• Anonym (ge mig energi!)

    Hur ska vi orka? Krävande barn!

    Vi har ett extremt krävande barn, det har h*n alltid varit. Nu är h*n ca 2 år gammal och det är just nu en riktigt stormig period.
    Som bebis hade h*n kolik, och hela tiden har h*n krävt extremt mycket uppmärksamhet. Det har för det mesta varit ett projekt i sig om man ska iväg någonstans eller så då det krävs ordentligt med underhållning om man ska kunna göra någonting annat än vanligt, tex gå på stan eller ta en promenad i vagnen har inte varit det enklaste någon gång....

    Vi har verkligen ägnat all vår vakna tid till att vara med vårt barn och det kanske har något i det hela å göra att h*n är så beroende av vår uppmärksamhet?

    Vi har redan från tidig ålder aktiverat med lekar, sång, böcker osv och h*n har varit extremt tidig med det mesta som tal, att lära sig gå osv.. så något bra har det ju fört med sig uppenbarligen

    Nu är det den härliga 2-årsåldern med allt som hör till och med 2 år bakåt i tiden utan sömn (då h*n knappt har sovit en hel natt hittills) är vi helt slut!

    Nu gör h*n allt som h*n vet att h*n inte får göra. Kastar saker, slåss, bits och mycket mer. Mitt tålamod är som borta, likaså min sambos.

    Våra dagar går oftast ut på att "försöka överleva" fram tills det är läggdags då h*n sover. Det känns hemskt att säga så, men så är det allt som oftast.

    Alla runt omkring börjar undra varför vi inte skaffat något syskon än och kan inte för allt i hela världen förstå att vi antagligen inte vill ha fler barn..... är vi ensamna om att ha det så här???

    Har ni några tips på hur man kan överleva vardagen med jobb och allt annat som hör till när man har ett krävande barn?

    Tack på förhand!

  • Svar på tråden Hur ska vi orka? Krävande barn!
  • yiyah

    Min dotter har också alltid varit extremt krävande och väldigt tidig i utvecklingen. Nu är hon två år lite drygt och började på dagis för en månad sedan, vilket har fått henne att bli mycket enklare att ha med att göra. Det fanns (och finns fortfarande) dagar då jag fasen inte vet vad jag ska ta mig till med henne, som nu i natt när hon var vaken i fyra timmar och bla krävde att vi skulle bära runt på henne och sjunga sånger?? '

    Jag har inget råd att ge faktiskt. Men jag vet hur du har det. Har ni någon som kan ta ert barn så ni får lite avlastning någon kväll/natt/helg? Går barnet på dagis?

  • Anonym (lillebror)

    Sådan är vår lillebror också.
    Det suger verkligen musten ur en att håll akoll på honom och hålla honom sysselsatt med vettiga saker.
    Han blev också 2 nu i augusti.
    Stackars storasyster får ofta ta emot våld helt oförberedd och helt oprovocerat.
    En käpphäst i huvudet mitt under Bolibompa tex

    Som TUR var är han inte lika vild och galen på dagis, jag var annars orolig att han inte skulle funka där...
    Men tydligen sköter han sig fysiskt, även om han låter dte höras när han blir missnöjd.

    Hur överlever man?
    Man ser till att sova när man kan, vår grabb sover som en kratta fortfarande.
    Sedan försöker man dela på sig så att man får vila från ansvaret och kanske hinner längta efter barnet.
    Hitta på aktiviteter som passar barnet och där det inte "går" att misslyckas/hitta på hyss!
    För oss har en springcykel varit räddningen hela sommaren!
    Han har farit runt på den som en vanlig cykel och hållit sig sysselsatt och nöjd ett bra tag, samt gjort av med lite fysisk frustration får jag väl kalla det, för han måste verkligen ut och röra på sig ute varje dag! 

  • Anonym (Här med)

    Du är inte ensam! Sonen är precis så som du beskriver, förutom att han inte är tidig i utvecklingen. Dagarna går ut på att klara sig tills han har gått och lagt sig, och det är en jobbig känsla att ha angående sitt egna barn. Grejen med extra krävande barn är ju att de verkligen är så jämt, inte lite jobbiga i perioder som de flesta barn, utan jämt. Efter ett par år blir man helt slut själv.

    Jag har alltid velat ha 3 barn men vi har nu slutat bort syskon helt. Vi vågar inte riskera att behöva ha det så här under lång tid igen. Tragiskt men sant. Folk runtomkring har väldigt svårt att förstå hur vi tänker...

  • Anonym (ge mig energi!)
    yiyah skrev 2010-10-10 18:43:02 följande:
    Min dotter har också alltid varit extremt krävande och väldigt tidig i utvecklingen. Nu är hon två år lite drygt och började på dagis för en månad sedan, vilket har fått henne att bli mycket enklare att ha med att göra. Det fanns (och finns fortfarande) dagar då jag fasen inte vet vad jag ska ta mig till med henne, som nu i natt när hon var vaken i fyra timmar och bla krävde att vi skulle bära runt på henne och sjunga sånger?? '

    Jag har inget råd att ge faktiskt. Men jag vet hur du har det. Har ni någon som kan ta ert barn så ni får lite avlastning någon kväll/natt/helg? Går barnet på dagis?
    H*n går på dagis sen ett år tillbaks. Jag ska väl inte bara "gnälla" för det har ju blivit avsevärd skillnad bara de senaste månaderna då man faktiskt kan kommunicera lite bättre, de förstår ju mer och mer ju äldre de blir och det märks med stormsteg att det händer grejer med utvecklingen nu!

    Tyvärr har vi ingen som vi kan sitta barnvakt eller avlasta med en natt då och då, detta då vår släkt bor ca 30 mil ifrån oss...

    Usch för vaken nätter! Det är fruktansvärt... Har er tös sovit okej eller är hon oxå en sån som har det svårt med sömnen annars?

    Känns som om alla andras barn alltid är så lugna när man träffas... vårt barn är överallt och ingenstans, ibland undrar man nästan om h*n har någon bokstavskombination, men det tror jag inte då h*n inte alls har några problem med att varva ner om man väl sätter sig ner för att läsa en saga, eller titta på något barnprogram på tv eller så.
  • Anonym (ge mig energi!)

    Anonym lillebror:
    Vi försöker oxå alltid sova när det är dags för dagvilan... ibland är man ju helt slut! Vi märker oxå att vi måste gå ut och leka utomhus varje dag annars är det kört!
    Vad får de all sin energi ifrån kan man undra?! Springcykel har vi oxå funderat på...

    Anonym "här med":
    Jag vet det är fruktansvärt att känna den där känslan att man faktiskt längtar tills det blir kväll! Får ofta dåligt samvete över att jag tänker så och ibland undrar man bara om det är så att man själv bara är vek... men nej, det är nog bara å inse att man har ett krävande barn!

    Jag har gått i syskontankar för att jag faktiskt själv skulle vilja ha ett barn till, men som det är nu så skulle det innebära katastrof. jag hade gått under. så tråkigt att det ska behöva kännas så....

  • Anonym

    Inte för att jag vill skrämma er men har en dotter som är likadan. Hon är 5 snart. Vissa dagar vill jag bara lämna bort henne.Orkar verkligen inte med henne. Och 5 år är egentligen en lugn period och det är det oxå om man jämför med 2-3 års åldern. Vad som väntar bortom hörnet vill jag verkligen inte veta för snart kommer 6 års åldern inrusande. Hon är väldigt tidig på dagis diskuterar hon vad som sagts på nyheterna och utan att suttit på en cykel alls förutom en trehjuling när hon var typ 2 år. Tar hon upp en cykel och cyklar osv. Hon är väldigt intensiv och det gäller att kanalisera intensitiviteten till något positivt. Tex när hon lärde sig simma som 3 åring ägnade hon en hel sommar åt att simma, simma och simma. Kompisar ville komma fram och leka men hon störtvägrade att leka hon skulle simma. Så hon drog med sig en hel hög med kompisar som simmade omkring där till slut.  Men om man inte kanaliserar denna styrka och intensitet hon har då används den till " dåliga saker" så som att springa runt och göra mitt liv till ett helvete genom att vara uppe i ansiktet på mig och hitta på bus konstant. KOmmer ihåg när vi var på föräldragrupp på BVC, de andra barnen satt stilla vid sina mammor och tittade en del hade inte lärt sig sitta ännu så de låg ner. Samtidigt som min dotter for runt som en galen iller i rummet, Reste sig upp och drog ut alla böcker ur boklådan de hade där. Ålade sig runt i rummet under bord och soffor och stolar osv. Och jag fick rusa runt, fick verkligen inte en lugn stund. Och jag kommer ihåg hur jäkla förtvivlad jag var när jag gick därifrån. Alla andra bebisar satt still och min for runt som en virvelvind. Och så var de från morgon till kväll. Hon rev och slet i allt var till och med bakom datorn hela tiden bland sladdar och allt. Jag är bara glad att jag tagit dagen som den kommer. Jag tänkte aldrig tanken att så här kommer de vara resten av tiden utan jag tänkte hela tiden om en månad blir de bättre, bara hon lär sig gå blir de bättre. Bara hon lär sig prata blir det bättre. Och gud nu önskar jag ibland att hon inte lärt sig prata.

  • Anonym (ge mig energi!)
    Anonym skrev 2010-10-11 07:35:38 följande:
    Inte för att jag vill skrämma er men har en dotter som är likadan. Hon är 5 snart. Vissa dagar vill jag bara lämna bort henne.Orkar verkligen inte med henne. Och 5 år är egentligen en lugn period och det är det oxå om man jämför med 2-3 års åldern. Vad som väntar bortom hörnet vill jag verkligen inte veta för snart kommer 6 års åldern inrusande. Hon är väldigt tidig på dagis diskuterar hon vad som sagts på nyheterna och utan att suttit på en cykel alls förutom en trehjuling när hon var typ 2 år. Tar hon upp en cykel och cyklar osv. Hon är väldigt intensiv och det gäller att kanalisera intensitiviteten till något positivt. Tex när hon lärde sig simma som 3 åring ägnade hon en hel sommar åt att simma, simma och simma. Kompisar ville komma fram och leka men hon störtvägrade att leka hon skulle simma. Så hon drog med sig en hel hög med kompisar som simmade omkring där till slut.  Men om man inte kanaliserar denna styrka och intensitet hon har då används den till " dåliga saker" så som att springa runt och göra mitt liv till ett helvete genom att vara uppe i ansiktet på mig och hitta på bus konstant. KOmmer ihåg när vi var på föräldragrupp på BVC, de andra barnen satt stilla vid sina mammor och tittade en del hade inte lärt sig sitta ännu så de låg ner. Samtidigt som min dotter for runt som en galen iller i rummet, Reste sig upp och drog ut alla böcker ur boklådan de hade där. Ålade sig runt i rummet under bord och soffor och stolar osv. Och jag fick rusa runt, fick verkligen inte en lugn stund. Och jag kommer ihåg hur jäkla förtvivlad jag var när jag gick därifrån. Alla andra bebisar satt still och min for runt som en virvelvind. Och så var de från morgon till kväll. Hon rev och slet i allt var till och med bakom datorn hela tiden bland sladdar och allt. Jag är bara glad att jag tagit dagen som den kommer. Jag tänkte aldrig tanken att så här kommer de vara resten av tiden utan jag tänkte hela tiden om en månad blir de bättre, bara hon lär sig gå blir de bättre. Bara hon lär sig prata blir det bättre. Och gud nu önskar jag ibland att hon inte lärt sig prata.
    Det låter jobbigt! Man kan bara hoppas på att det faktiskt blir bättre, så här kan de ju inte vara resten av livet Eller? hihi
    Jag har oxå tänkt som du, tagit dagen som den kommer och tänkt att det faktiskt BLIR bättre.. och jag får väl faktiskt säga att jag tycker ju det blivit bättre och bättre, men i den bemärkelsen att man faktiskt kan diskutera med dom när de är lite äldre och förstår mer, stor skillnad på bara på en tvååring och en ettåring!

    Jag tror våra energiska barn kommer att bli något stort när de blir stora!! Det måste de med den energin och den viljan! hehe
Svar på tråden Hur ska vi orka? Krävande barn!