ADD symptom hos vuxna

Åh, här vill jag hoppa in lite.. Kanske man kan få lite stöd eller vad som helst..

Vart börjar man egentligen förklara?
Förutom alla symptom som är skrivna.. det lilla jag läste i början.. Kan man även känna att man har väldigt kort tålamod och att man tappar tråden när man talar?

Det är ju väldigt hög ärftlighet och min far, min bror och min morfar har alla ADHD.. inget som säger att jag har ADD.. men det är nått som känns!
När allt bara står stilla, när man inte orkar plocka undan efter sig.. när man inte tar tag i viktiga saker och låter det gå flera veckor.. när det jämt är stökigt och man blir alldeles som ett garnnystan i skallen..

Funkar det att leva med en som ev. har ADHD när man själv har ADD, bara bråk och tjafs.. ingen av oss är utredd men jag har tagit steget nu..

som jag skrev, vet inte hur jag ska börja eller fortsätta..

Nån som bara vet en massa eller nått... ja..

Jag och min sambo skär oss verkligen=( Vi är ett sånt "kan inte leva utan varandra men heller inte ifrån varandra" par.. Det funkar inte.. vi bråkar jämt om allting.. han förstår inte hur jag inte tar bort efter mig när jag säger att jag vill ha det rent och fint.. och massa annat.. Han var VERKLIGEN utåtagerande i sin barndom och tonåren..  Och jag har alltid varit "lugn".. så.. men jag tycker att nu på senare år har jag mer svårt att hantera det.. nu när man har barn och det är så MYCKET som ska fixas och klaras av! Det är verkligen ett jobb i sig.. att varje dag, se till att sängen blir bäddad, att diska undan, att komma iväg ut, att inte bara sitta framför datorn-jag sätter inte på den nuförtiden för jag gör inget annat.. känslan av att "jag måste göra det nu annars blir det inte av" är så jobbig.. att alltid känna nått... liksom..
Min sambo, eller nu är han min särbo för det funkar inte.. han liksom gör ingenting heller, han saknar totalt initiativförmåga, han kan inte betala räkningar för lägger han undan papprena så finns dom inte..

Jag har börjat tänka på ADD det senaste halvåret.. men ändå känner jag att.. typ att.. jag tänker på det för att det ungefär skulle vara en enkel utväg.. att .. som jag sett nån skriva.. man bara är lat.. ibland blir jag så avundsjuk på alla som gör massa saker.. medan det för mig är asjobbigt att liksom ta sonen och mig med bussen till stan..
Jag har skitsvårt att ta mig för saker.. och har jag fått för mig nått så vill jag göra på det på en gång.. ibland får jag nå ryck och grejer med allt och inget men ingenting blir klart... står halvklart i flera månader..
tvätten!!! tvätta och hänga går bra.. men att vika den..den kan hänga en vecka i tvättstugan.. och när jag väl tagit upp den kommer det sällan in i garderoben.. mitt sovrum.. ja.. har en gardrob på golvet.. jag tänker VARJE dag fler ggr om dagen att jag ska fixa det där.. men det händer inte.. det liksom.. det fattas nått mellan "tänkande" och "görandet"

Min bror blev jättetrött och illamående av concertan.. så han slutade ta den.. nu tar han ingen alls istället..

Ja fy, datorn är hemsk! Numer startar jag den bara när jag ska betala räkningar eller göra nått viktigt. Men nu hamnade jag här ändå, skulle söka efter nummer på eniro.. EJ gjort det än.. Tänker på det.. men gör det inte.. nähe.. istället startar jag en blogg som jag inte vet hur man gör med!!

Ja, jag ringde VC idag och ska träffa min läkare på torsdag. Framsteg!
Jag har pratat med karln min.. och han säger ibland att han har det, skämtsamt men han menar allvar. Jag har sagt att han borde kolla upp det, men han är nog rädd.. Han säger att han inte vill veta om han har det. Som jag har kämpat för att vi ska få det att funka.. Och det slog mig som en käftsmäll imorse att det kanmske inte gör det för att vi båda har bokstavsproblem.. Men älskar han mig och vill göra nått åt det så ska han söka hjälp också.. Jag är typ 80% säker på att han har det..

Det värsta nu när jag har barn är ju att man måste laga mat varje dag.. jag har en enorm tur att jag bor bredvid min mor, så vi har en gemensam matkassa och lagar mat tillsammans.. annars skulle jag inte få det gjort.. Det är mitt största problem..
Och att fara och handla.- vilken pärs.. börjar min son gnälla, bara lite..så är det kört.. och jag blir stressad, arg, upprörd, och känner mig som en 10åring, man står mitt i en mataffär och tappar totalt greppet bland allt folk.. som såklart ser mig som en vuxen.. men jag står som en 10åring och stampar med fötterna och får tårar i ögonen..

Och när vi skulle gå å rösta.. så fattade jag inte alls hur man skulle göra.. mamma försökte förklara och förklara.. jag blev verkligen jättearg och upprörd och skulle skita i det och gå hem.. försöker att inte bli högljudd... jag mena.. jag fyller snart 25 men jag kan inte hantera mig själv i såna situationer..

Ja man måste ju prova sig fram. Och kanske inte ge upp i början om man blir påverkad av tablettarna, om man klarar av att hantera det alltså.

Han får jättemycket stöd i skolan och hemma .. Vi vet ju hur vi ska hantera det. Det väl tack vare det som gör att han klarar sig utan medicin. han har vuxit enormt sen han började på den nya skolan, med inriktning på barn med svårigheter.
Men hur det blir den dagen han flyttar hemifrån och det inte är någon som väcker honom och påminner honom och säger vad han ska göra.. det vet man ju inte.. kanske medicin är nått att testa då.

Haha åh, jag började med lchf jag med! I en vecka! sen tröttnade jag med! Jag var supermotiverad när jag började..
Ja, jag har verkligen tur! Verkligen..
Man måste ha en stöttepelare.. det har jag inte i min karl. Nån som får en på bra humör och som får upp stämningen när man är låg och det ser ut som "hej kom å hjälp mig" här hemma.. nån som förstår..
Men det är inte lätt att förstå nån annan när man inte förstår sig själv.. . ja många skulle behöva det..
Många som skäms också.. jag blir så stolt över min bror som är öppen med det.. så vuxet.

jag fick höra en gång, eller, vi har vart på många föreläsningar om ADHD via attention, och nån berättade en gång om en kille som fick diagonesen i vuxen ålder, han började med tabletter mot det och ja, fick ordning på livet.. MEN.. eftersom han hade blivit så van att hantera det på sitt sätt så visste han inte hur han skulle göra med sitt nya liv..så han slutade och fortsatte som han gjorde.. för han det visste han nått om.. synd sånt där.

Hur är det för er med förhållanden? Det har säkert tagits upp tidigare, men jag orkar verkligen inte leta igenom efter det.
Hur har ni det nu och hur har ni haft det förut? Vad har det varit för slags typer?

Jag som skule plugga igår när sonen lagt sig och nu när han sover.. MEN.. jädra familjelivs forumen sätter stopp för det... balle....
Jag vet ju att jag måste... men att det inte blir av är väl för att jag väljer själv om jag vill göra tentan eller inte.. kan göra den nästa år.. och nästa... men vill inte hinna glömma bort.. så varför jag gör det inte då?..
Självtesterna inför tentan är på nätet.. det är ju verkligen skitbra.. allt annat är ju också på nätet.. och det är roligare!!!!...*suck*

men ja.. förhållanden...

Tack för att du svarade!

Hur vände det som för dig? Nånting i dig som förändrades eller nånting med den du träffade, eller både ock?

Jag har fram och tillbaka vart tillsammans med min nuvarande och som är pappa till mitt barn. Det har aldrig var fysiskt våldsamt, men vi har alltid bråkat mycket. Jag har alltid känt att jag älskat honom och aldrig skulle sluta göra det. Men nu efter jag fick barn, har hela den här karusellen tagit kål på mig. för nu drabbar inte hans obetänksamhet och egoism(i vissa fall) inte bara mig, utan också vårt barn. Jag trodde att han skulle  bli en närvarande far, men jag hade fel. Det gör mig så ont att se att han inte bryr sig och fortsätter på som innan, även om han lugnat ner sig betydligt.

Jag har innan haft korta förhållanden med "snälla" killar, sådana personligheter som jag NU längtar efter.. Men då klarade jag inte av det.. Efter max 4mån vart jag less.. och så tillbaka till han som jag har nu.. Så har det pågått i ungefär 5-6år, men de senaste 2åren har vi lyckats hålla ihop, men nu går det inte. Men så är jag rädd att jag inte kommer "klara av" den typen som jag längtar efter..

Så därför undrar jag det som jag frågade först i detta inlägg..

Är din sambo pappa till barnen? Tänkte om du föll för honom innan du blev mamma eller efter, när du, ja, lugnat dig en aning.
Har du nån gång känt att den frustrationen du känner skulle kunna ha gjort att du lämnat honom, om du förstår vad jag menar.. Åh... hur ska jag förklara.. måste du påminna dig själv, när frustrationen sätter in, att det är sådär som du faktiskt vill leva, trots att du känner något du inte kan sätta fingret på.. Säg till om du inte fattar, jag har så svårt att förklara ibland..
Vad för bitar känner du att du ger avkall på.. om du vet förstås..

Jag fattar precis..
Vad är det som gör att du måste ge avkall på de positiva delarna av dig, vad gör att du inte kan låta dom ta plats?
Näe, kärlek räcker inte alltid, har jag märkt.
Om du skulle lära dig att vara mer dig själv, i de positiva bitarna, då skulle du kanske inte känna dig så rastlös och frustrerad? Handlar det inte egentligen om det, att lära sig om sig själv liksom... Inte besegra ADHDn utan arbeta MED den, för det är ju en del av dig liksom.. Din man verkar ju acceptera och förstå dig, kanske han förstår att du måste få ta lite plats.. alltså, ja.. blomma ut... Om du skulle försöka besegra din ADHD skulle du kanske känna dig ännu mer instängd liksom.
Nu kanske det verkar som att jag tycks hjälpa här.. men det är inte alls så.. med det jag skriver, försöker jag liksom bara förstå... vilket kan kanske hjälpa mig att förstå Mig.. Men det kan ju tolkas som att jag tycks sitta här och försöka med nått.. men så är det inte..

Vill börja med att be om ursäkt för att det tagit så lång tid att svara! Jag har inte haft möjlighet att sitta en längre stund framför datorn.

Hmm, att han inte har accepterat dig precis som du är känns ju som att det är en orsak till varför du inte kan vara dig själv fullt ut, att du måste hålla dig tillbaka. Vad jobbigt. Det stödet du behöver får du inte riktigt från honom.

Det du skriver om att du till en viss gräns kan anstränga dig och sådär, känner jag igen, inte  så mycket i mig själv utan i min lillebror som har ADHD.
Det jag känner när jag skriver med dig är att mina bekymmer inte är så stora, fast ibland känns som jättestora och tunga.. Märker också att, får jag rutin på min vardag, samma tider varje dag och bara bita ihop som fan, så klarar jag det. Men då får ju heller inget komma ivägen... Sen är det vissa saker jag behöver stöd och råd i, men kan där känna att... jag inte alls skulle få förståelse från min karl, han kan knappt hålla ordning på sig själv och då försöka ge mig stöd funkar inte. Man behöver kanske motsattsen till dig själv för att det ska funka bra? och funka länge...

Nu börjar min son gnälla.. Så jag får väl avsluta.. jag har så otroligt svårt att sitta en längre stund vid datorn när han är vaken.. han får ju ingen uppmärksamhet och det märker han ju såklart..heh.. och så ska han hjälpa till att knappa...

Får jag möjlighet så skriver jag mer senare idag.

Det är jag som misstänker att han har ADHD. Han tar såklart illa vid sig när jag har försökt nämna det. Såklart.
Vi har vart hos fam.rådg. för några månader sen, det funkar inte. Han gick för att jag ville inte för att han ville. Jag försökte på nytt år, hos en ny rådgivare, men han ville inte. Har försökt med samarbetssamtal, för att iaf få det så bra som möjligt för sonen, men han vägrade det.

Jag har tyvärr, gjort slut på eländet idag. På ett hemskt grymt sätt, via telefon. Men det är knappt att jag känner mig hemsk för det.
Han har det "problemet" att han sällan tar initiativ till att ses.. skickar sms på dagarna och telefonsamtal nån gång.. Men jag orkar fan inte med längre att när det passar honom så dyker han upp. Tänker inte sitta och vänta på honom längre. Jag har försökt som fan... men han inser inte sin del i det hela.. Igårkväll så sa han hur medveten han var om att han inte kommit eller hört av sig särskilt mycket de senaste dagarna... och så dyker han inte alls upp idag. Han har vänt på dygnet men han har haft tid att vända tillbaka det så jag godtar INTE den ursäkten.. Jag är nog ledsen, men jag känner mig inte ledsen nu.. Jag förstår och vet att han är ledsen, men han visar det genom att bli arg. Dålig stil av mig, men jag kunde inte vänta längre.. Det faller väl tillbaka på mig senare.
Kom heller inte ihåg att jag jobbar imorgon och när jag påstår att det är hans ansvar att komma ihåg det, även om det var en vecka sen.. så lägger han över det på mig.. att jag är så perfekt som ska komma ihåg allt.. men därför skriver man upp saker.. Jag har nästan ALLTID behövt påminna honom.. om räkningar, tider, dagar...  nu får han fan klara sig själv..........=(

Strulmaja! jag hittar inte åt det du svarade, man får inte vara borta förlänge märker jag

Jag minns lite av det du skrev..  Det är fortfarande slut iaf!.. Och jag tror väl som du skrev om att han har liksom.. sluppit ta nått ansvar när jag påmint honom och sådär.. märker ju att han är lite dålig på det eftersom han inte dyker upp i tid o.s.v...
Ja.. jag får se hur det går framöver... man har ju barn ihop och man måste ju fungera.. grejen är ju att man ska fungera utan att det känns som att man typ är tillsammans.. det löser sig! har ju bara gått några dagar.....

Eftersom jag inte hängt med speciellt mycket här, så undrar jag om det är en "vanlig" grej att dra ut på nånting som man vet tar lång tid, för man har inte ron att pyssla med det... eller påbörjar man men upptäcker sen att "oj, det tog längre tid än jag trodde"...

Jag har ett mejl från en vän som han skickade för kanske snart en vecka sen, ganska långt. Och jag har tänkt svara på det varje gång jag sitter vid datorn, men det känns så jävla drygt så jag har inte gjort det än.
Jag har även en tenta, från en utbildning jag gick för över ett år sen, som jag ville klara, och som är nu i början av februari. Jag fick ett litet frö av motivation som varade i typ 2dagar, sen sket sig allt. Nu harjag bestämt mig för att inte göra den.. kostar även 500spänn så jag måste veta att jag klarar den.

Det var skönt att du skrev att det i andras ögon inte behöver vara särskilt krävande.. som det där jävla mejlet som aldrig kommer iväg!

Jag vill också se resultat, kommer jag på en sak vill jag göra den på en gång, annars blir det inget, och kan jag inte göra det på en gång blir jag sur..
Jag kan aldrig boka en klipptid som är om en månad.. för känner jag att jag vill klippa mig, så vill jag göra det samma dag!

Och det där med min älskade, irriterande man!.. hah.. Så ja.. kompromissa ja..  det existerar inte=(.. tålamod, ja.. inför det som är roligt, bra och man vet ger resultat... jag har iofs haft sånt jävla tålamod med detta... för jag har TROTT på en förändring.. men icket... men jag saknar förståelse från hans sida.. och jag antar att han saknar från min..
Enligt honom, är hans största problem med mig, att jag alltid ska ha rätt, och få som jag vill... Det jobbiga är.. att jag tycker mina idéer eller förslag, faktiskt är dom bästa.. särskilt när det handlar om sonen=(.. och jag argumenterar som fan för mitt förslag... och ja, jag blir nog rätt jävla arg.. iaf inom mig.. när han inte alls håller med eller ens ändrar sig... jag förstår inte hur han inte kan förstå att det jag sagt är bra! En särskild grej, som stör mig nu.. är att han insisterar på att använda det snart urvuxna babyskyddet.. vi har en ny skitbra stol... men så envisas han med att det fortfarande går att använda babyskyddet.. "han väger ju inte 13kg än, huvudet är heller inte ovanför skyddet".... och det känns som han äventyrar sonens säkerhet när vi har en annan stol som är MYCKET säkrare eftersom den är större... och han GER sig inte... ARGH!!!!!

Jag märker hur van man är att liksom skaka bort alla ja.. små vardagsproblem.. eller liksom skämta om hur drygt man tycker vissa saker är.. det är så svårt att öppet skriva om sina problem som man liksom har lärt sig inte ska vara jobbigt.. jaa.. alltså.. jamen ni fattar... heh...
Medan här är det ingen som dömmer en.. här vet alla hur det är.. även om alla inte har lika svårt/lätt..

Nu kan jag inte fortsätta skriva.. jag måste sova..

just ja.. jag undrar en sak.. de flesta skriver om hur trött de är och så.. men ändå har svårt att komma i säng..
Jag har alltid varit så JÄVULST noga med att sova ordentligt, det värsta jag visste när jag var mindre var att sova borta, för jag var så noga med att komma i säng.. och jag är det fortfarande..
Det känns liksom som att det är en grej jag har...
Har man speciella grejer för sig.. eller nått som är skitviktigt för en som man inte gärna vill bryta.. likaväl som man har superproblem med annat.. men med just denna/dessa är men jättenoga med?

Jag var nyfiken kring oss båda två, ADHD för honom och ADD för mig.. Men nu när man läser lite här och så, så kan jag känna att, om jag har nått.. så är det inte särskilt gravt. Jag har fått viss rutin på våran vardag som funkar riktigt bra.
Men för mitt, ja, Ex's del.. Så blir jag nu också lite tveksam.. men å andra sidan har inte alla problem med samma sak.. Jag vet ju heller inte hur han känner inom sig.. Men jag har inte riktigt upplevt att han har svårt för ändrade planer.. Men sen är det massa annat som jag upplever som faktiskt ett problem.. men dock inte han... (han tycker i princip att han är bäst)...

Det gör ingenting att du halkar in på dig själv.. det är mycket lättare att förklara nått då och lättare, iaf för mig, att förstå.
Det jag upplever som tecken från hans sida är - svårt med tid, svårt att hålla vad han säger, svårt att ibland hantera pengar(gör av med dom fast han vet att han inte har råd), betalar inte räkningar i tid (men ibland), blir uppslukad av sitt egna intresse och kan hålla på i timmar, svårt att komma i säng men kan ligga mer än halva dan, jättesvårt att kliva upp- men kan å andra sidan hoppa i kläderna och dra iväg på en gång. Sen hade han otroligt massa problem i barn/ungdomen.. Kunde inte sitta i vanlig klass utan i eget rum, var tidigt utvecklad, började tidigt med nikotin/alkohol, har gjort otroligt många dumma grejer, har runt 20års åldern blandat både tabletter och alkohol...
När vi har umgåtts har han lugnat ner sig ordentligt och nuförtiden är det varken mycket alkohol och absolut inga dumma grejer alls.. (som jag vet om).. Men ja.. Det där är ju vad jag kan komma på nu..
Men jag kan inte göra så mycket för han håller inte alls med mig..så klart... ibland har han halvnämnt det.. men det var längesen nu..

När han har inte det, jag har försökt nämna det. Nån gång har han som sagt att han känner att det KANSKE skulle kunna vara så.. Men när jag nu senast tog upp det så tog han illa upp. Jag tog väl upp det på fel sätt. Sen har han sagt till sin mamma att jag sa så, och hon tyckte ju att det var VANSINNE!
Han har sagt att han kan göra en utredning för att visa att jag har fel... Och det kommer ju inte gå. Han tycker ju inte att han har några problem alls...

Jag har försökt få honom att tänka på sin barn/ungdom och få det att klicka men det funkar inte heller.. Skulle han känna igen sig i listan skulle han bestämt förneka det för oss båda...

Nu kommer jag inte ihåg riktigt vad som svarades till mig.. Men jag vill ändå komma in och skriva lite så ni inte tror att jag helt plötsligt bara skitit i det.

Det första jag vill skriva, är att jag också, som jag kom på idag här, upplever mitt ex som ibland, helt personlighetsförändrad.. brukar skoja till min mor om att jag undrar om han är schizo...
Ena stunden är han hur go som helst och givmild och omtänksam,.. nästa stund har det vänt och allt läggs över på mig.. då att han har köpt eller gjort en viss grej till mig, blir istället till att han undrar va fan han gjorde just det för.. fast jag har sagt tack och sagt hur mycket jag uppskattar det... bara ett exempel.. ett annat är helt enkelt att han är snäll och gå till att bli helt störd, säga jättebarnsliga saker utan anledning..

så jag undrar om det inteär så att han får mig att känna det som att jag tror Jag har problem, fast jag inte har det...

Nu minns jag inte ditt namn här, men du som har en pojkvän som gjorde slut.. förstår att det måste vara riktigt jobbigt att han inte ser hur Han är, utan bara ser dina problem och fokuserar på dom.. Det är så svårt såna gånger..
Jag hoppas iaf att han inser nångång, det värsta är att man inte kan få dom att göra det förren dom är redo... *suck*