• Anonym (19)

    ADD symptom hos vuxna

    Hejhej!

    Jag är 19 år och har alltid tyckt att mitt beteende är "avvikande".
    och undrar om ett liv med ADD möjligen kan se ut såhär?:

    Jag hörde alltid lärarna berätta för mina föräldrar sedan lågstadiet att jag "drömde mig bort" på lektionerna, inte gjorde uppgifter, var okoncentrerad (ritade eller tänkte) tappade bort och blev okontrollerbar om jag var arg.

    Nu som "vuxen" glömmer jag bort allt, har ingen koll, och har svårt att få något vettigt gjort.
    På varje möte eller träff med flera människor gör jag absolut ingenting, jag kan försvinna, tänka, kludda.
    Jag vill inte, men jag orkar inte anstränga mig.
    Det känns verkligen som en blockad i mitt huvud snarare än att jag skulle vara lat.

    Jag har tappat bort otaliga pennor och nycklar i mitt liv, jag kan inte heller sköta relationer särskillt bra (särskillt nu när jag är deprimerad) jag failar att hålla rent hemma om jag inte är väldigt strikt mot mig själv. Jag kan inte hålla rutiner, jag klarar inte av att borsta tänderna varje dag - Jag måste tvinga mig själv att göra det och när jag gör det så håller det max i 1 vecka,
    Det här gör även mitt barn lidande.

    Jag vill, men har "blockaden".
    Jag är även deprimerad och får ångestkänslor vid arbete (Har alltid haft, även på praktik i mellanstadiet)
    Och kan inte jobba. Jag väntar i kö för samtalskontakt på ungdomspsyk. Och jag tror det är något fel på mig, det verkar ju som att alla inte kämpar för att klara av vardagen på ett "normalt" sätt?

    Jag skulle vara jätte tacksam om någon skulle vilja säga sin åsikt!

  • Anonym (19)

    Hej igen!

    Jag har äntligen varit på psykiatrin och pratat med en kvinna som var kurator/psykolog/socionom/sjuksjöterska!

    Jag berättade om mina problem, och det kändes så skönt att hon inte försökte att bortförklara mina problem på annat, utan tog mig på allvar. Hon sade att vi skulle reda ut mina problem i vardagen och försöka lösa min ångest/prestationsångest och depression, och eventuellt en sjukskrivning eftersom Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen vill att jag ska börja arbeta.

    Och eftersom det jag berättade om min uppväxt inte lät normalt så har jag måhända ett "fel" och behöver få en diagnos. Är det normalt att önska sig en diagnos? Jag vill höra varför jag mår dåligt, och att jag inte ska behöva må som jag gör, sedan kan de stoppa mig full på piller så att jag kan leva ett "normalt liv". Obestämd

    Jag berättade om mina minnesproblem, allt från "småsaker" som att jag kan helt frustrerat leta efter mobilen medan jag har den i fickan eller t.o.m. pratar i den.
    Till att jag gör grova misstag, som på Julafton fram till igår.
    Jag städade undan mina presenter, ställde det materiella på en skänk och presentkort och pengar lade jag i plånboken. Jag glömde bort i 3 dagar bort HELT att mina saker låg i plånboken och anklagade hela min familj för stöld och vi städade igenom huset 2ggr.
    (Tills jag igår fick en uppenbarelse igår och insåg att det jag letade alltid legat i plånboken!!)
    Jag glömmer bort allt hela tiden, jag har mycket att tänka på: Vårdnadstvist och sådana saker, och kan inte hålla många bollar i luften, jag släpper dem bara! Rynkar på näsan

    Jag har kommit på att jag aldrig kunnat hantera stress, när jag har mycket att göra så släpper jag allt och gör ingenting. Har jag bråttom virrar jag bara runt i lägenheten förvirrad, och jag blir trött, anfådd och hjärtat slår snabbare.

    Upplever ni också det här vid stress? Har ni också problem med minnet?

  • Anonym (19)

    Jag undrar om någon känner igen sig i kraftiga humörsvägningar?

    Igår/Inatt var jag självmordsbenägen (Jag är deprimerad och får ångest)
    grät och kunde inte sova när jag försökte och satt bara vid datorn hela dagen.
    Idag är jag pigg (trots 3½timmars sömn!) effektiv och social!

    När min mor skulle hämta mig innan jul från min lägenhet, så dök hon ej upp i tid.
    Jag blev skitarg, och låste ytterdörren och släckte lamporna.
    Mamma kom 30 min senare än överenskommet, hon plingade och knackade - och jag öppnade inte för henne.
    Jag fastnade i min egen värld.
    Det här höll på i 2 dagar till. Under 2 dagar ringde mina föräldrar mig flera gånger om dagen (jag svarade inte) och kom ett par gånger och knackade och ropade.

    Jag är som en lysknapp, och ändrades plötsligt helt och ringde min familj!

    Känner någon igen sig??

  • Anonym (19)

    Det här är extremt underligt att berätta och fråga om! Skäms

    Jag stod i en affär med min mor och tittade på tapeter, den hade underbara och fina tapeter så att jag blev riktigt exalterad av att titta på dem! Varje gång jag känt mig taggat, peppad osv så har jag alltid behövt "Hmm" gå på toan för 2an!
    Eftersom jag blir helt TILL mig, jag "kom" också och kände ett plask i underkläderna!
    Det här har alltid hänt, sedan jag var barn.

    Upplever ni det här också? Är jag den enda?

    Mina möten med psykolog går framåt, jag har insett att jag har "nedsatt" koncentration av SMÅSAKER som utmärkt mig hos mina föräldrar (Jag kunde tex galen på pappa ifall han viftade på tårna när vi såg på tv, och jag kommer ihåg den frustrerade känlsan jag fick.)

    Pappa berättade att jag var ett väldigt aggressivt barn, mina syskon var inte det.

    Jag har även upptäckt att ett "Typiskt" tecken på Adhd/add är att fullständigt frukta det okända i en miljö.
    I skolan skolkade jag från praktiska ämnen som slöjd och teknik. De ämnena skrämde skiten ur mig, jag vill ha all information på papper om vad som kommer härnäst och hur, annars får jag ångest och gör ingenting alls.

    Hm.

  • Anonym (19)
    strulmaja skrev 2011-01-17 12:55:49 följande:
    Hej!

    Jag kan bara svara för mig själv men nej, jag har aldrig upplevt det du berättar. Däremot finns det säkert fler som upplever eller har upplevt samma sak men det är nog inte (mig veterligen) "typiskt" för AD(H)D människor.

    Det här du skriver om hur du brukade skolja från dom praktiska ämnena. Vad var det som skrämde dig?
    Ok, tack för svaret (Jag har alltid på det sättet också alltid känt mig "udda")

    Det som skrämmer mig i praktiska ämnen/arbeten är att jag inte vet vad som kommer härnäst.
    Att det som ska utföras är praktiskt gör mig väldigt orolig, att jag helt försöker undvika de situationerna.
  • Anonym (19)

    Mitt stressande är katastrofalt destruktivt, jag skjuter upp precis allt till sista minuten.

    Alt 1, Jag virrar uppgivet omkring i lägenheten och inget blir gjort. (Ofast när jag saknar tidspress och jag måste organisera ihop sakerna jag ska ta med mig ut)

    Alt 2, Jag hittar inte de sakerna som är nödvändiga, plånbok, mobil, klädesplagg till barnet, ett viktigt papper  - samtidigt som jag har tidspress - då blir jag en riktig häxa - jag snäser argt åt sonen som blir rädd, jag sliter i alla saker jag kommer åt och skenar igenom hela bostaden i sökandet, jag lyckas ofta komma iväg i tid (Tack vare att jag ställt mina klockor 5min tidigare, jag går alltid på det, och jag börjar stressa i god tid)

    Jag glömde ett möte på arbetsförmedlingen förra veckan, jag fick hem ett papper från dem med "sänd in det här svarsbrevet/ring/maila innan 25/1, annars utgår vi från att du inte vill vara inskriven i arbetsförmedlingen.
    Vet ni vem som skickade ett kortfattat mail lite hastigt till handläggaren, kl 15 den 25?! Kräks

    Jag sviker förtroenden gång på gång på gång - och jag känner enorma skuldkänslor och vill inte göra om det, men gör det igen och igen och igen. Jag har inget konsekvenstänkande öht!

  • Anonym (19)

    Jag undrar om ni andra är som mig, och har ett dåligt kortids/arbetsminne och ett egendomligt långtidsminne?

    Jag har tex problem med att minnas möten, räkningar och saker jag ska ha med mig ut osv - men har tydliga minnen sedan 2-års åldern.

  • Anonym (19)

    Och en annan sak jag vill fråga alla! Hur är det med eran läsning?
    Kan ni läsa böcker med endast text?

    Jag har ALDRIG läst en text-bok. Aldrig av fri vilja.
    Jag berättade detta för min pappa och det verkade förvåna honom.
    Inte för att jag avskyr böcker, jag orkar bara inte läsa - men jag skulle jättegärna "kunna".

  • Anonym (19)

    Hej allihopa!

    Jesus Kristus, jag ska till en läkare på psykiatrin nästa vecka och prata! Speciellt då om min glömska.
    Jag vet inte vad som kommer att hända eller vad läkaren kommer att fråga mig?

    Min psykolog ska ta upp ADHD, men också Bipolär sjukdom.
    Det är über stressande! Ska jag bevisa något!? jag känner ju inte ens mig själv! Förvånad

    Jag och min psykolog fyllde i ett formulär med ADHD-symptom med olika grader som jag fick svara på nu i veckan.
    Jag velade jättelänge i mina svar och fick utvärdera frågorna 1 efter 1.
    Frågorna handlade mest om hur ofta jag stör andra och hur rastlös eller hur jag klarar av att stå i kö! Jag vet ingenting om mig själv! Måste jag minnas allt? Jag som bara sitter hemma och degar och uppmärksammar inte de här små aspekterna ur mitt liv?

    Gör de IQ-test under en utredning? Då är jag livrädd!!

    System overload!

    Var ni andra också såhär nervösa när ni väntade på att en läkare skulle utvärdera om en utredning skulle göras?
    Jag bryter ihop! Tyst

  • Anonym (19)

    Hur var erat beteende som barn? Var ni också utåtagerande och slog sönder era rum, kunde ni också plåga djur och rita våldsamma teckningar osv?
    Jag är yngst av 3 barn och var det "jobbigaste barnet" enligt mina föräldrar.

  • Anonym (19)

    Mjaa, här är det fint! Med tanke på att jag än inte betalat hyran samt är 1 vecka sen med att lämna in låneböckerna till biblioteket. Jag har kroniska skulder där. Skäms

    Hoppades på en utekväll i lördags utan barn, men när pappan skulle hämta vårat gemensamma barn så var han så berusad att han knappt kunde stå, så just nu är jag mamma 100% igen, med bara dagis som stöd.
    Min mamma (som inte känner till att jag ska bli utredd för ADHD) proklamerade hur hopplös jag är, att jag aldrig lär mig, slarvar och missar. Det gjorde ont..!

    Mitt läkarbesök (Om utredning) som skulle ske förra veckan blev inställt och framskjutet 3 veckor.
    Också veckans möte med ekonomi enheten på Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen tillsammans med min psykolog blev inställt pga sjukdom.

    Jag ska be socialtjänsten om stöd i mitt föräldraskap då jag har enorma problem med att strukturera min vardag, minnas OCH gör om samma misstag gång på gång, även om jag känner till konsekvenserna och inte vill ha dessa så gör jag fortfarande fel och blir skitförbannad på mig själv! Jag är alltid minst 10min försenad till dagis, slänger inte sopor och sånt förrän det hotar den sanitära miljön i min lägenhet osv osv.

    Jag är också deprimerad, och jag har hört att inverkan ADHD har i vardagslivet förvärras vid depression.

    Sorry för bitterfittandet Demon

Svar på tråden ADD symptom hos vuxna