Att adoptera är nog alltid en rätt påfrestande process. Man får räkna med att det tar 3-5 år och att det innebär utgifter på över 150 000 kronor, ibland så mycket som 300 000. Man måste gå igenom såväl kurser som utredningar och medicinska undersökningar. Man får vara beredd på alla möjliga bakslag. Kanske blir man inte godkänd i någon instans. Kanske stänger plötsligt det tilltänkta landet för internationella adoptioner och så får man börja om med köandet någon annanstans. Allra jobbigast är det helt säkert om man väntar på sitt första barn och vet att detta är enda chansen att bli förälder. Men man bör inte göra sig några illusioner om att det är lätt bara för att man redan har barn.
Med allt det sagt så är det ändå värt det. När man väl har sitt barn så spelar det ingen roll hur länge man fått vänta, hur många gånger man gråtit längs vägen och hur ofta man känt sig färdig att ge upp. Och den lycka man känner då är nog helt oberoende av hur lätt eller svårt man skulle ha haft att få biologiska barn.
I mångt och mycket är det samma sak att ha bio- som adoptivbarn. Kärleken är densamma. Frustrationen när barnet kommer hem med hål på knäna i tredje paret jeans samma vecka är densamma. Barnen leker och retas med varandra på samma sätt och första skoldagen är naturligtvis lika spännande. Det som skiljer är att det adopterade barnet har ett tidigt liv som vi inte varit del av, har erfarenheter som delvis format henne, men som vi inte vet så mycket om. En del av dessa erfarenheter har varit negativa och kan behöva bearbetas på olika sätt. I just vår familjs fall har det behövts en del hjälp av BUP, men nu känner vi att det fungerar bra. För någon kan det bli problem med språket, så att man behöver koppla in logoped. En del barn kan ha svårt att knyta an till sina nya föräldrar i början och det blir en period när man få ge och ge och ge utan att vänta sig särskilt mycket tillbaka. På plussidan finns att hela familjen fått lite av ett andra hemland. Till och med det biologiska barnet känner en särskild koppling till sin systers ursprungsland. Vi följer med intresse allt som händer i landet, äter mat därifrån och har tagit upp en del av landets traditioner.
Upplysningsvis kan man inte adoptera från Japan. Vill man adoptera från Kina kan det gå ganska snabbt (i bästa fall något år från det att man ansöker om adoptionsmedgivande tills man har barnet), men bara under förutsättning att man tar emot ett barn med särskilda behov eller från kanske femårsåldern och uppåt. För ett yngre barn utan sjukdomar eller handikapp får man vara beredd att vänta väldigt länge, troligen fem-sex år eller mer. Andra adoptionsländer i Asien är Sydkorea, Taiwan, Indien, Filippinerna och Thailand. För närvarande verkar det komma väldigt få barn från Thailand. Alla som vill adoptera passar inte heller in på samtliga länders krav. Indien kräver exempelvis intyg om att man har svårt att få biologiska barn. Därutöver kan länderna ha krav när det gäller föräldrarnas ålder, vikt, hälsa, utbildning, religion, inkomst/förmögenhet etc. Dessa krav skiljer sig lite mellan olika länder, ibland till och med mellan olika barnhem i samma land. Dessutom kan de ändras över tid. Det är därför bra att vara så öppen som möjligt när det gäller val av land. Å andra sidan kan den som råkar passa in på "svåra" länder, exempelvis de som kräver betydligt mer kyrkligt engagemang än vad som är vanligt i Sverige, ha möjlighet att adoptera ganska snabbt.