ADD symptom hos vuxna

Åh, vad jag känner igen mig i det här! Det tar mig evigheter att handla. Vad är nyttigast och billigast? Vad är bäst - ekologiskt eller närproducerat? Ägg från burhöns med rede och pinne eller från frigående höns inomhus? Ska jag ta buljongen utan salt eller den utan mononatriumglutamat? Ekologisk ketchup eller den med mindre salt och socker?  Det är en sån djungel och jag ar inga svar.

Jag undrar också ofta vad som är normalt och inte - om jag borde försöka få en utredning eller om jag bara är lite småknäpp. Jag har mest gått runt och trott att jag har en mild form av Asperger, men jag känner så otroligt mycket igen mig i det ni skriver också.

Däremot känner jag inte igen mig i de barn jag har träffat på med AS och ADHD, eller rättare sagt i bilden av dem. Jag funkar ju. Jag är inte uppenbart "sjuk". Det får mig ju att känna mig som fejk, att jag inbillar mig, att jag på något vis vill vara konstig/fel/sjuk. Jag var duktig i skolan.

Efter mycket om och men och velande och gråtande och ångest så ringde jag öppenpsyk i stan, som sa åt mig att vända mig till VC, men jag har inte kommit loss. Jag klarar bara inte att lyfta luren. Alltså går jag bara runt här och känner mig omväxlande som ett freak och omväxlande som en fånig wannabe.

Men det var skönt att läsa det ni skriver, att veta att jag inte är ensam.

Jag känner alltså igen mig i beskrivningar och symptom, men har ingen aning om graden. Det känns som om det inte är förekomsten av beteenden och symptom som är avgörande, utan hur allvarliga de är, hur mycket de påverkar ens dagliga liv. Och hur ska jag kunna bedöma det?

Jag har inga problem att stå i rampljuset när jag verkligen vet vad jag pratar om. Hålla föredrag, till exempel, bekymrar mig inte alls. (Att försvara en uppsats eller liknande har jag däremot skitsvårt för, när jag inte vet vad som ska hända, när jag blir kritiserad, och det inte är jag som styr samtalet.)

Socialt sett är jag en katastrof. Jag fixar inte kallprat och känner mig bara dum. Ibland resulterar det i att jag sitter tyst, ibland i att jag slår över åt andra hållet och blir pinsamt, karikatyriskt social. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska prata om.

Och jag är en av dem som kom in och "skapade lite kaos" i tråden, och tyckte själv att det blev ostrukturerad och jobbigt, framför allt som många är anonyma, men det var så otroligt skönt att få prata av sig lite och få höra om hur ni har det.

Jag har tänkt på det som någon skrev att det är ett problem om man upplever det som ett problem. Det ligger mycket i det, förstås, men det beror ju också på hur man inrättar sitt liv. Vilket jobb och vilken jobbsituation man väljer, till exempel. Jag har medvetet valt ett jobb där jag vet att jag fungerar.

Samma som med hissfobin, till exempel (som ändå är bättre nu sen jag har jobbat mycket med det). Det är inget problem i min vardag - jag tar trapporna. Jag har valt att bo så att jag inte behöver åka hiss. När jag hade en kompis som bodde på sjunde våningen så såg jag till att vi träffades ute eller hemma hos mig. Visst begränsar det mig kanske lite, men det är ju inget *problem*.

Så hur vet man när ett problem är ett problem?