ADD symptom hos vuxna

Då har jag äntligen fått Concerta  Har pillat i mig en nu. Kan återkomma senare för att skriva om det hjälpte något.

Annars rullar det på här. Men som sagt, kan återkomma. Har väntat på detta ögonblick i evigheter känns det som! Så håll tummarna att det hjälper!!

Ni som har fått diagnos eller som är under utredning!!

Tänker ni äta medicin/ äter ni medicin?

Jag har valt att inte äta medicin och det går super bra, självklart får man jobba mycket med sig själv, men jag har en underbar familj som stöttar mig och en underbar make som är mitt allt.. 

Det här med gemenskapen eller snarare bristen på den är det tydligen många av oss som fått erfara.
Och jag tror att detta utanförskap, känslan av att inte tillhöra någonstans eller ett sammanhang har påverkat mitt mående mycket mer än vad jag själv velat se ibland.

Jag har varit på EN tjejmiddag i mitt liv och det var när jag var 16 år med tjejerna i min dåvarande klass. Jag är över 30 år idag så säg, är det inte patetiskt egentligen?
Aldrig varit på s.k tupperwareparty och liknande, aldrig "syjunta", aldrig någon möhippa, ingenting utav sådant som jag inbillar mig att "normala och vanliga" människor gör emellanåt. 
 
I många, många år har jag känt nästan som avundsjuka även om jag inbillat mig att jag inte brytt mig alls gentemot människor som tycks ha en stor vänkrets där det hålls fester från höger till vänster, middagar, resor eller vad det nu kan vara som dom gör tillsammans. Och det har inte varit själva görandet jag saknat utan just gemenskapen och sammanhållningen som tycks finnas där. Te.x kan man ibland se en grupp tjejer (ofta yngre då) som kramas, pussas och är näst intill oskiljaktiga. Vet ni vad jag menar? Jag har inte fått uppleva den känslan heller. Jag har aldrig varit den andra kramat och pussat på. Jag hade tjejkompisar när jag var yngre, några få sådär, som även hade andra tjejkompisar som de hade en mer fysisk relation till. Men jag "fick" aldrig rollen som kramgo tjejkompis, faktum är att när jag tänker tillbaka så kan jag inte ens definiera min roll. Jag visste inte vem jag var för andra, om jag ens var särskilt betydelsefull. Men något borde dom ju ha sett eftersom vi umgicks. Men kanske skrämde min tillbakadragenhet? Kanske tolkade andra den som att jag inte ville?     

Jag har haft många förhållanden med killar och män men aldrig umgåtts med ett annat par, inte förrän nu det senaste året har maken och jag varit på parmiddag och vet ni, det var en helt underbar känsla och jag levde på den kvällen i flera dagar efteråt. Andra tar kanske sådant för givet, att bli bjudna på middag eller bjuda över andra på middag men för mig är det årets händelse eller något och jag känner stor tacksamhet gentemot de få människor som på ett eller annat sätt bjudit in mig i deras gemenskap. Jag är inte bortskämd med det som sagt och kanske är det därför jag uppskattar det så otroligt mycket även om jag samtidigt måste slåss med tankar som: Varför vill han/hon umgås med mig? Vad har jag som skulle kunna vara till nytta för den andra personen? Hur kan dom vilja bjuda mig? osv. Tyvärr tenderar jag att bli lite paranoid emellanåt, vilket också förstört så himla mycket och gjort att jag dragit mig tillbaka när jag egentligen inte velat annat än att bara fungera normalt.  

Tjenare Takex! Det är jag från Omega-tre tråden Nä Concerta kände jag av direkt, läkaren sa det också att man kommer känna av det direkt, samma dag. Dock behöver jag nog justera upp dosen ett snäpp, men det känns ju verkligen att det funkar iaf! Vad heter medicinen du fick då? Ritalin är väl med fyra timmars intervaller? Jag tyckte det lät jobbigt med såna där spikar plus att komma ihåg att ta medicinen...Jag äter som sagt medicin nu. Jag upplever att svårigheterna jag har beror på kemin i hjärnan, alltså det är för svårt att kunna avhjälpa det själv. Jag har gått i terapi innan i fyra år och försökt med ALLT möjligt. Lovar.

Japp det är jag trådstartaren Förresten bara en liten notis, när jag träffade läkaren så sa han att jag hade väldigt bra nivåer av D-vitamin i blodet (man testar ju olika värden osv innan man får medicin) så då sa jag det att det kan vara för jag tagit Omega tre i den högsta dosen om man säger så... han tyckte man var påläst. Men det är ju intressant!

Är det Centralstimulerande du har också eller? Nä jag känner inga biverkningar alls. Eller jo, lite torr i munnen, att man behöver dricka lite mer än vanligt. Men det kan man ju leva med liksom! Sen en annan grej som är lite "crazy", det är att jag fick en obestridlig lust att lyssna på musik helt plötsligt! Jag har nu först 18 mg. Vad är det för schema du kör? Fick du medicinen nyligen eller har du kört den ett tag?

KIkar insom nu här, det är ju så oändligt massa svar så jag vet inte om jag orkar läsa alla, inte nu i alla fall, jag var HELT säker på att jag hade Add, det trodde min läkare och samtalsterapet också! Jag fick en remiss skickad till teamet som gör utredningarna på mottagningen där jag går, Kom på en första intervju inför en eventuell utredning och fick där stopp, den psykologen tyckte inte att jag skulle då vidare till en utredning, jag var väl för ordentligt som barn känns det som, eller föll inte in i ramen som ALLA andra.
Jag är idag 34 och har mått dpkigt sedan 6 års åldern. Idag har jag TYPISKA add symtom men det är  ju barndomen och tonåren de GÅR EFTER!

Jag fick ett frågeformulär att fylla in innan jag skulle komma på intervjun, jag skulle svara på frågorna och ta med till intervjun. Det var JA och NEJ frågor, hade det funnits VET EJ hade nog de flesta frågor om barndomen hamnat där.
Hela min värld rasade när hon satte stopp för en utredning, det var mitt sista hopp efter att ha kämpat  så många år nu, inga medicier hjälper....

Som barn hade jag NOG inte svårt att få vänner, men jag hade alltid bara EN bästis, aldrig ett flertal kamrater, jag blev lätt arg och sur och stötte ifrån mig dem.

Jag var lugn, lyssnade på vad vuxna sade till mig.

Jag vet inte med mig att jag hade svårt för att lärda mig läsa, stava och räkna??
MEN jag har knappt inte kunnat läsa en enda bok i mitt liv, jag får läsa samma sida om och om och om igen, fattar int vad det är jag läser? Matte tyckte jag blev riktigt jobbigt i högstadiet, då hade jag ändå allmän matte.
Grammatiken har jag inte lärt mig/behållt i mitt minne.
Nä det gäller stava idag kan jag aldit gkoa ihång från gång till gång om det ska vara ett N eller två N eller ett L eller två L?

Redan i mellanstadiet kom mitt depressiva.

I högstadiet kom temperamentet, blev arg för ingenting, och tålamodet var lika med noll, blev galen när det inte gick som jag vill, kastade iväg sakerna,
Jag hade redan som liten svårt för krav och press när det tex gällde läxor och prov, hittade aldrig någon studieteknik, fattade inte HUR man läste på en läxa eller till ett prov.

Som vuxen har jag inte klarat att jobba heltid mer än ett halvår, jag krachar hela tiden.

*Idag är jag är impulsiv, kommer jag på att jag måste skriva ett sms kan det inte vänta om det än är så att jag kör bil, jag MÅSTE göra det!
*Har jag gått och lagt mig och kommer på något som jag måste göra kan jag inte göra det nästa dag utan jag måste gå upp och fixa med det!
*Jag har väldigt svårt att vänta tex i en diskution kan jag inte vänta till den andre har förklarat färdigt utan jag måste avbryta och säga mitt, kommer jag på något jag vill göra tex köpa nya gardiner till köket så vill jag HELST göra de NU på en gång!
*Jag är väldigt lättdistraherad, blir störd av allt runt om!
*Jag brusar upp och blir arg för minsta lilla, ofta fattar min man ingenting?
*Jag kan inte komma igång med att ta mig för någonting, har ingen startmotor och gör jag det tillslut så går jag därifrån hur många gånger som helst, tex om det ska vikas tvätt och läggas in.
*Jag kan ha så svårt att företa mig något, de händer ingenting men om jag väl någon gång tar tag i det så blir det maniskt, då finns det inget slut, om vi tar städning , då blir jag aldrig nöjd, då kan jag fortsätta städa dygnet runt, jag blir aldrig nöjd, hittar bara fler fel.
*Och annars får jag tvinga mig till allt och orkar inte slutföra det.
*Sitter jag oh ska titta på tv vill jag gärna göra någonting samtidigt, har svårt att bara sitta rätt upp och ner, oftast sitter jag jag river sönder mina nagelband!
*Jag kan ine göra något lugnt och sansat och ordentligt utan det ska gå undan med en jävla fart och blir slarvigt och dant.
*Jag har svårt för ånga sinnesintryck, tex när jag kommer in i en stor affär, då vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill titta på allt på samma gång och rabbas av panik
*Jag har jätte svårt att organisera
Jag klarar INTE MINSTA stress eller krav

etc etc etc

Jag var nog lite otydlig i mitt inlägg. Nog för att jag saknat och saknar den där gemenskapen jag tycks se att andra har men så har jag ju samtidigt ett stort ensamhetsbehov. Och vissa saker som jag ska göra föredrar jag att göra ensam, te.x shopping, ärenden, besök hos tandläkaren etc för vid sådana tillfällen ser jag ingen anledning till varför jag skulle ha någon med mig. Det blir som du skriver bara extra mycket jobb, sen har jag inte heller det behovet av sällskap som många andra tycks ha.

Men det kom aldrig fram i mitt inlägg att jag mår och trivs som bäst när saker och ting sker på mina villkor. Ja jag vet att det låter hur ego som helst. Men med det menar jag att jag te.x vill välja mitt sällskap själv, var, vem, när och hur. (Och jag undrar varför jag inte varit på fler tjejmiddagar eller lyckats känna gemenskap?? Hmm.)
Men det hysteriska är inget som tilltalar mig heller. Tvärtom. Däremot har jag ibland önskat att jag inte var så jäkla tillbakadragen i min kontakt med andra människor, att jag inte hade så svårt med vissa saker, att jag kunde vara lite mer som alla andra. Så kanske är det inte en önskan om att få delta i gemenskapen i sig jag haft utan snarare en önskan att få vara "normal"?

Hej, jag har läst ikapp nu sen igår och jag sitter här och är bara överväldigad av det senaste ni skrivit.
Jag känner igen mig så JÄSKGÖLJSJGW¨GIAÅEWRFKLDG-LA mycket, om ni ursäktar utbrottet. Jag sitter med ett fånigt flin på läpparna och läser högt för min kille.
Jag ska ut på en promenix nu, fota lite och samla tankarna, sen ska jag skriva exakt vad det är som jag känner igen mig så i.
Sist vill jag bara säga: JAG ÄR SÅ GLAD att jag hittat er, mina likar. Ni gör mitt liv lite lättare...

Usch, den här veckan med nya medicinen har verkligen varit tung. Är ju van att ta tabletten på kvällen, vilket gör att jag vaknar någolunda pigg på morgonen. Nu tar jag på morgonen vilket gör att jag knappt kommer upp. Märker inte någon större bättring heller, men jag ska till min psykolog idag och höja dosen. Tänkte föreslå att ta den två gånger per dag istället, eftersom den bara verkar 12 timmar. Tar jag en när jag vaknar (vaknar tidigt vid 6/7) och en vid middagstid ungefär så borde det täcka 24 timmar. Hoppas det kan vara ett alternativ, är helt slut nu. Dessutom har jag ett par restuppgifter till skolan jag måste fixa innan veckan är slut, gaahh! Har skjutit upp dom jättelänge nu, börjar bli akut.

Btw, är det bara jag som stör mig på vissa ord? Just nu pallar jag knappt besöka den här tråden för jag stör mig så på orden "symptom" och framförallt "symptomer". Det bara kliar i hela kroppen. Ingenting mot er som skriver i tråden, det heter ju faktiskt så (fast är verkligen "symptomer" korrekt? Ett symptom, flera symptom? Eller?), men jag stör mig som faen!!

ojoj..Igår gick jag i väggen...kastade en halv ost på min sambo av ren vrede...har varit sjuk nu i en och en halv vecka ca, influensa, gravid i 7e månaden med foglossningar ch bara allmänt dålig graviditet...+ allt annat virrvarr å surr å skit som finns i mitt huvud...

Är väldigt dålig, ont i hela kroppen mest huvudet och öronen, snorar å har ont i halsen..svårt å sova på nätterna ja u name it..så jag har totalt skitit i att hålla på å städa å plocka för jag har helt enkelt inte haft någon ork,,,

Igår var jag hemma med sonen som är i trotsåldern 2.5 år..sambon åkte till sjukhuset 8 mil härifrån redan på morgonen för å kolla ögonen, sen åkte han å hämta sin dotter och var hemma kring kvart över 2...sur och grinig, går å frustar å frustar å ifrågasötter varför saker ligger huller om buller, varför jag inte kunnat plocka upp å städa lite iaf osv osv...han fräser bara åt mig när jag frågar nånting..ja ni förstår...

han åkte och handlade och kom hem, jag började göra pizza som ungarna ville ha..tog först fel ost enlgit han då..så han ger mig en skärbräda och rivjärn jag sätter mig vid köksbordet å ska börja riva ( då vllle jag bara att han ska hålla käften för jag kände hur det brann i mitt huvud), han står och diskar och min son frågar vem som dammsugit, jag sa "mamma" han sa "neeej Pappa gjort" jag skrattade till å sa "nej det är mamma som damsugit", min sambo börjar komenter detta på sitt vanliga snäsiga nedlåtande sätt "vad menade du med det? du menar att JAG aldrig gör nått?!"...flera gånger, om och om igen, tillslut såg jag svart å kasta ostjäveln på han å sprang in i sovrummet...Jag orkade helt enkelt inte...

 

Just ja...det var så det låg till. Väldigt energikrävande!

För mig blir det såhär därför att jag samtidigt tänker på femtielva andra saker. När jag kommer på mig med själv med att tänka på andra saker så tvingar jag mig själv att istället tänka: "Sätta kammen på hyllan, sätta kammen på hyllan, sätta kammen på hyllan, sätta kammen på hyllan..."  under tiden jag kammar håret, och liksom sätter väldigt stort fokus på det jag ska göra när jag blir klar med kamningen. Alltså upprepar i mitt huvud vad jag ska göra så jag inte glömmer bort det. 

är det någon annan här som har problem med sömn?

äter ni någon form av insomningsmedicin isåfall? är så skeptisk till mediciner, det känns som dom bara tar bort vissa symptom, men att problemet ligger kvar.. :(

Hej igen allihopa!

Jag har skrivit en gång tidigare i tråden men annars så har jag mest följt med och läst. Jag själv är inte diagnostiserad med ADD/ADHD men jag känner igen mig i väldigt mycket. I stort sett allt faktiskt.

Det jag har mest probem med är att jag är så otroligt seg i starten, det tar otroligt lång tid för mig att komma igång och jag hamnar alltid i panik tidsmässigt. I skola/jobb så fungerar jag bäst med en fast deadline men då sitter jag alltid två hela dygn innan deadline för att jag inte har gjort något alls innan.

En annan sak som jag lider något så fruktansvärt av är att jag reagerar väldigt kraftigt när någon ändrar något som vi har planerat. Jag klarar inte av att saker och ting ändras i sista sekund och det här är speciellt jobbigt eftersom jag är livrädd för att driva bort min underbara sambo.  Ibland krävs det bara att det finns planer i mitt huvud att ikväll så ska vi äta middag och se den filmen och det gör vi också men om han sen får ett sms av en kompis som vill ta en öl och han vill göra det så blir jag helt knäckt för det finns ju inte med i min planering. Det är så otroligt jobbigt att leva med och jag vet att jag är jobbig att leva med.

Jag har i alla fall fått fram ett system som fungerar för mig som egen företagare, jag har gått ihop med en annan frilansare och ska göra filmprojekt tillsammans där jag ska ha hand om kundkontakterna, göra förarbetet, vara med på inspelningen och sedan sköta resterande kontakt med kunden medan den andra redigera/slutför arbetet som fungerar super för mig som älskar att dra igång nya projekt men ha svårt att slutföra.

Jag har även haft problem med PMS och monsruösa humörsvängningar och ångest som jag nu fått sertralin för och den tar bort ångesten och lindrar min PMS, MEN jag blir så extremt hyper. Jag är det sedan innan och min rastlöshet går över styr nu. Jag kan inte sitta och se på TV utan att ha mobilen, datorn eller något annat i händerna, jag kan inte sova på nätterna utan jag somnar alltid runt 6-snåret. Även innan jag fick problem med sömnen så har jag alltid kännt mig trött och orkeslös utan förklaring av läkare  så jag är både trött, hyper och rastlös på samma gång hur man nu kan vara det. Nu har jag insomningstabletter men de vill jag inte använda för länge då jag tidigare har hamnat i den sitsen att jag missbrukar tabletter.

ursäkta att det blev långt jag kände bara att jag behövde skriva av mig men det största problem är trots allt det som drabbar min sambo.Hur reagerar ni på att planer ändras? Kan ni också bli så fruktansvärt besvikna eller är det bara jag?

Jag är väldigt tacksam för den här tråden!!

Hej alla! Bäst att inte skriva anonymt i den här tråden tror jag. Det hettar ju till här 
Jag misstänker att jag har ADD och funderar nu på om jag ska försöka få mig en diagnos... Mycket av det som räknas upp i ts stämmer in iaf. Fast jag är inte riktigt säker på om jag orkar  ge mig på det företaget en ev utredning skullle medföra.  Men det låter ju som om livet skulle kunna bli bättre med medicin ev. Så nu undrar jag, ni som har fått en diagnos och får medicin (främst ritalin och concerta) hur blir man då?
Blir man plötsligt en ordningsam, tidspassande,  person med perfekt ordning på kläderna i garderoben , nycklarna i väskan. Blir det lättare att hålla fler bollar i luften samtidigt, och lättare att kontrollera impulser? Försvinner ev utanförskap och slutar man skjuta upp allt till sista sekunden?  Bara för att ta några exempel. Berätta, hur förändrade sig livet för er efter att ni fått medicinen!

oki, så så funker det inte då då, med andra ord, så synd.....

Men hur funkar det då då, eftersomFör isf borde det ju gå utan medicin med, då är det bara att "skärpa sig" som min sambo brukar säga åt mig när han tycker att han tjatat tillräckligt...?

Hej på er.
Jag har en son som har diagnosen ADD och Aspergers symdrom 21,5 år. Han har flyttat hemifrån! Just nu är jag otrolig bekymrad. Han har dels blivit en STOR man, dels har han problem med att organisera sin tid och sitt pluggande, dels vill han inte berätta om sina funktionsnedsättningar..... så han får inte den hjälp på universitet han har rätt att få. Jag läsar själv mitt i livet på universitet och håller på att utbilda mig så jag försöker hålla koll på tentor och böcker m.m.
Jag vet jag ska hålla mig cool, men
ni som själva brottas med att få er vardag ihop... har ni några ideer hur jag som förälder kan stötta, jag vill ju inte kontrolera honom bara hoppas han ska gå genom livit utan allt för många mislyckande.
Jag fick ett gott skratt när jag läste om tjejen som köpte ett årskort till gymmet! Min son köpte en Wii kontroler (?) till sin lillebror (8 år) för sina sparade pengar! Suck! Vi hittade en lösning i familjen.