Frustrerad blivande tonårsmamma

Jag är en mamma på 40 år som har fyra barn. Tre tjejer och en liten kille. Största tjejen är 12, och sedan är dom 10 och 8 år. Killen är 2 år. Vi har ett "problem" som vissa säkert skulle säga är ett litet men vi som blivande tonårsföräldrar tycker är ett stort problem som vi vill ta tag i nu och inte sen. Min dotter är kär i en kille som vi inte tycker är passande. Det har hänt lite för mycket runt denna kille som gör att vi tar avstånd från honom. Min dotter har haft ett gott hjärta till denna kille (som är jämngammal men går i annan skola på samma ort) sedan flera år tillbaka. Det har varit lite upp och ner och vi har haft våra duster med dottern att hon inte ska ha något med han att göra. Tex en "pojkvän" som hotar via sms att ta livet av sig och hänga sig i källarn om tjejen gör slut (min dotter) är inte riktigt frisk anser jag! En 12-åring har inte sådant i tankarna... om man inte är instabil. Nu har det hänt igen. En massa ljug och jag pratade med henne senast igår och det nej gud hon hade inget med han att göra! Ha - idag när jag ställde henne mot väggen så smög det ju fram att dom var ihop - hon frågade chans igår!! Då blev jag och hennes pappa jätteledsna och besvikna! Hon är en glad tjej som håller med två olika fritidsaktiviteter, sköter skolan jättebra, har många kompisar, en supergullig bästis. Vi ställer upp till 120% på alla våra barn. Skjutsar, köper kläder, hjälper till med läxor osv.... Nu blev det ett antiklimax utan dess like! Jag är så arg,ledsen, besviken. Det som jag tror berör mig mest är nog att hon själv inte förstår att hon sårar oss så himla mycket när hon dels ljuger och dels gör tvärtemot när hon så väl vet att hon gör fel! Annars hade hon inte ljugit från början. Det jag undrar är hur man ska göra nu. Är det bara att skaka av sig detta och fortsätta som förut (fast hennes mobil och dator är beslagtagna) eller ska man bara strunta i att "bry sig". Min sambo tillika pappa blev så arg så han vill inte veta av henne! Han kommer inte skjutsa och ställa upp längre. Medan min magkänsla säger att jag måste finnas där för henne iallfall fast det tar emot. Killen skulle jag vilja be dra på h-vete!!! Hon har under hela kvällen inte sagt något "till sitt försvar" men jag tror det är för att hon skäms och vet att hon gjort fel. Ett förlåt kommer man inte långt med när man ser att mamma och pappa är helt förkrossade. Jag måste få lite rådgivning.... ska jag vara stöttande men ändå göra klart vad som gäller när det gäller denna killen. Hon har nästan precis varit ihop med en annan kille men det varade bara i några dagar. Hon var så kär och han var här och åt middag med oss. Jättegullig kille. Men sen visade det sig att dessa båda killar känner varandra sedan tidigare! Typiskt. Jag då "pinkade" väl den gamla killen in sitt revir och så blev det slut med dåvarande killen. GAHHH. Hur går man vidare härifrån som frustrerad förälder?

Hej!
Vilken levande och bra beskrivning du gör av både er dotters och ert dilemma. Hon är precis på väg in i puberteten med allt vad det innebär. Än är hon kär i den ene än i den andre. Känslorna byts fortare än hon hinner tänka och hon har nu dubbla lojaliteter att ta hänsyn till. Dels vill hon vara kär i någon och dels älskar hon er och försöker hantera alltihop.
Ni, å andra sidan, är tonårsföräldrar för första gången. Er lilla tillgivna, duktiga och säkert snälla flicka gör inte riktigt det ni är vana vid, det ni lärt henne och det ni förväntar er, nämligen att vara ärlig och göra som ni säger . Ni blir upprörda, dvs känslomässiga, och reagerar så att ni vill att hon ska bli som förut. Detta är en fullt förståelig reaktion. Dessutom gör du på ditt sätt, dvs blir osäker hur du ska gå vidare och frågar. Pappa gör på sitt, dvs sätter gränser,blir stött och flyr i viss mån.
Jag tycker att ni/du har alldeles rätt i att det inte är acceptabelt att låta er dotter fortsätta umgås och utsättas för de här pojkarna. Det låter också som om pojkarna behöver någon slags hjälp.
Mitt förslag är att ni försöker dämpa er egen upprördhet, som i och för sig är en sund reaktion, men jag tycker ni ska använda den till något som är bra för er dotter. Moralisera inte över att hon har ljugit, stötta henne i stället i en situation som har blivit henne övermäktig. Hon vill att alla ska tycka om henne. I det här läget är ni båda jätteviktiga för henne.
Mitt förslag är att ni kontaktar pojkarnas föräldrar och ser om ni kan hitta några bra spelregler för hur ungdomarna ska umgås, respektive inte umgås. Om det visar sig omöjligt att prata med dem eller komma överens, så har ni ännu större anledning att stötta er dotter. Försök att göra det genom att prata med henne, visa att ni förstår hur hon har det. Konfrontera henne inte för att hon hamnat i detta, det gör nämligen alla unga söta flickor, hjälp henne med hur hon ska hantera det. Ta ett fast och varmt tag om henne, säg inte nej och straffa henne, då är risken stor att hon blir mer lojal med dem ni inte litar på. Hon är fortfarande en liten flicka och ni är dem hon älskar och börjar kliva ut i livet från.
Lycka till
Margit

Frustrerad blivande tonårsmamma

INNEHÅLL