ADD symptom hos vuxna

Hej, har läst i denna tråden ett par gånger och det var faktiskt mest pga den som jag äntligen fick fingrarna ur röven och tog kontakt med VC för att få en remiss vidare.
Så nu väntar jag på att få kallelse till en psykolog/psykiatriker som ska vara någon slags specialist på ADHD/ADD (som jag fatta det).
Verkar dock som de är lång väntetid, jag vill ju ha hjälp nu ;)
 
Vissa inlägg var som att läsa något jag skulle kunnat skrivit, stämmer precis.
Känns väldigt skönt att kunna känna igen sig och veta att det finns fler som känner som mig.

Jag tänkte mest bara skriva lite kort, har inte tid med mer just nu.
Hoppas jag får hänga här med er =)

Känner igen mig i velandet, kan pågå hur länge som helst....jag hatar när jag absolut måste köpa något, kan ta som nyligast då handlade det om en mobil.
Den jag hade har jag haft i ca 3-4 år, sista halvåret funka den sisådär så jag visste ju att jag måste ha en ny.
Jag jämförde och kollade på olika, men eftersom jag inte hitta nån som va bra (läs: som var min gamla haha) så sköt jag upp det hela tiden......tills jag slutligen tappa den i badkaret och sen hade jag inget val.
Fick gå och köpa en helt på måfå!!

Och så brukar det vara när det kommer till mina inköp, jag väntar så länge att jag inte har något val och måste ta första bästa typ.

Det där med egentid känner jag också igen, jag har stort behov av det.
Få sitta och pilla med mitt, bara vara i fred utan krav på att vara social eller nått.

Minns i tonåren fick jag ofta höra att jag var osocial och sur (och mycket annat också), just för att jag hade stort behov av att stänga in mig på rummet och lyssna på musik eller bara ligga i sängen coh bara va i fred (gärna helt nedsläckt ville jag ha).

Ang biobesök så har jag inte reflekterat över de förut, mer än  att jag föredrar att se film hemma (var läääänge sen jag var på bio)  men nu när jag tänker på det så "kommer jag på"  att det är för att jag kan inte ta in filmen.

Det där med att hålla fokus på en sak är jättesvårt för mig.
Samtal, tv, bio.....jag måste verkligen anstränga mig för att inte "försvinna" och en sån sak gör att nöjet förtas litegrann.

Böcker är faktiskt en av dom få saker jag kan fokusera riktigt på, rent så jag stänger av omvärlden faktiskt. Men helst ska de inte vara böcker som är nya utan såna som jag redan läst.
Förändring har jag lite svårt med (även om jag väldigt ovilligt erkänner de).....

Känner ni att eran diagnos, eventuella diagnos, ställer till det i vardan?
Vad upplever ni som det största "problemet" för er?

Ber om ursäkt för att jag ställde frågan på ett så dumt sätt.....när jag läser hur du beskriver kaoset som blir så inser jag att det är precis så jag också reagerar om jag läser frågan.

Shit, nu trassla jag själv in mig....grejen är att jag vill, eller snarare kan inte, svara om jag inte är helt säker på att svaret är 100% sant.
Jag kan sitta hur länge som helst och fundera: Vad är det största problemet....jag hör frågan om och om i huvudet men jag har som inget svar.

En fråga jag inte gillar är; Vad tänker du på?
För det första måste jag svara ärligt och för det andra; jag tänker på minst 3 saker samtidigt och tankarna hoppar från den ena saken till den andra på 1 sekund så för att ge ett svar på frågan måste jag försöka hugga tag i de ja tänker på just då och snabbt få ur mig.....för sekunden efter tänker jag ju på något annat

Vet inte hur många gånger jag tänkt svara i olika trådar här på FL, men bara blivit sittandes och tillslut struntat i det för jag kan som inte "greppa" själva svaret.

Precis så där är jag också, jag vill ha alla (och jag menar verkligen ALLA) fakta på bordet, var ska jag, hur ser de ut, vad ska jag göra där, vilka är där osv
Jag har ju insett att alla dessa ingående frågorna inte tillhör de "normala" så att säga, och att svaren väldigt sällan är så utförliga som jag vill.....därför har jag dragit mig undan väldigt mycket från den sociala biten.

Något som jag stör mig på hos mig själv är just det där att avsky överasskningar, själv är jag väldigt kreativ och hittar ofta på roliga saker vid födelsedagar och liknande, jag kan känna att jag blir avundsjuk ibland för att ingen firar mig så....men samtidigt vet jag att jag skulle hata att bli överasskad på det sättet, och förmodligen inte alls kunna hantera det på ett bra sätt =/

  Jag har ganska nyligt börjat få ihop min vardag, har inte sett mig själv som "problemet" tidigare utan kämpat på helt i blindo kan man säga.

Jag kommer hela tiden på nya områden där jag har det svårt men jag kommer åxå på nya tricks som kan förenkla vardagen för mig.
Rutiner är något jag måste ha, men jar har SÅ svårt att sätta upp det.

Bara en sån sak som att planera och fixa midda, få fram allt man ska ha till och plocka undan är svårt.
Men jag älskar att laga mat, vilket är tur.....=)
Fast jag är inte så förtjust i att äta, kan lätt gå en hel dag utan att äta (fast nu laga ja mat åt barna varje dag så då försöker jag vara ett gott föredömme)

Jag har inga problem me att låta tallrikar å glas stå kvar te nästa måltid, jag "ser" det inte så att säga.
Däremot har jag insett, efter mkt tjat, att det inte SKA vara så. Man SKA plocka undan direkt, man SKA diska varje dag osv

Jag har lite varierande dagis-schema, men för mig och barna (varav en ha liknande problematik som mig)  funkar det allra bäst om frukost, lunch och mellis intas på förskolan.
Så fortsättningsvis kommer det följas, så skönt att hitta saker som förbättrar och underlättar vardagen.

Gällde det där med att få ut med barna, jag känner verkligen igen mig....och jag kan säga som så, det har hänt ett flertal gånger att jag helt enkelt struntat i det och gått och lagt mig på sängen och gråtit iställe.
Vilket lämnat barnen väldigt förvånade.....men när de ta över 30 minuter att få på alla kläderna så tar de stopp.

Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma, med mina udda beteenden.....
Men samtidigt verkar dom inte må sämre än andra barn, dom är glada, frågvisa, uttryckfulla, kreativa.
Vi har mycket bus för oss och dom verkar rätt nöjda med mig ändå haha

Jag kan känna mig jätteomogen och fånig när vi leker och det hämmar mig, jag har funderat mycke på hur andra gör med sina barn, leker dom lika mycke som jag, sänker dom sig helt ner till barnets nivå och leker där.....
Som jag upplever det är de många som är passiva, men jag vet ju inte hur dom är när dom leker hemma?!?
Nu skiter jag i hur de uppfattas, jag rullar ner för backar på sommarn, snurrar runt på gräsmattan, klättar i träd osv

Jag har överhuvudtaget ägnat alltför mycket tid till att fundera hur andra tänker och känner (för jag VISSTE ju att de jag tänkte och kände va fel).....hur känner andra när dom får en present, hur tänker andra när dom kör bil, va menar dom när dom säger så osv

Nu ska de sövas barn här  =)

Långa djupa samtal har jag oxkså svårt med, just det där med att lyssna är jättesvårt.
Och föreäsningar ska vi inte tala om, läste en kurs för nått år sen då de var 2-3 timmar långa föreläsningar varannan vecka och sen skulle man skriva uppsats om ämnet......behöver jag säga att jag misslyckades totalt.
Jag ansträngde mig verkligen, och naturligtvis hör jag att nått sägs men jag hör inte vad. Det kändes tråkigt då jag verkligen var intresserad av ämnet.

Jag brukar också tappa bort mig i mina egna utlägg, kan börja prata om säg blåbär och avsluta me världspolitik ;)
Ganska jobbigt, både för mig och den jag pratar med, alltsom oftast ser personen ut som ett frågetecken.
Jag har problem att svara kort och rakt på frågor, det tror jag beror på att jag ser det ur så många olika vinklar....måste väga för och nackdelar mot varann, kommer på avspår osv...ett  typexempel:
"Vilka fina blåa byxor, blå är verkligen en fin färg, undra vem som kom på att det heter blå, tänk om det hette grön istället, hur beskriver man blått, man ska ha de i sovrummet för det ger en bra sömn, undra om man skulle tapetsera om, fast jag vet inte hur man gör, va kul det vore att kunna, man kanske ska måla istället, rött vore fint, och en träfärgad bänk, ett nytt köksbord vill jag ha, tänk om jag hade råd med de, en ny bil vore kul....fast inte en blå förståss, ja just det, blå var det jag tänkte på, men varför?"
(så kan samtal med mig se ut alltså, i stora drag, svårt att få me allt men ni förstår)

Ställer ofta frågan "varför tänker jag på det" eller "Va, va menar jag nu" till mig själv haha

Känns som att vi känner igen oss väldigt bra i varandras texter Strulmaja....haha, känns lite som om jag vore en utomjording när jag tycker att det är skönt att ha hittat fler som mig ;)

Jag har en tendens att börja samtal i huvudet, de är mer regel än undantag.
Är inte alltid medveten om att jag inte pratar (tänker för snabbt, antar jag, så talet hänger inte med tanken)
Att jag vräker ur mig: "men varför gjorde hon så?" eller "va tror du?" som första mening till en person är inte alls ovanligt, eller att jag inte släpper en diskution utan tänker på det i flera dagar för att sedan fråga va personen menade eller för att få ett (enligt mig då, riktigt) avslut ......
Oftast så blir de så att jag har en konversation i huvudet och en med själva personen....förvirrande minst sagt ;)

Hahaha, ja man undra ju hur det skulle se ut om vi satt ner tillsammans allihop....skulle va intressant att se hur länge samtalet skulle vara lugnt och sansat och följa en någorlunda röd tråd, hihi inte speciellt länge tror jag =p