Ett år efter urakut snitt.

Har inte varit i exakt ditt läge, men nästan. När jag fick mitt fjärde barn lossnade en del av moderkakan och jag började störtblöda .... tio mil från närmaste sjukhus.

Det gick bra för både mig och barnet men det var på håret. Jag tror mitt liv hängde på ungefär femton minuter ...

Efteråt satte sig skräcken inombords. Jag kunde ha dött. Barnet kunde ha dött. Min man kunde ha blivit ensam med tre småbarn. Jag ältade och ältade. Vad jag dumt nog inte gjorde var att söka hjälp. Det läker ut, tänkte jag. Det gjorde det, men processen tog ungefär tolv år (vilket är normalt för den typen av trauma) och hade jag fått vettig hjälp hade det kanske tagit två ... eller max fem.

Så jag skulle av det skälet rekommendera att du söker upp en Auroramottagning och ber dem om hjälp. De vet säkert vart du kan vända dig om inte annat.

Jag har mitt urakuta snitt 10 månader bakom mig, och jag känner precis som dig. Jag tänker också mycket på hur det ska bli nästa gång, vi väntar nog ett par år till men jag kan inte låta bli att tänka på det ändå. Jag vet inte hur jag ska göra för att förbereda mig nästa gång, för iom hur det gick sist så vet man ju att det kanske inte alls blir som man tänkt sig. Och om det skulle bli kejsarsnitt även nästa gång så är jag livrädd för vilka undanträngda minnen det kan frambringa.

Jag kände mig så otroligt stark, trygg och förväntansfull inför förra förlossningen, jag vill så gärna kunna känna så även nästa gång men just nu känns det som en omöjlighet. Undrar också hur man kommer över de här känslorna... hoppas nån med erfarenhet svarar.

Min bästa väninna gjorde ett 'urakut' snitt, hon berättade att hon försökte säga att hon var vaken när doktorn frågade om hon var sövd så han kunde skära. Men just då slocknade hon. Det som troligen räddade henne säger hon var erfarenhet från vården, men det var väldigt traumatiskt. Tror du ts behöver prata med något proffs. :)

Jag har själv genomgått ett akutsnitt, var hur lugnt som helst, blev snittad 2h efter att BB tog beslutet. Har jag absolut inga tankar kring mer än att jag då hade en känsla av misslyckande att inte kunna föda naturligt (löjligt värre!). Fick veta att det fanns en benämning 'katastrofsnitt' för när det var 30min tror jag mellan beslut och att man skar. Kan ha varit kortare tid också.

Tror det är kortare än 30 min faktiskt på katastrofsnitt/urakut snitt. För mig tog det ca 10 minuter från beslut till operation.

Jo de gick undan, från det att de konstaterade att barnet måste ut sprang de me sängen in till op, sövde och plockade ut honom 1min o 40 sek sa läkaren att detta tog. Så inte konstigt att man inte hann fatta mer än att de va brottom.....kommer ihåg att jag i ren desperation frågade narkosläkaren "Att det är väl i alla fall ingen fara med barnet".... De fattade jag ju att de va men ville så gärna höra att de blir bra....fick jag inte. Kommer inte ihåg mycket från det att jag tittade på skärmen o konstaterade att hjärtljuden damp o de bara rusade in en massa folk. Sen är det bara små minnes bilder, de mesta har mannen berättat o sköterskorna. Va väl choken som bara stängde av allt.

Precis som du, Cinnamoon, så var jag helt lugn inför förlossningen. Tänkte att ont kommer det göra men den måste ut o jag har mannen som stöd. Men sen blev det som det blev. O inför nästa känns de allt annat än tryggt.

E kanske bäst att söka den där hjälpen. Fast de känns dummt, allt blev ju bra...kan inte fatta att jag fortfarande älter detta efter ett helt år!

Jag känner precis igen mig. Jag gjorde akut kejsarsnitt för 3,5 veckor sen och kan fortfarande få gråtattacker ibland när jag tänker på att jag och mitt barn kunde ha dött den dagen han föddes. I mina ögon är det förlossningspersonalens fel att det gick snett, för jag var på kontroll varje dag i fyra dagar innan han föddes pga att jag blödde och hade ont, men de gjorde ctg-kurva och skickade hem mig, varje gång.. 

Jag var jättelugn inför förlossningen och längtade efter att få föda fram mitt barn, men nu efteråt kan det komma en sjuk känsla att jag fortfarande väntar på att det ska sätta igång, att jag väntar på värkarna. Jag hade värkar i sex timmar och var öppen 4cm, och där slutade det.. Det kanske är jag som överdriver eller så, men jag vill ha tillbaka min mage och bara gravid, men samtidigt är jag sjukt rädd att det ska bli samma sak igen, tänk så slutar det sämre nästa gång? tänk så kan jag inte föda vaginalt nästa gång, och mår såhär dåligt efter förlossningen då också?

Jag är liksom bara 17 år och vill gärna ha några syskon till min son, men är så rädd.. 

Förlossningen med första dottern slutade i akut kejsarsnitt och efter den förlossningen gick jag in i väggen. Det dröjde typ 1-1½ månad innan jag tog till mig dottern, innan jag kunde ta i henne och kalla henne min. För 3½ vecka sen föddes hennes lillasyster(med planerat snitt), anledningen till att jag valde detta är för att första förlossningen slutade som den gjorde. Jag ville slippa allt som hände första gången, slippa bli besviken och framför allt slippa gå in i väggen och missa mitt barns första tid. Det är det bästa jag har gjort, att välja planerat snitt med nr2 alltså. Det är inte fören nu som jag kunnat lägga förlossningen med första dottern bakom mig.

Med det planerade, eftersom du inte fick det under det akuta snittet.. Du kanske inte tog det på samma sätt som jag, men jag tycker nästan det var det jobbigaste med det hela.