Inlägg från: Anonym (virrpanna) |Visa alla inlägg
  • Anonym (virrpanna)

    ADD symptom hos vuxna

    Hej!

    Här är en som har diagnos ADD. Jag har alltid upplevt mig vara annorlunda än alla andra såsom slarvig, oorganiserad, (alltså inte bara lite småslarvig utan jag är känd för detta), stökig och har ingen ordning alls. Med stökig menar jag då slarvig. Är inte hyperaktiv för fem öre men i hjärnan är det ständigt rörelse. Mina problem är att jag inte kan sköta hemmet. Som någon skrev så blir jag bara i soffan och så blir inget gjort. Att baka en kaka tex är jordens projekt. Är supernära nu att få medicin, väntar på läkartid bara. Hoppas hoppas hoppas det hjälper. Annars vet jag ärligt inte vad jag ska göra.

    Du som skrev att du har två barn och får inget gjort, kan du ta hem besök och så? Här skäms jag alltid när det kommer oväntat besök. Har två barn också och det är rent ut sagt kaos med allt... men ändå så gör man inget åt skiten? Jag KAN bara inte på något oförståeligt sätt. Skitsvårt att förklara för nån som inte hajar...

    Skolgången hade jag inga problem med då jag var väldigt lättlärd. MEN det jag inte var intresserad av gick åt pipsvängen men mina föräldrar styrde upp så att jag var tvungen att göra hemläxor och liknande. Men det jag var intresserad av gjordes med bravör. En annan grej var att jag fick gå extralektioner för att lära mig skillnaden på b och d. Någon annan som har haft just den grejen också?

    Ja och alla misstag man gjort på jobb osv osv... orkar inte rada upp allt men det är iallafall klockrent med ADD samt att jag har gjort utredning som visade det. Skönt att hittat hem liksom Nu väntar jag bara på meduuucciiiiin!

  • Anonym (virrpanna)

    Ja jag visste att det var nåt med de där bokstäverna och den här diagnosen haha . Nä men de flesta jag känner som haft liknande problematik har haft samma problem nämligen... sen var det någonting mer också... hmm men kan inte komma på just nu vad det var. Jag har också extremt sifferminne men det kanske inte hör ihop med just den här diagnosen... har ni något sånt där litet som ni är extrema på eller lite ovanliga?

    Iallafall! Jag har nu fått en tid för eventuellt medicin i nästa vecka!!!!!!!!!! SKITGLAD!!!!! och hoppas hoppas hoppas det hjälper!!!!! Och som grädde på moset har jag kanske ett jobb på gång också... kan dagen bli så mycket bättre!!

  • Anonym (virrpanna)

    Då har jag äntligen fått Concerta  Har pillat i mig en nu. Kan återkomma senare för att skriva om det hjälpte något.

    Annars rullar det på här. Men som sagt, kan återkomma. Har väntat på detta ögonblick i evigheter känns det som! Så håll tummarna att det hjälper!!

  • Anonym (virrpanna)

    Tjenare på er Det verkar funka någorlunda iaf!! Behöver kanske justera upp dosen något men man märker skillnad redan första dagen. Fick mer gjort idag än någon dag de senaste veckorna tror jag Energi!!

    Å så har man fått det där jobbet också! KUL VA

    Läste nåt om pappershögar. SHIT alltså... pappershögar i oändlighet... har haft mina gömmor här och var med massa papper... räkningar, viktiga försäkringspapper, pass, pengar... osv... och att hitta nåt... bara glöm det !!

    Men visst är det lite roligt när man försöker förklara för någon som inte har en susning om vad ADD är för något? Alltså de bara säger "men det e ju bara att fixa ditt och datt, bara att göra, hur svårt kan det va?" Ja men AAAAAHHHHHHH... för DIG är det bara att fixa ditt och datt ja... Up yours... men nu efter långa år av klagomål från föräldrar och närstående så har de äntligen börjat förstå. Känns underbart. Så nu hjälper de istället för stjälper

    Natti natti!

  • Anonym (virrpanna)
    Anonym (oj) skrev 2010-12-07 00:31:04 följande:
    Först och främst: GRATULERAR!

    Sen vill jag bara säga en grej om det där med kommentarer från oinsatta.
    Högst på min lista av hat-uttryck är ett par ord som min mamma yttrade alltför ofta under mina tonår då jag mådde som värst, nämligen: "RYCK UPP DIG Josephine!!!"

    Jag blir fortfarande totalt vansinnig om någon säger så till mig, min sambo lärde sig ganska snabbt att de orden är förbjudna här hemma...
    Att befalla någon som är så djupt nere i skiten som finns där inuti ens egen hjärna att bara resa sig upp och ta sig i kragen, det är som att lägga en snorlobba i fejan på personen ifråga.

    Så, nu outade jag mitt namn också. Men vad gör det? :o)
    Hej Josephine! Ja men jag tror att när man som utomstående ser bara hur det inte funkar för personen så blir man nog själv så stressad och bara ropar ut något typ "men FIXA det där nu då för sjutton" typ... men jag har kört med att förklara att det är inget jag kan rå för, utan det är kemiska substanser i hjärnan som inte riktigt är som andras. Tex att man har mindre av dopamin osv. Det brukar funka någorlunda iallafall. Folk tror ju annars att man bara "skyller" på diagnosen. Fast å andra sidan säger ju några det också att "jo men även om du har diagnosen så måste du ju försöka lite själv ändå"... DÅ blir man bara trött. Nåväl, huvudsaken att man äntligen vet vad felet är ju

    Nu blev det virrigt men så är det ju...

    Jo kom på en grej till! Har ni så att ni kanske bestämmer er för något jättestort, typ gå ner i vikt, byta arbetsinriktning, plugga vidare eller något annat stort, sen påbörjar det och sedan tröttnar man lika fort! DET är väldigt frustrerande tycker jag... skulle vilja ha ambitionsnivån som alla andra. Nu har jag ju fått ett jobb igen, har haft kanske tre fyra olika jobb de senaste åren, har fött barn emellan. Men jag har tyckt det varit skönt att få byta lite då och då! Eftersom jag tröttnar så fort!! Något ni känner igen?
    Takex skrev 2010-12-07 08:42:04 följande:
    Grattis :) ! Det kommer nog ta ett tag innan du känner något, har hört att Concerta ska ta några veckor.
    Jag har själv precis fått medicin, men mer av Ritalin sorten (dock inte ritalin) det är helt underbart. Tänk att livet kunde vara såhär. 
    Tjenare Takex! Det är jag från Omega-tre tråden Nä Concerta kände jag av direkt, läkaren sa det också att man kommer känna av det direkt, samma dag. Dock behöver jag nog justera upp dosen ett snäpp, men det känns ju verkligen att det funkar iaf! Vad heter medicinen du fick då? Ritalin är väl med fyra timmars intervaller? Jag tyckte det lät jobbigt med såna där spikar plus att komma ihåg att ta medicinen...
    Aina83 skrev 2010-12-07 08:53:26 följande:
    Ni som har fått diagnos eller som är under utredning!!

    Tänker ni äta medicin/ äter ni medicin?

    Jag har valt att inte äta medicin och det går super bra, självklart får man jobba mycket med sig själv, men jag har en underbar familj som stöttar mig och en underbar make som är mitt allt.. 
    Jag äter som sagt medicin nu. Jag upplever att svårigheterna jag har beror på kemin i hjärnan, alltså det är för svårt att kunna avhjälpa det själv. Jag har gått i terapi innan i fyra år och försökt med ALLT möjligt. Lovar.

    MEN det är ju KANON att du lyckas själv samt har stöd och slipper ta medicin!! Skulle också vilja slippa. Hepp, nu dags att söka fler jobb! Hehe, inte är man nöjd med att man fått ett heller

    Oj nu blev det långt men hoppas ni orkar läsa iaf...
  • Anonym (virrpanna)
    Takex skrev 2010-12-07 11:01:32 följande:
    Nejmen tjena! Är det "hej"?
    Va skönt att du reagerar så snabbt! Jag oroade mig mycket för placebo i början men insåg att det var bara att sluta vara nojjig.
    Samma här, start dosen för min medicin är låg på 25 mg sen bygger man på. Jag tar en och en halv nu så det ska räcka fram tills nästa möte men kommer minst behöva 50mg per gång känns det som. Jag känner mig helt frälst av medicinen kommer bara bli underbarare med starkare dos.

    Medicinen används inte i Sverige så jag vet inte vad den heter men det är precis som Ritalin den är igång cirka 4 - 6 timmar, verkar på en halvtimme cirka så det är väldigt smidigt många gånger men som du säger får jag en extra tid om dagen som jag måste ta medicin men det är inte alls svårt att komma ihåg jag märker direkt när hjärnan soggar ihop.
    Biverkningarna jag har är hjärtklappningar och bröstspänningar. Inget jag lider av alls. Hur är det för dig?
    Jag går även på KBT och det är fantastiskt. Har dragit igång schema på en ordentlig nivå nu när jag förstår hur det är menat att man ska göra och det har gjort en stor förändring i min stress tycker jag. Känner mig inte lika stressad alls. 
    Japp det är jag trådstartaren Förresten bara en liten notis, när jag träffade läkaren så sa han att jag hade väldigt bra nivåer av D-vitamin i blodet (man testar ju olika värden osv innan man får medicin) så då sa jag det att det kan vara för jag tagit Omega tre i den högsta dosen om man säger så... han tyckte man var påläst. Men det är ju intressant!

    Är det Centralstimulerande du har också eller? Nä jag känner inga biverkningar alls. Eller jo, lite torr i munnen, att man behöver dricka lite mer än vanligt. Men det kan man ju leva med liksom! Sen en annan grej som är lite "crazy", det är att jag fick en obestridlig lust att lyssna på musik helt plötsligt! Jag har nu först 18 mg. Vad är det för schema du kör? Fick du medicinen nyligen eller har du kört den ett tag?
  • Anonym (virrpanna)
    Anonym skrev 2010-12-07 22:42:42 följande:
    KIkar insom nu här, det är ju så oändligt massa svar så jag vet inte om jag orkar läsa alla, inte nu i alla fall, jag var HELT säker på att jag hade Add, det trodde min läkare och samtalsterapet också! Jag fick en remiss skickad till teamet som gör utredningarna på mottagningen där jag går, Kom på en första intervju inför en eventuell utredning och fick där stopp, den psykologen tyckte inte att jag skulle då vidare till en utredning, jag var väl för ordentligt som barn känns det som, eller föll inte in i ramen som ALLA andra.
    Jag är idag 34 och har mått dpkigt sedan 6 års åldern. Idag har jag TYPISKA add symtom men det är  ju barndomen och tonåren de GÅR EFTER!

    Jag fick ett frågeformulär att fylla in innan jag skulle komma på intervjun, jag skulle svara på frågorna och ta med till intervjun. Det var JA och NEJ frågor, hade det funnits VET EJ hade nog de flesta frågor om barndomen hamnat där.
    Hela min värld rasade när hon satte stopp för en utredning, det var mitt sista hopp efter att ha kämpat  så många år nu, inga medicier hjälper....

    Som barn hade jag NOG inte svårt att få vänner, men jag hade alltid bara EN bästis, aldrig ett flertal kamrater, jag blev lätt arg och sur och stötte ifrån mig dem.

    Jag var lugn, lyssnade på vad vuxna sade till mig.

    Jag vet inte med mig att jag hade svårt för att lärda mig läsa, stava och räkna??
    MEN jag har knappt inte kunnat läsa en enda bok i mitt liv, jag får läsa samma sida om och om och om igen, fattar int vad det är jag läser? Matte tyckte jag blev riktigt jobbigt i högstadiet, då hade jag ändå allmän matte.
    Grammatiken har jag inte lärt mig/behållt i mitt minne.
    Nä det gäller stava idag kan jag aldit gkoa ihång från gång till gång om det ska vara ett N eller två N eller ett L eller två L?

    Redan i mellanstadiet kom mitt depressiva.

    I högstadiet kom temperamentet, blev arg för ingenting, och tålamodet var lika med noll, blev galen när det inte gick som jag vill, kastade iväg sakerna,
    Jag hade redan som liten svårt för krav och press när det tex gällde läxor och prov, hittade aldrig någon studieteknik, fattade inte HUR man läste på en läxa eller till ett prov.

    Som vuxen har jag inte klarat att jobba heltid mer än ett halvår, jag krachar hela tiden.

    *Idag är jag är impulsiv, kommer jag på att jag måste skriva ett sms kan det inte vänta om det än är så att jag kör bil, jag MÅSTE göra det!
    *Har jag gått och lagt mig och kommer på något som jag måste göra kan jag inte göra det nästa dag utan jag måste gå upp och fixa med det!
    *Jag har väldigt svårt att vänta tex i en diskution kan jag inte vänta till den andre har förklarat färdigt utan jag måste avbryta och säga mitt, kommer jag på något jag vill göra tex köpa nya gardiner till köket så vill jag HELST göra de NU på en gång!
    *Jag är väldigt lättdistraherad, blir störd av allt runt om!
    *Jag brusar upp och blir arg för minsta lilla, ofta fattar min man ingenting?
    *Jag kan inte komma igång med att ta mig för någonting, har ingen startmotor och gör jag det tillslut så går jag därifrån hur många gånger som helst, tex om det ska vikas tvätt och läggas in.
    *Jag kan ha så svårt att företa mig något, de händer ingenting men om jag väl någon gång tar tag i det så blir det maniskt, då finns det inget slut, om vi tar städning , då blir jag aldrig nöjd, då kan jag fortsätta städa dygnet runt, jag blir aldrig nöjd, hittar bara fler fel.
    *Och annars får jag tvinga mig till allt och orkar inte slutföra det.
    *Sitter jag oh ska titta på tv vill jag gärna göra någonting samtidigt, har svårt att bara sitta rätt upp och ner, oftast sitter jag jag river sönder mina nagelband!
    *Jag kan ine göra något lugnt och sansat och ordentligt utan det ska gå undan med en jävla fart och blir slarvigt och dant.
    *Jag har svårt för ånga sinnesintryck, tex när jag kommer in i en stor affär, då vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill titta på allt på samma gång och rabbas av panik
    *Jag har jätte svårt att organisera
    Jag klarar INTE MINSTA stress eller krav

    etc etc etc
    Men shit!! Vad var det för frågor de hade i det formuläret som gjorde att utredningen blev stoppad?? Om du minns? Jag skulle definitivt försöka igen absolut! det är ju NU du mår dåligt liksom... jag fick också fylla i ett formulär i första steget om hur man var som barn MEN de slutade ju inte där utan vi gick ju vidare till uppväxt plus vuxen ålder. Men du kanske menar att det var första steget innan själva utredningen?

    Jag började misstänka på egen hand att jag hade ADD och tog upp det med min terapeut och då fick jag ett formulär med massa frågor som hon sen skickade vidare...

    Och vad var det för instans du var vid då när du fick fylla i de frågorna? De måste ju ta hänsyn till hur det är IDAG tycker man? För de punkterna du rabblat upp där är ju tydliga tecken tycker jag... fast kanske mer åt ADHD isåfall... man ska inte gissa jag vet men iallafall...

    *****

    Känner någon igen det där med att man bestämmer sig för nåt stort, tex viktnedgång, byta arbetsbana eller börja utbildning? Men sen när man väl kommit igång så tröttnar man? Skrev det förut att jag haft lite olika jobb som varit tidsbestämda och det har varit kanon för mig för när det börjar närma sig slutet då har jag tröttnat och vill göra något annat!! Man kör igång med alla krafter med olika stora bestlut alltså, men sen bara skiter det sig. Känns det igen?
  • Anonym (virrpanna)
    strulmaja skrev 2010-12-07 11:34:38 följande:
    Anonym (virrpanna): Så det är DU! Glad Du kom aldrig tillbaka till Omegatråden du startade ju och jag undrade hur det gått för dig. Vad roligt att du hittat hit! {#emotions_dlg.flower}
    Tack
     
    Ja angående ordet symtom, kollade SAOL (eller elektroniska som heter SAOB) och det stavas både med P och utan tydligen! Var helt säker på att det hette bara Symtom. Men det med flera symtom är jag nästan helt hundra på att det heter. (Ja nu kan jag inte skriva ordentligt men iallafall ) Alltså flera symtom. Inte symtomer.

    Sånt där stör jag mig också på! Samma sak om det är felstavade ord, då speciellt i affärer eller ute på skyltar osv. Här i forumet är det väl ingen fara, så länge man förstår vad folk menar .

    Det var någon som skrev om att läsa en sida i en bok flera gånger utan att förstå vad som stod. Samma här! MEN om boken var intressant, då plöjdes den igenom på nolltid men om det var läxa eller liknande då sket det sig totalt. Jag lärde mig bäst genom att någon förklarade och oftast med liknelser. DET funkade skitbra!

    Jo! Du som pratade om att din utredning stoppades! Gör som Takex sa, hör med dina föräldrar om de kan berätta hur det var och sedan be att de ska få svara på frågor. Det var ett jättebra tips tycker jag!
  • Anonym (virrpanna)
    Anonym (oj) skrev 2010-12-07 15:32:24 följande:
    Check på allt!
    De vänner jag har är få, men de är å andra sidan riktigt bra och vill verkligen umgås med mig. Inte sällan slår mig tanken "vad är det som gör att de VILL vara med mig? Jag förstår inte.."
    Jag är asocial, skiter ofta i att svara när vänner ringer, hör inte av mig på länge beroende på hur jag mår, avbokar dejter konstant, ändå vill de vara med mig.

    Däremot har jag en väldigt liten vänkrets och har ALDRIG ALDRIG ALDRIG ingått i något gäng.
    Har ofta varit avundsjuk på dessa kompisgäng som verkar ha gjort allt tillsammans och känt varandra för evigt...

    Parmiddag tror jag aldrig att jag varit på trots att vi känner många par. Skumt.

    Jag är också paranoid, tror ständigt att folk pratar om mig, skrattar åt mig osv. Min kille brukar undra varför jag sätter mig själv i centrum så och tror att allt cirkulerar kring  mig, men det är ju inte så jag tänker. :/

    Har tre systrar, de umgås jag med otroligt mycket. De känner mig, vet hur jag är och älskar mig som jag är - det är förmodligen därför. :o)
    Hehe känner igen mig också. Men som Mia Thörnblom skrev i sin bok att när man har dåligt självförtroende så blir det så att man tror att man själv är i andras centrum, då som konstig, ful, lustig osv osv. Fast det är ju givetvis inte så. Jag har också varit mobbad i grundskolan så det är ju som ett "bevis" nästan på att det är nåt fel med mig... men har förstått att det är för man inte kunde visa var skåpet skulle stå... man bara tog emot... barn kan vara grymma!

    Jo, har ni andra så att det känns som ingen lyssnar? Alltså att man har ingen "pondus" på nåt sätt? Jag känner så. Om någon annan säger något så är det som att alla lyssnar och liksom tar till sig det den säger, men om jag säger något så tas det inte på lika stort allvar. Min äldsta har lite det i sig så jag försöker att tuffa upp lite men man är ju sån som person har det i sig liksom... men det är ju skitbra att vara snäll också förstås Men inte alltid till fördel tyvärr...
  • Anonym (virrpanna)
    Anonym skrev 2010-12-08 19:11:10 följande:
    Formuläret fick jag hemskickat till mig  från vuxenpsykiatrika och skulle fylla i och ta med mig, de frågorna om barndomen var jätte svåra att besvara, hade det funnis ett alternativ som var VET EJ hade nog det mesta hamnat där.
    Mina föräldrar verkar tycka att jag var ett normalt barn, inga konstigheter.
    Detta formulär var inför den intervjun som var inför en eventuell neuropsykiatrisk utredning. Efter hon frågat ut mig om massa saker och gått igenom formuläret tyckte hon inte jag skulle uredas.

    Samma här, jag fick misstanke själv först, det v när jag googlade på flickor och adhd, det är så att jag har minamisstankar om att min dotter har det och därför ville jag läsa om det, då läste jag om mig själv kände jag. Sen läste jag boken flickor med adhd oh känner igen mig så väl
    Tog upp det med min terapuet, fick göra en självrapportskala som jag lämnade till min psykiatriker, han sadet det hade inte tagit så lång tid så hade han själv tagit upp detta med mig. Min terapuet tycker verkligen de är som jag har add.

    Och JA intresset försvinner snabbt för saker och ting
    Kommer du ihåg några frågor? Själv tror jag det var typ "hade du svårt att sitta still" "tappade du ofta bort saker" osv osv... men jag och psykologen som utredde mig diskuterade igenom frågorna så jag sa också att jag inte riktigt minns hur det var men tex att det med "tappa bort saker" var klockrent. Men andra saker mindes jag inte alls. Fick du inte förklara och diskutera igenom frågorna med psykologen? Eller menar du att du skickade tillbaks dina svar och fick ett svar genom din terapeut du går till?

    Du kunde ju kanske skrivit dit "vet ej" ? Men på´t igen bara tycker jag! Om du mår dåligt måste du ju få hjälp. Kan ju vara kö men iallafall.
  • Anonym (virrpanna)

    Tjena på er!

    När jag läste listan så hajade jag till när jag läste det om kaffe, jag verkligen hivar i mig kaffe om dagarna !! Ja, men nu vet jag anledningen då hahaha

    En annan sak jag har funderat på, är det nån som också har extremt känsligt luktsinne? Då menar jag inte att man är känslig för dofter utan menar att man känner dofter jättelång tid innan alla andra känner. Det händer jätteofta för mig nämligen och det är likadant för en kompis som misstänker att hon har ADD. Det tror dock inte jag men det är en annan femma

    Det kan utspela sig såhär= - Vad är det som luktar bränt här? Kollega/or = Nä jag känner inget?

    Tio minuter senare =Kollega = - Ja nu känner jag, vad är det som luktar bränt?

    Händer väldigt ofta. Så funderade (kanske knasigt jag vet :-P ) om det är nåt typiskt för ADD eftersom jag har den diagnosen Bara lite kul isåfall!

  • Anonym (virrpanna)
    Anonym (relentless) skrev 2012-01-20 23:13:47 följande:
    Det här med kaos i rummet har jag funderat en del över, alltså nu är inte jag så insatt i hur det fungerar med neurotypiska barn för jag känner inte så många sådana särskilt väl om jag ska vara ärlig, men blir det inte kaos i barnrum om inte vuxna ser till att det hålls rent och snyggt?

    Mitt rum när jag var liten var ett bombnedslag, min garderob var totalt mayhem där inte gick å hitta nåt. I mina byrålådor låg mat som jag tagit i köket och sen "städat undan" ner i nån byrålåda som blev liggande halvårsvis och möglade (detta när jag gick på mellanstadiet alltså). Är det kaos? Eller helt normalt för att inte mina föräldrar städade i mitt rum?

    Skolan funkade inte alls för mig, i lågstadiet hängde jag med hjälpligt och gjorde de uppgifter jag hade lust med, men i mellanstadiet sket det sig totalt. Läxor var jag nästan aldrig medveten om att jag hade. förrän de skulle lämnas in. "Vadå, det har ingen sagt till mig. Jag har inte hört nåt om några läxor!"

    Urinprovet som skulle in till skolsyster som mamma sett till att jag gjort blev liggandes i ryggsäcken i månader, likaså ruttnande frukt och annat trevligt. Men inga läxböcker. Är det för att jag var ett "kaosigt" barn eller för att min mamma borde tagit mer ansvar för att saker och ting blev gjorda? Eller både och? Min mamma bar helt garanterat ADD förresten.
    Men eftersom dina föräldrar inte städade i ditt rum eller visade dig hur man städar så blir det nog så för ett barn ser ju det den ser liksom. Föräldrarna är ju där för att vägleda sitt barn och visa hur saker ska vara. Men mina föräldrar städade hemma men mitt rum var också kaos och mina hem som jag bott i som vuxen har varit otroligt röriga och ostrukturerade. Alltså jag har inte det där sinnet för organisering och att se sånt där. Har märkt dock att när jag fått medicin som fungerar så liksom infinner sig det sinnet samt att jag blir mer motiverad till att städa. Tankarna blir mer "raka" på något sätt.

    Nu har jag barn och när jag fick min första sökte jag hjälp för jag insåg att det inte skulle funka för mig annars och då kom de fram till diagnosen. Känner igen det där som din mamma gjorde men själv tänker jag och kämpar mycket med såna saker eftersom jag vet att mina barn är beroende av mig. De har också en pappa som är ordningssam och det underlättar ju väldigt mycket! Men det är ett himla sjå att hålla reda på saker som gympakläder och frukt eller liten matsäck som ska med osv. Saker blir ju inte alltid bra men hoppas och tror att man är ganska ok som förälder iallafall.

    Hur är det för dig idag som vuxen? Är du rörig idag också? Det finns ju hjälp att få om du inte redan sökt hjälp. Min terapeut har sagt att om det blir för jobbigt och rörigt hemma så kan hon komma hem till mig och hjälpa mig att reda ut och säga vad jag ska göra osv. Eller att jag eventuellt kan få boendestöd. Och det ska jag nyttja om det går för långt. Har just flyttat till eget boende då jag och pappan har delat på oss så har sagt att om det inte funkar så ska jag ta hjälp av psyk med mitt hem.

    Ja detta blev långt och mycket om mig men det var skönt att skriva av sig iallafall
Svar på tråden ADD symptom hos vuxna