osunda så barnet for illa - men det gör ju inte ett barn av att inte ammas och inte heller av att få saft ibland så att någon engagera sig i att döma föräldar som vill amma sina barn länge är lite knepigt för mig.

Jo, det förstås, det kunde mina också så klar, jag menar med annat än spädbarnskommunikation, vilket jag kom på efter jag skrivit inlägget. Lillan bankar på bröstet när hon vill amma - först på ena och när det är tömt på det andra och så kan hon i det närmsta gå . En mycket tydlig teckenkommunikation. Så klart att mina har talat med mig från födseln också men som sagt jag borde skrivit som du .

Jämställdhet är ofta en mycket bidragande faktor till långtidsamning.

Ja, min man har inte kunnat trösta mina två tidigare barn till 100 % när jag ammat men så har jag också bara ammat tid som jag varit föräldraledig - ca året och varit den som varit mest med barnet. Har svårt att tänka mig att amningen varit den största anledningen till att jag varit favoriten och om det skulle vara så, så spelar det ju ingen roll när barnet ändå knutit an till pappan lika väl som till mig under loppet av totalt 18 mån! Det spelar väl ingen roll för barnet att det började knyta an till mig? Min man har alltid varit angelägen om att hans barn ska få amma när de behöver och så länge de och jag vill men aldrig använt amningen som en ursäkt för att slippa undan men det har jag sett hos andra! Att jag vet vad som ska vara i skötväskan när jag är fl är ju för jag packar den oftast och vet vad den redan innehåller (nu har vi inte skötväska) men ska vi iväg vet vi väl båda vad som behövs!

Ja, ju äldre ett barn blir sätter man ju gränser för hur man själv vill ha det. Det är ju faktiskt inte så konstigt. Även om en tvååring är väldigt liten, som jag skrev i ett tidigare inlägg, är det ju inte ett spädbarn med behov av omedelbar behovstillfredställelse och kanske faktiskt tom i behov av att få vänta lite ibland - jag hämtar inte alla leksaker eller kläder eller annat som mina bett mig om i tvåårsåldern. Jag har vänligt men bestämt satt en gräns och uppmanat dem att själv hämta det de vill för de klarar det och så har de fått vara arg om de blivit det. Det behöver inte vara konstigare att sätta gränser.