ADD symptom hos vuxna

Det hela började för mig när jag för en tid sen sökte information om ADHD då jag misstänker att min dotter kan ha det..

Nästan allt jag läste stämde överens med MIG!
Och nästan allt de flesta skriver här inne är SÅ MYCKET JAG!

Tex det här med kaffemaskinen eller bara så enkelt som en dörr, går den in eller ut? och i ren stress står jag och sliter och får inte upp den på flera sekunder.

Beslutångesten- det kan ta mig flera timmar att bara handla nya strumpor. vilken färg, vilket pris, ska jag passa på och köpa flera? Eller finns det bättre strumpor någon annan stans, jag tittar i flera butiker. Slutar oftast med att det inte blir något inköp alls.
ALLT tar så lång tid för mig, vad jag än ska göra!!
Har inget tålamod allt ska hända NU NU NU annars kan det kvitta!
Svårt att ta mig upp på mornarna eller framför allt komma igång. Som flera skriver, bara att durscha, diska eller laga mat. Det är för mig nödvändigt ont och tar sån tid, fast jag antagligen ändå bara skulle sitta i soffan den tiden titta på tv.

Jag har också alltid känt mig annolunda, som jag inte riktig passar in,  har alltid varit rädd för att folk ska tycka det. Men det är nog min egna dåliga självuppfattning.
En anna sak är att de flesta i min omgivning ser mig som den lugnaste själen, men jag själv ser mig inte sån. Jag ser mig som fummlig, stressad och och både hjärtat och hjärnan går på högvarv.

Min sambo blir dessutom galen, när jag tex sitter vid datorn eller läser  men ALDRIG hör honom när han tilltalar mig

Vill gärna veta vad ni tror, är det tillräckligt för att söka för en utredning?
 Kram

Tack för ditt svar, det känns bra att få  höra någon annans tycke.

Ännu ett personlighetsdrag, är att jag inte kan ta mina tankar eller känslor på allvar. Är jag sjuk-? antagligen inte tillräckligt... Har jag rätt och känna så här? Antagligen inte... Osv. =)
Rädd bara att jag inte kommer kunna förklara mig tillräckligt bra, att man inte ska bli trodd på..

Hur gjorde du? Kontakte du själv vårdcentralen eller vart vände du dig?

Åh va skönt det är att höra att fler är i samma livssituation! Även om jag självklart är ledsen för oss alla.
Ändå kan jag inte sluta vela på mina egna tankar och känslor. Igår var jag helt hundra på att jag lider av någon typ av diagnos, idag känner jah bara, äh det är väl inte så farligt.. Det finns säkert de som har det värre än jag. de kommer skratta åt mig. osv...

Även i vanliga livet känner jag så här, ena dagen är jag jätte, verkligen JÄTTE företagssam, hittar på massor av roliga saker med min dotter, träffar folk, går på stan och införhandlar allt det där jag skulle ha gjort för länge sen och känner mig stolt och lycklig. Inget rör mig i ryggen.

Andra dagar kan jag inte förmå mig att ens klä mig, går hemma hela dagen och känner mig sjukt folkskygg. Tycker alla tittar konstigt, och de skrattande gänget på fiket jag gick förbi skrattade HELT 100 åt mig! (Av nån anledning då som jag inte kan förklara) Allt känns jobbigt. Dessa dagar känns det som jag måste tvinga mig till att leka med min dotter, och le och vara glad för hennes skull.
Är det fler som känner så?

De dagar jag är upp, är också de dagar jag är kreativ och vill att allt ska hända,. Kommer på att jag ska göra om där eller köpa det eller ja ni vet.. Men det måste hända NU!! Andra dagar skiter jag i allt.

Min sambo är själv en hemskt stressad själ och har hela sitt liv fått höra att han är överaktiv, detsamma gäller min dotter. Pga dem jag började söka på nätet.. När det gäller mig känns det inte som någon ser, kanske därför jag tvekar.. Känns som jag bär min stress och mina problem själv inombords. Jag får vredesutbrott istället när det blir för mkt och det går ut över min sambo.
Vet inte om det stämmer men vad jag lyckats läsa mig till, så ter sig symtomen annolunda på kvinnor? Som jag känner.. Allt sitter inombords..

Jag var dessutom väldigt strulig i skolan, skoltrött redan i mellan/högstadiet. Och skolkade massor i gymnasiet. Men ingen sa något då. Bara att jag måste skärpa mig.
Idag arbetar jag, men känner att jag vill förverkliga mig själv, utbilda mig osv.. Men orkar ta tag i det!
Mkt kanske också för att jag inte tror på mig själv...