MalinHO skrev 2010-10-26 15:48:29 följande:
Min son har betett sig likadant i tio månader, vi har testat allt! Oliver började när han var ett år och har nästan slutat helt. Det har varit så illa att han blivit öm längst fram på pannan och började slå sidan på huvudet istället...
Vi fick också rådet att ignorera honom för att det då inte skulle vara "roligt" längre.. När vi ignorerade honom blev huvuddunkningarna ännu värre. Hårdare och han stod länge, länge och dunkade huvudet. Alltså funkade det inte för oss... han hade blåmärken i hela pannan och bulor som inte var av denna värld.
En mamma och en pappa ska skydda sitt barn, så är det och barnet behöver tryggheten att föräldrarna skyddar det. Därför började vi hålla fast honom. Vi sätter oss på golvet, tar honom i knät och kramar honom. Naturligtvis blir han arg, han blir så förbannad och skriker som en galning. Han slår oss och drar mig i håret om vi inte håller fast hans händer, så han sitter med ryggen emot oss och vi håller hans armar runt honom om man säger så. Och det funkar. Han har blivit ett helt annat barn. Han lär sig genom deta att vi skyddar honom och tröstar honom när han är ledsen. Ett barn ska inte få skada sig självt.
Så mitt råd är tvärtemot, ignorera INTE ett sånt här beteende. Ta hellre den fighten med honom och provva och håll fast honom. Han ska inte göra sig illa. Tala om att du förstår att han är arg. När han lugnat sig (det kan ta ett bra tag, upp mot 20 minuter ibland för oss) så säger du vad han gjort för fel t ex "vi slåss inte" kort och enkelt så han förstår, med lugn röst, sedan visar du att du inte är arg. Vi kör med en puss och en kram. Detta funkar hur bra som helst för oss, Oliver är också en mycket bestämd och envis liten pojke som blir arg flera gånger om dagen.
Jag som mamma har också varit helt förtvivlad. Inget barn, mer än mitt, beter sig såhär. Föräldrarna på Öppna förskolan trodde inte det var sant när han fick ett utbrott där... Ingen av mammorna eller papporna där hade sett ett barn bete sig så. Jag kände mig helt hopplös och förkrossad. Jag trodde jag var en dålig mamma. Men sedan vi började med detta har han ändrat sig så mycket. Klart att han fortfarande blir arg och vi måste ha dessa fighter, men det är kasnke tre gånger i veckan nu istället för tre gånger om dagen. Han kramas och är go istället för att alltid vara arg.
oliver kan inte heller prata så mycket, fast han är 22 månader nu. Jag tror att det är mycket frustration i den lilla kroppen som inte kan komma ut på något annat sätt än detta. Han måste få lov att vara arg. Han har nu lärt sig att han får vara arg hos oss istället för att göra sig själv illa. Ibland dunkar han bara huvudet i väggen en gång och sedan kommer och kryper upp själv i knät. En gång är ingenting jämfört med de 15-20 gånger på raken som var när vi ignorerade honom...
Så som sagt.. Ignorera inte ditt barn. Det mår inte du eller han bra av... Hoppas det löser sig för er.
Jag har försökt ignorera han med det men han bara fortsätter.. Jag ska testa ditt råd..
Nu sist jag var hos läkaren med sonen så frågade jag honom varför han gör så och då sa läkaren endast att han brås på någon.. Inte är det mig, utan hans pappa har ett jävulskt temprament..
Men jag ska ta och testa detta...
Måtte detta hjälpa..
om han t.ex. sitter vid matbordet, och erbjud honom att gå ner.