strulmaja skrev 2010-10-24 14:21:21 följande:
Mer om den sociala fobin.
Hur har ni andra det med "kallsnack"? Jag förstår mig inte alls på sådant och jag tror att det är därför bl.a som jag drar mig för att ta initiativet till ett samtal, jag vet helt enkelt inte hur man kallsnackar. Känner mig fånig när jag hör mig själv försöka, om jag te.x säger något som "ja fy vilket väder vi har idag", för egentligen så skiter jag i vädret, det intresserar mig inte ett dugg att prata om dessa oväsentliga saker även om jag rent intellektuellt förstår att det ofta är precis sådant som måste till för att öppna upp ett samtal med någon man inte känner. Men jag har svårt för det "sociala spelet", att låtsas eller göra något "bara för att". Det jag inte finner någon mening i eller med har jag väldigt svårt att förmå mig göra.
En annan sak jag undrar är om ni är tidsstyrda? Jag ska dra ett exempel.
Jag pluggade för ett par år sedan, det var lunch och jag satt med några från klassen i matsalen. Det samtalades om något jag inte fann något intresse i övt. Hade ämnet varit något jag tyckte om hade jag kanske inte uppmärksammat tiden så mycket som jag gjorde. Hursomhelst, lunchrasten skulle ta slut 12:30 säger vi. När klockan var 12:15 började jag känna mig stressad och jag tänkte att om jag skulle hinna ta en kopp kaffe, röka, gå på toa osv så måste jag gå nu. Detta tänkte jag tyst för mig själv och jag kände ett jättebehov, nästan som ett tvång, att resa mig och gå, vilket jag tillslut gjorde. Efteråt var det en del av de klasskamrater som suttit vid bordet som tyckte jag agerat konstigt som bara rest mig och gått iväg utan ett ljud. Jag fick höra att jag var ohyfsad m.m och jag förstod inte alls varför för jag var ju inte ens med i samtalet utan satt mest där som ett bihang. Men mina klasskamrater hade uppenbarligen inte upplevt det så och dom kunde inte alls köpa min förklaring till varför jag känt ett sådant starkt behov av att gå. Jag förstod där och då att jag nog inte är som andra. De kunde inte förstå mig och jag kunde förstå varför detta hade irriterat dom.
Men, om vi tar samma situation som ovan, där jag planerat exakt vad jag ska göra med de minutrar som är kvar och om någon rubbar detta. Te.x jag reser mig för att gå och någon säger: Jag följer med men ska bara på toa först. Då blir det jobbigt eftersom detta inte var inräknat i min tid. Jag blir stressad och på dåligt humör av oförutsedda händelser som krockar med min tighta tidsplan. Det ironiska är ju att jag alltid planerar min tid väldigt tight, kanske för att jag hatar dötid, jag vet inte. Jag vill att allt ska ske som i en jämn ström utan uppehåll, avskyr att bli avbruten eller när det händer något som sabbar hela tidsplanen.
Känner ni igen i er detta?
Jag gör det. Jag klarar inte av att något/någon rubbar mina rutiner. Jag blir stressad och helt ur balans, trött och ibland faktiskt halvhysterisk. Därför kan jag inte sova borta t ex, det blir helt fel.
Men det fungerar ändå rätt bra för mig nu för tiden då jag äntligen insett att jag styr över min tid och mitt liv. Om jag inte vill så behöver jag inte. Jag har jobbat en massor med att säga nej och att återkomma med information om om jag kan komma till en tillställning eller gå ut med en eller flera vänner. Sedan dess har det blivit väldigt mycket bättre.
Jag känner dock inte igen mig i den sociala fobin som ni diskuterar här i tråden. Jag är väldigt social och blir ofta mittpunkten. Men något som jag insett på lite senare tid som jag tycker är väldigt pinsamt är att jag sällan har något intresse för andra människor eller samtal om dom inte antingen handlar om något nytt eller är väldigt dramatiskt. Alltså föredrar jag flera gånger om att ständigt träffa nya människor där man måste berätta helt om sig själv och får höra för första gången om den andra personen än umgås med äldre bekantskaper. Får mig att känna mig så ytlig och självupptagen när jag tänker på det.. men jag är verkligen inte det!
Men jag känner igen mig i den sociala tröttheten. Har jag umgåtts en dag så måste jag vara hemma flera dagar i rad efteråt för att jag blir helt slut och tycker det är jobbigt att jag fallit ur mina vardagsrutiner som inte alls har utrymme för kontakt med andra än min man.
