Jobba inom psykiatrin

Vilken yrkeskategori vill du veta mer om?

Jag har inte själv jobbat inom psykiatrin men jag pluggade psykologi utomlands i 3,5 år där vi bl.a fick besöka sjukhus och hem.
Självklart är inte det samma förhållanden som här i Sverige men jag tror att man måste vara stark som person, alltså i sinnet. Man ser ju så mycket och om man är känslig för sånt borde man nog tänka efter om det är rätt arbetsplats. Jag fick nog av det och just därför hoppade jag av utbildningen. Jag tar till mig så mycket när jag ser personer må dåligt, speciellt människor som nån gång under sina liv hade det bra och nu har förlorat allt.

Jag läser till undersköterska, så jag undrar mest hur det är att jobba inom psykiatrin som uska/skötare.

Paulii- Vilket land var det du studerade i? :)  Jag kan tänka mej att man behöver vara stark rent psykiskt för att klara det.

Jag pluggade i Chile. Och det va verkligen tufft. I Sverige är vi verklugen priviligerade när det gäller vården. Mig knäckte det helt men det skrämmande är att man till slut vänjer sig, vilket kan vara både en nackdel (man blir inte överraskad längre och det är lätt att se bara personen som en patient) och fördelar (man blir otroligt stark mentalt) Det viktigaste tror jag är att man aldrig ska glömma att det finns en person bakom den sjukdomen de har och aldrig ha fördomar.

Jag är utbildad inom psykiatri och det är självfallet jätte olika beroende på var du jobbar.
Personligen tycker jag boendeformer är allra mest givande.
Jag jobbade på ett boende där vårdtagarna kunde stanna allt från 1 vecka till 3 månader ( kortidsboende ), sedan fans det också längre boenden där de kunde bo allt från 6 månader och längre.
Hur en dag kunde se ut..ja
Började med att man gav medicin, sedan hade varje vårdtagare olika saker de skulle göra någon kanske skulle tvätta och behövde stöd, någon anna laga mat åt sig själv, någon kanske hade beviljat en 2 timmar promenad med personal, någon skulle handla osv.
Så mycket av jobbet gick ut på att stödja vårdtagarna i vardagliga sysslor så att de till slut kunde bli självständiga i vissa områden.
Man hade även samtal som där såg olika ut beroende på problematik. För varje vårdtagare vet man ju vad för problematik de har, vad de behöver för stöd, vad man ska arbeta på för att de ska bli bättre på, vad man absolut inte ska hjälpa dom med osv osv.,
Tillsammans med övrig personal sammarbetar man ju kring att kunna ge den bästa vården och behandlingen så man står aldrig själv i några större beslut så utan man har riktlinjer.
Oftast på boendeformer kan jag känna att man får bättre kontakt med personal och även vårdtagare, man får liksom tid och möjlighet att bygga upp ett förtroende med patienterna och framförallt lär man känna dom. Så allt var mycket lättare i arbetet så att säga.

Jobba på vårdavdelning nja, jag ogillade det framförallt för att det var större omlopp av patienter, man var mer personal, många patienter mådde framförallt väldigt dåligt, kunde vara agressiva, få starka psykoser och ja man kände sig mer utsatt på något sätt. Man han aldrig lära känna patienterna innan de flyttades vidare. Man hade liksom hand om de mest akuta fallen.
Så personligen föredrar jag boendeformer, oftast lär man känna vårdtagarna bättre, man arbetar i mindre grupper och tycker oftast kommunikationen fungerar bättre då man är mindre personal. Man får stötta och hjälpa personer sm är på g att faktiskt kunna flytta till eget boende. Och få vara där på sluttampen och verkligen peppa dom och vara den som hjälper de med det sista för att sedan kunna flytta ut var verkligen jätte kul.
Ja man fick kämpa, ha enormt mycket tålamod och ibland kände man sig elak om någon med tvångshandlingar inte fick bekräftelse på sina tvångstankar eller får försäkringar, eller att man uppmundrar dem att kolla spisen 50 gånger. Men det finns alltid en mening med behandlingen. Så kort och gott boenden tycker jag är bäste och mest givande, inte samma stress heller.