Dunka huvudet!!

för några år sen när jag praktiserade på dagis var det en liten kille (1år) som gjorde så när han blev arg för att han kunde inte prata och säga att han blev arg. och då slog han huvudet i golvet tills han blev blå om man inte sa ifrån. även hemma gjorde han så när han inte fick som han ville. så ja fattar de som att barn uttrycker sig på det sättet. min dotter har inte börjat med de än hoppas hon inte börjar... vet inte hur man ska få dom att sluta. de växer nog bort.. men man tycker ju att de ska tycka att det gör ont så att de ska sluta självmant. men tror de slutar när de kan yttrycka sig på annat sätt.

jag kan ju ha fel. men det är vad jag tror om varför de gör så. och förskolefröknarna ja jobbade med trodde oxå att det var så.

Min äldste gjorde också så, men han lader ner det efter 2 veckor då jag valde att ömsom nonchalera, ömsom distrahera honom.

Ja nonchalerandet är nog nästan bäst eftersom jag märkte att min knatte tyckte att distraherandet kunde vara väldigt kul. Är det inte kul är inte huvuddånkandet lika kul heller.

Jag hoppas att det fungerar för dig. Det är läskigt när dom håller på så där

Hahaha jag var orolig att man skulle tro att jag misshandlat min knatte när han gick runt med ett stort blåmärke i pannan.

Prova att nonchalera ett tag så hoppas vi på att det gör susen!

Min son har betett sig likadant i tio månader, vi har testat allt! Oliver började när han var ett år och har nästan slutat helt.  Det har varit så illa att han blivit öm längst fram på pannan och började slå sidan på huvudet istället...

Vi fick också rådet att ignorera honom för att det då inte skulle vara "roligt" längre.. När vi ignorerade honom blev huvuddunkningarna ännu värre. Hårdare och han stod länge, länge och dunkade huvudet. Alltså funkade det inte för oss... han hade blåmärken i hela pannan och bulor som inte var av denna värld.

En mamma och en pappa ska skydda sitt barn, så är det och barnet behöver tryggheten att föräldrarna skyddar det. Därför började vi hålla fast honom. Vi sätter oss på golvet,  tar honom i knät och kramar honom. Naturligtvis blir han arg, han blir så förbannad och skriker som en galning. Han slår oss och drar mig i håret om vi inte håller fast hans händer, så han sitter med ryggen emot oss och vi håller hans armar runt honom om man säger så. Och det funkar. Han har blivit ett helt annat barn. Han lär sig genom deta att vi skyddar honom och tröstar honom när han är ledsen. Ett barn ska inte få skada sig självt.

Så mitt råd är tvärtemot, ignorera INTE ett sånt här beteende. Ta hellre den fighten med honom och provva och håll fast honom. Han ska inte göra sig illa. Tala om att du förstår att han är arg. När han lugnat sig (det kan ta ett bra tag, upp mot 20 minuter ibland för oss) så säger du vad han gjort för fel t ex "vi slåss inte" kort och enkelt så han förstår, med lugn röst, sedan visar du att du inte är arg. Vi kör med en puss och en kram. Detta funkar hur bra som helst för oss, Oliver är också en mycket bestämd och envis liten pojke som blir arg flera gånger om dagen.

Jag som mamma har också varit helt förtvivlad. Inget barn, mer än mitt, beter sig såhär. Föräldrarna på Öppna förskolan trodde inte det var sant när han fick ett utbrott där... Ingen av mammorna eller papporna där hade sett ett barn bete sig så. Jag kände mig helt hopplös och förkrossad. Jag trodde jag var en dålig mamma. Men sedan vi började med detta har han ändrat sig så mycket. Klart att han fortfarande blir arg och vi måste ha dessa fighter, men det är kasnke tre gånger i veckan nu istället för tre gånger om dagen. Han kramas och är go istället för att alltid vara arg.

oliver kan inte heller prata så mycket, fast han är 22 månader nu. Jag tror att det är mycket frustration i den lilla kroppen som inte kan komma ut på något annat sätt än detta. Han måste få lov att vara arg. Han har nu lärt sig att han får vara arg hos oss istället för att göra sig själv illa. Ibland dunkar han bara huvudet i väggen en gång och sedan kommer och kryper upp själv i knät. En gång är ingenting jämfört med de 15-20 gånger på raken som var när vi ignorerade honom...

Så som sagt.. Ignorera inte ditt barn. Det mår inte du eller han bra av... Hoppas det löser sig för er.

min dotter gör så när hon blir arg. ja har valt att nonchalera henne när hon gör så. hon grinar och slutar efter ett tag. de är inte ofta hon gör de men ibland.

Vår son gör också så även om det minskat väldigt mkt nu när jag tänker efter. Nu börjar språket komma mer också så kan bero på det antar jag. Däremot slåss han och kastar grejor mer nu än vad han gjorde innan. Jag har också börjat med att hålla fast honom o säga till honom att så gör man inte. Efter en liten stund lugnar han ner sig.
Han har mkt temprament och stark vilja även om han för det mesta e väldigt go o glad. 

Jag tycker oxå det e skönt med den här tråden så man inte känner sig ensam, e ibland orolig för att det e ngt fel på honom när han får sina utbrott. Men efter att ha läst allas inlägg så e jag mer övertygad än ngnsin att det kommer gå över....

Verkar lite som det e samma sorts barn som sysslar med denna "hobby".... 

Det var ju inget särskilt hjälpsamt svar.

Först och främst kan det ju kännas bättre att veta att det faktiskt är ganska vanligt. Jag har en bra bok som heter Baby Whisperer. Där beskrivs huvuddunkning tillsammans med andra självskadebeteenden, som att riva sig själv och dra sig i håret, som ett sätt för barnet att lugna sig själv, selfsoothing. Det låter ju dumt, men de har alltså hamnat i ett känslokaos som de inte vet var de ska göra av. Det bästa du kan göra är att inte själv bli upprörd, eller hamna i bråk med barnet kring sakfrågan som utlöste känslosvallningen. Lagom lätt, jag vet  

Jag tycker MalinHO hade en jättebra lösning för krissituationer. Och vad gäller leksaks- napp- och vattenflask-kastning så är det bara att ignorera, alltså inte ta upp nappar, flaskor och leksaker igen. Ta honom från situationen i den mån det går, typ säg -Färdig?  om han t.ex. sitter vid matbordet, och erbjud honom att gå ner.

Men detta är väl ett sätt för barnet att uttrycka sig...alltså de kan ännu inte genom ord sätta ord på sitt inre, vad dom känner, vill och menar....o då tar de sig uttryck på detta sätt.

Inget konstigt alls.

Bara att språket utvecklas som det ska, se till att prata mkt med barnet, läsa böcker osv...så att dom kommer in i språket.

Lyssnade faktiskt idag på ett gamalt radioprogram. Knattetimmen på P4 radio Stockholm. De har ett arkiv o de va ett avsnitt från förra året tror jag. Det handlade om precis detta o att dunka är ett sätt för barnet att finna lugn. De får en slags endorfinkick. Minns inte exakt va de sa eftersom jag lyssnade lite dåligt men rådet i slutet var att under en period ha barnet i en väska på ryggen och därigenom hindra barnet och avvänja barnet från detta beteende. Minns att barnet i programet dunkade sig blodig o blev värre om mamma nonchalerade. De sa att beteendet är vanligt.
Hoppas detta hjälpte något o lycka till

De förstår jag. Barnet de pratade om va 19 mån tror jag men jag vet inte va barnet vägde.