ADD symptom hos vuxna

Hej ADD. Tråkigt att höra att du inte har "någon" som stöttar. Kanske kan vara en tröst att det nog inte är särskilt många som har någon som verkligen förstår, av den enkla anledningen att det är en förbaskat svår diagnos att förstå. Det är ju liksom inget som blöder och behöver ett plåster, eller något trasigt som en liten operation kan fixa. Och ser jag på mig själv behövde jag decenier för att fatta, och så småningom få diagnos. Man får försöka ha lite överseende med att människor runt omkring en inte är så j---a perfekta de heller. För att förstå dessa diagnoser behövs väldigt bra empati, tålamod, fantasi, ett öppet sinne och kunskap. Klarar det inte att förstå, så är det för att de är långt ifrån perfekta själva. Bara för att andra dömer dig betyder det inte att du är sämre! Bara att de är midre tolleranta än vad du är.
Dessutom har det flesta av oss fått höra om våra tillkortakommanden en stor del av våra liv. Men ärligt talat så får nog alla människor det. Det jobbigaste är nog när man inte är nöjd med sig själv eller sitt liv. Det tycker jag mig vara det största problemet efter allt jag läst. För som människor är vi ju trotts allt också väldigt uppskattade i många sammanhang pga våra goda egenskaper. Sprudlande energi, engagemang, kreativitet, problemlösningsförmåga, för att vi är ohämmade osv. Fast ofta är vi så upptagna av självkritik att vi inte märker uppskattningen vi får.

Himla bra lista i början av tråden föresten. Tänkte bara på en sak som jag själv nosat upp, och som var lite svårt att hitta. Har tidvis grymma sömnproblem som till stor del beror på ångesten med att livet skiter sig, ja mest jobb och sån't som ju bara måste funka. Känner att jag måste få saker gjorda, men lyckas inte med något. Blir alldeles för stressad ångestladdad och rastlös för att kunna sova. Vet att jag kan ta en Zolpidem, och att det ofta funkar väldigt bra. Problemet är bara att jag har svårt att förmå mig själv att ta det där hemska lilla pillret. För då somnar jag ju förmodligen någotsånär normalt. Men om jag somnar får jag inget gjort..... och jag måste ju få något gjort.
..... hoppsan, gled visst iväg lite på ett sidospår. Allmänt om sömnproblem. Men ibland har jag haft förbaskat svårt med sömnen även utan ångesten. Det kryper i benen, och det rycker som glesa spassmer var 5 till 15:e sekund. Ryck som är omöjliga att undertrycka. Har så småningom fattat att det är RLS. Restless Legg Syndrome. Döm om min förvåning när jag hittade en seriös studie som visade att bland pat med diagnostiserad RLS är ADD/ADHD långt vanligare än i kontrollgruppen. Ett extremt starkt samband. Tänkte bara jag kanske kunde tillföra någon ny info  

Strulmaja: Ok, jag har inte hunnit plöja hela tråden än så jag hade missat att RLS hade nämnts. Var mest euforisk över trådstartarens lista i början. En av de bästa jag sett, och ett fantastiskt initiativ. Tänkte att former av de vanligaste samsjukligheterna ev också skulle kunna platsa där. Lite som de symptom som är listade men under andra rubriken "som inte finns hos alla". Fast kanske änå en nu rubrik, eftersom det inte är symptom på ADD/ADHD/AS utan en relaterad åkomma. Problemet med sådan samsjuklighet är att sjukvården älskar att leta efter ETT problem. Har man hittat det så är allting klappat och klart....... inte. T ex ger RLS sömnproblem som i sin tur ger dålig koncentration och gör att man inte fungerar normalt. Då tar man det lätt som hela förklaringen och glömmer att åtgärda det som är ännu viktigare och det finns en bakomliggande ADD som hos mig.
Nu är ju som tur var många specialistenheter inom psykiatrin så duktiga numer att de ser sånt. Men det finns ju fortfarande många som råkat ut för mindre duktiga specialister. Och i primärvården är sådana feldiagnoser mer regel än undantag tyvärr... tror jag. Jag tror de allra flesta som diagnosticeras först har fått gå ett antal vändor till vårdcentralen för att komma hem med depression, GAD, utbrändhet, RLS, dyngsrytmfel som åtgärdas med melatonin mm, innan de så småningom får sin ADHD diagnos.

Anonym ADD: Kul att mitt inlägg hade lite possitiv effekt. Och klart att jag har rätt . Vi ADD/ADHDare har ju alltid rätt Skämt å sido, så har jag blivit förundrad över hur empatiska och trevliga de flesta ADD/ADHDare är. Vet inte om det finns vetenskapliga belägg för att det är så. Själv är jag chockad över hur stor skilnaden är mot neurotypiska människor vilka jag ofta upplever som väldigt emotionellt frånkopplade/känslokalla. Visst kan vi vara jobbiga, men vi bryr oss. Tycker det känns så hmmmm..... "helande" (i brist på bättre ord), att ta del av den goda stämningen här.

Trådstartaren: Tack för att du startat och bidragit med så mycket i denna tråd! Vem är jag. Hmm. Kille (faktiskt, är ju mest tjejer här) ca 40år. Fick diagnos ADHD-PI för inte så länge sedan (alltså ADD vad jag förstått är den vanligare men inte officiellt accepterade termen). Var lite udda ända sedan barndom, men hyffsat lycklig. Klarade mig utan större problem genom skola och univeristet pga att jag hade extremt lätt för det. Blev dock inte speciellt bra, för jag hade ju alldrig läst en hel kursbok. Men vuxenlivet har varit förbenat krångligt. Framför allt att sköta jobb på ett bra sätt. Blivit många olika yrken och arbetsplatser. Relationer har också alltid krashat förr eller senare. Mitt stora problem är att hålla fokus och göra det jag ska göra. Tröttnar, hittar annat mer intressant, sitter och konverserar med någon imaginär person, t es förklarar för Fredrik Reinfelt hur man borde lösa bostadsproblemen i storstäderna, och varför dagens prisnivå på bostäder inte är hållbar på sikt, varför vice riksbankschefen P O Engström har fel när han säger att prisnivån inte är ett problem, och att räntan inte bör höjas, och hur man skule kunna lösa hela rasket på 3 år.
Har för tillfället problem med depression. Hjärnan liksom stänger ner när det blivit för mycket under en lång tid. Egentligen känner jag inte några "svarta tankar" och har aldrig gjort. Svårt att acceptera diagnosen depression. Har mest ångest över att inte fungera normalt och att saker helatiden "skiter" sig. Får väldigt dålig självbild. Ber om ursäkt för mig själv jämt och väldigt självkritisk. Mer symtomen som gråtmildhet och avstängdhet och att man isolerar sig som är depressionen. Tankarna är mer ångest. Lite konstigt, jag brukar faktiskt vara väldigt positiv i tankarna, men det hjälper ju föga när räkningarna ändå hamnar hos fogden för att man glömmer att betala
Just nu tycker jag att jag är i den situationen att jag har förstått det mesta av vad som inte är neurotypiskt i min hjärna. Konstiga beteende mm och hur saker hänger ihop. Letar dock fortfarande lite pusselbitar kring vad som är ADD och vissa andra delar hos mig som kanske mer är okonstruktivt beteende eller sämre anpassad personlighet. Och visst, jag känner igen mig i extremt mycket av det ni andra har bidragit med (förutom PMS då . Men små saker skiljer, och jag tycker det är väldigt tydligt att AD(H)D trotts allt kan vara väldigt olika för oss. Visst är det en helt underbar känsla att känna igen, och förstå saker hos andra. Man får en förståelse för hur man fungerar och en trygghet av kunskapen och gemenskapen. Tycker dock att det är minst lika givande att hitta egenskaper som kan tillföras personlighet mer än ADD. Kanske för att det finns större chans att förbättra de "felen". Själv är jag t ex extremt omständig, konflikträdd, perfektionist (i ordets sämre mening), och uppskjutare (prokrastinerare - gör saker alldeles för sent) och överempatisk (alldeles känslig för mitt eget bästa). Vad jag har lyckats klura mig till är det personlighetsdrag som uppkommit mycket pga ADDn, MEN som faktiskt går att jobba med och förändra till det bättre (så att jag själv trivs bättre med mitt liv). Men där är jag som sagt inte riktigt klar än.

Har någon av er klurat lite på var gränsen går mellan er diagnos, och ev andra aspekter på er personlighet som ställer till problem? Skulle vara intressant att höra. Jag tror faktiskt det ligger lite in vad som sades här tidigare av någon som uppfattades som ett forumtroll. Är inte så säkert på att det var så illa menat. Nämligen att det kan vara lätt för vissa att käna igen sig i listan med symptom. För det är det ju. Bara att vi som har eller får diagnos har sådana problem att det ställer till det i livet för oss. Men sedan om man får diagnosen, ska man nog vara lite försiktig med att skylla alla sina problem på den. Alla våra problem är ju inte kopplade till diagnosen. Och även om de har uppkommit pga diagnosen, t ex dålig självbild, så betyder det inte automatiskt att det inte kan åtgärdas. Diagnosen i sig går inte att bota, men flera problem framför allt med vårat beteende kan vi jobba med, och kanske helt fixa.

Tja det var lite om vem jag är, och vad jag har för tankar om ämnet. Tror att det beror väldigt mycket på var man är i processen, vilka frågor och tankar man har. När man precis insett att man har problem, och hittar "listan" som stämmer klockrent, börjar man klura på symptom och förstå att det kan vara AD(H)D. Sedan rör frågorna att hitta vård och frågor om utredning. Sedan direkt efter diagnos är det mest aktuella samtalsämnet medicinering mm. Efter ett tag börjar terapi kanske bli aktuellt. Jag känner väl att jag tagit mig så här långt nu, och börjar försöka se lite mer nyanserat på allt. Förut gick all kraft åt att hitta felet och få tid i vården. Nu är jag glad över att äntligen ha en diagnos, men inser att jag måste hitta sätt att jobba med mig själv. Medicinering kan kanske hjälpa en del (har inte kännt så mycket effekt än), men jag har ingen illusion om att jag blir mindre perfektionist för att jag knaprar concerta. Att jag inte kan lämna ifrån mig ett jobb för att jag inte är nöjd med mitt eget arbete (trots att det är total overkill) grundar sig i viss mån i dålig självkänsla pga ADD problem. Men det är ett inlärt beteende som inte kommer att försvinna av sig själv.

Sorry för det långa inlägget. Omständig det är jag..... + att jag alltid ber om ursäkt för sånt jag gör

Jag kan bara hålla med. Verkar som du har hunnit förkovra dig rejält i ditt nya specialintresse du också Jag brukar gå väldigt på på djupet i mina intressen, men inte som en Aspie kan göra.

En sak som jag tycker är intressant med det som du beskriver, altså problemet att hitta rätt diagnos för att den kan gömma sig bakom annat, eller skilja sig i sin karraktär mellan t ex pojkar och flickor, är hurvida man kan ha olika grad av diagnosen. Vet att det varit uppe tidigare, men själv har jag hittat väldigt lite fakta som ger en officiell version. I min diagnos skrev de visserligen i viss mån hur stor problemen var i olika moment, som t ex uppmärksamhet, impulskontroll, mm, men själva diagnosen graderades inte. Vissa av testerna kvantifierade (mätte i tal) problemen, t ex arbetsminne, impulskontroll på T.O.V.A testet samt ett av de andra datortesten. Men jag är fortfarande lite osäker på hur stora mina brister är på de olika områdena. Fast egentligen tror jag att jag kommit ganska lindrigt undan.... jag är en rätt positiv typ

Nåväl, poängen med det hela är att jag tror det kan skilja mycket från individ till annan i vilken grad man har sina brister. Vilken dopaminnivå man har, vilket arbetsminne man har osv. Vissa har det förskräckligt svårt, och då är det inte så svårt att ställa/få diagnosen. Andra tror jag har tillräckligt avvikande "hjärna" för att platsa för diagnos, men de är svårare att upptäcka och många går odiagnosticerade. Trotts att det klarar sig hyffsat i livet, eller hankar sig fram skulle även de förmodligen kunna få betydligt högre livskvalitet med kunskap och lite hjälp.

Vad tror ni? Kan det skilja väldigt mycket i vilken omfattning man har diagnosen, eller är det så att man antingen har det eller inte. Lite on/off ... och inte mycket därimellan?

Trådstartaren: http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1512
Angående din RLS fråga, med järntillskott. Ovan en länk till grymt bra sammanfattning. Kort, ja man labbar med järntillskott, men det tycks bro på. Vissa har RLS pga brist. Andra har inga synliga brister i näringsämnen.

Allmänt kan jag bara hålla med om hur grymt härligt det är att ha hittat andra från samma planet, jag med. Tack för att ni finns och delar med er av er kunskap och erfarenheter, och framförallt humor och värme. För mig har det betytt otroligt mycket!

Fått diagnos: Japp kan bara hålla med att den situation man har just för tillfället avgör extremt mycket hur mycket "diagnos" man har. Under ordnade förhållande funkar jag riktigt hyffsat utan medicin. När det blir problem, dåliga rutiner, osäkerhet kring viktiga saker som ekonomi mm, ja stress, då blir det inte kul. Har noll tolerans för stress, får kort stubin, ångest, och kan inte få ordning på tankefabriken. Missar möten, glömmer saker hakar upp tankarna onormalt mycket på problemen, och tappar all produktivitet.

Katten: Jo jag gjorde den där Wais III. Hade väldigt mycket sämre arbetsminne relativt övriga. Var även långsam och omständig på vissa moment. Så det var en klockren profil för diagnosen tyckte den som gjorde utredningen. Fast totalt hade jag ändå löjligt höga värden. Vilket har inneburit att jag fixade universitetet också, utan att plugga. Och förmodligen även därför som jag fått diagnosen så sent, på gott och ont. Det finns en hel del intressanta aspekter på det där. Men det kanske vi kan utveckla lite mer en annan gång. Kan dock säga att jag väldigt gärna skulle vilja ha en egen parkeringsplats till bilen så jag slipper springa runt ett par kvarter var och varannan dag, när jag glömt var jag parkerat den Brukar ju vara för sen 90% av gångerna ändå, och då funkar det så dåligt att springa runt och leta också ... hahaha.... på tal om minnet

Ville egentligen bara önska alla härliga människor här ett "galet" sprudlande och givande nytt år. Hoppas ni alla hittar lycka och glädje!

Strulmaja: Tack för det varma välkomnandet! Håller med dig. Till mig har också ett par läkare sagt att jag inte kan ha ADD, + ... lite intressant, även en psykolog som sa sig ha diagnosticerat dessa åkommor, -"för då syns det på de personerna, antingen springer de på väggarna, eller så är de "sega" som drogade". Ungefär så sa psykologen, kommer ju inte ihåg ordvalet exakt. Helt otroligt! Men det blir väl lätt så med brist på läkare och psykologer. Landstingen slåss över att få anställa även de sämsta, för de räcker ändå inte till. Jag menar, det är ju skrämmande. Psykologen sa till mig att det inte "var något fel på mig". Rekomenderade lite förkovring i "mindfullness", och läsa boken "Munken som sålde sin Ferrari" (stavning?). Då har jag beskrivit för henne hur mitt liv rasat ihop, att jag inte läst en hel bok i vuxen ålder (kan inte hålla koncentrationen). Och dessutom rekomenderade hon den sämsta boken i världshistorien. Jag menar, det kanske finns samanlagt 1 sida tänkvärda meningar i den boken, och det kan ju ha ett värde, men författaren måste vara så fundamentalt PUCKAD, att han inte ens skäms för sig själv. Nåväl, titeln är ju väldigt säljande så den prestationen får han väl ha cred för. Tydligen sålde boken bra också för ca 5-10 år sedan. Bra för honom. Men alvarligt. Undvik den boken! Och hittar ni en psykolog som rekomenderar den boken.... SPRING FÖR LIVET! hahaha.
Go natt! Vi hörs

Strulmaja: Det ligger nog mycket i vad du säger. Kunskapen om Vuxen-ADHD är relativt ny. Och det kommer ta ytterligare en del tid innan det hinner nå ut ordentligt. Själv blir jag lika glad varje gång jag ser en läkare läsa på. Mycket bättre än de där tvärsäkra "jag kan minsan allt, och du vet ingenting" typerna
Men vilken tur att nätet finns! Tror jättemånga blir hjälpta av att läsa på forum som det här. Och då kan de hjälpa läkarna på traven. Hade inte internet funnits hade jag fortfarande varit "helt lost".

ADD?: Tack för de snälla orden! Dessutom, intressant att vi har haft samma förhållande till läsning !!! Jag läste också massor som yngre. Det var min stimulans och verklighetsflykt. Hade svårt att lägga undan böcker, utan sträckläste ofta och glömde äta mm Sedan högstadiet har jag dock knappt läst en hel bok. Gillar dock verkligen bibliotek. Nu bläddrar jag dock mest i månadsmagasin på områden som intresserar mig. Hoppar hit och dit, läser små korta artiklar. Helst inte längre än en sida i taget. Lite som att zappa på TVn. Min stackar sambo blir galen på mig. Jag måste ha den stimulansen.... tittar inte sällan på 2 eller 3 program åt gången hehe....

En annan kul liten bieffekt av att behöva stimulans hela tiden och alltid vara stressad, är att jag inte kan promenera, eller bara gå för att ta mig från A till B. Det är alldeles för ineffektivt. Cykel går snabbare, eller bil. Och har man inte det.... ja då måste man åtminstone jogga så det går undan. Hmm.... bara en liten tanke

oj: tråkigt att du har det så tufft nu. Själv har jag utvecklat en sorts "anpassningsbeteende" för de där ångestkänslorna. För ångesten kommer alltid förr eller senare med ADDn. När något inte funkar, eller speciellt när hela livet skiter sig.
Jag resonerar med mig själv, och funderar på vad som är det värsta som kan hända, p g a att jag t ex inte kan koncentrera mig och en kund eller arbetsgivare blir sur på mig. Eller om man måste sluta ett jobb, för man tappat motivationen totalt och knappt ens kommer upp på morgonen. Ok, man kanske måste börja om från början med ett nytt jobb, eller någon kommer vara sur på en framöver. Men i det stora hela överlever jag det också. Det har jag gjort hittills. Visst är det jobbigt, men jag dör inte, och har inte ihjäl någon annan heller.

Jag tror det är lite på samma sätt som KBT funkar för hantering av ångest och fobier. Man utsätter sig liksom för det man fruktar, och sen är det viktigt att man reflekterar över utfallet. Hela tanken är att det oftast inte är så farligt som man trott. Ångesten kan växa sig större än vad som är motiverat. Eller även om det i viss mån är motiverat, så är ångesten ändå så fruktansvärt hämmande och oproduktiv, att det är bättre att försöka förbise den.

Nu bryr jag mig mycket mindre och "möjliga katastrofer" som jag kan tänkas ställa till med. Enda nackdelen för mig med det här "skit samma" tänkandet, är att jag inte driver mig själv lika hårt som tidigare. Och får alltså ännu mindre gjort .... om det nu är möjligt. Å andra sidan funkar det inte att driva sig själv hur hårt som helst för då bränner man bara ut sig. Tja..... vet inte om det var så hjälpsamt. Men tänkte bara försöka bidra med en liten reflektion. Du lär nog klura ut vad som funkar bäst för dig. Du verkar väldigt klok.

Kan tillägga att jag innan jag fattat vad som var fel, innan diagnos, när jag fortfarande studsade runt i vårdapparaten, fick depresionsdiagnosen. Själv hade jag dock fattat att det framfö allt vår ångestproblematik. (Inte lätt att bara förstå den skillnaden för en lekman som mig). Fick SSRI anti-antidepp. Vägrade att godta att -"du är nog bara deprimmerad, ta lite SSRI det funkar för de flesta". Tjatade till mig Efexor, ett SNRI preparat som brukar anses ha bättre effekt just på ångest. Men jag uppfattade ingen förbättring. Ökade mest bara pga ökad aptit. Men när jag senare fick Strattera, som tydligen också ska vara liknande ett SNRI prepparat, så funkade det grymt bra på ångesten. Blev dock lite FÖR likgiltig, och klart tröttare också. Så har gott vidare till concerta. Här är jag dock fortfarande osäker på ev effekt.

Vad ville jag med detta.... jo om ångesten är ett stort problem, så kanske du hittar något läkemedel, eller "beteendestrategi" som funkar bra för dig. För mig suddade Stratera bort verkligen ALL ångest. Men var inte optimalt ändå. Ge inte upp! Tror på dig, och tror att du kommer hitta sätt att göra tillvaron njutbar. Och framför allt, tvivla inte för mycket på dig själv, och var inte för rädd för vad som händer om, om, om..... Det kanske är katastrof jämfört med dina egna krav på dig själv, och på dina höga målbilder. Men i själva verket brukar väldigt mycket ändå lösa sig och det blir inte så hemskt som vi befarat. Och på tal om barn, och mammarollen. Tror att de flesta föräldrar har lite prestationsångest. Allt ska vara perfekt för barnen. I själva verket behöver de bara mycket kärlek, uppmuntran och bra värderingar. Allt annat är mindre viktigt för dem.

Strulmaja: Har plöjt igenom det mesta av tråden nu. Vilken sjukt kul humor du har, sitter och skrattar rakt ut åt en del av dina inlägg Jo, angående zappandet. Både lite beslutsångest, men mest otålighet tror jag. Blir lätt uttråkad av långsammare scener, och byter då. Mer stimulerande med program. Fast med hyffsat bra filmer brukar jag kunna hålla mig till en åt gången.
Himla intressat det dår med beslutsångesten. Något som jag inte sett förknippat med ADD innan jag halkade in på denna tråden. Och också något som jag tror motverkar min impulsivitet ganska bra. Jag velar, och letar info till förbannelse innan jag kan välja, t ex nya högtalare till datorn, eller nya löparskor, eller mobil. Så det döljer impulsiviteten och samtidigt funkar som en spärr för dåliga beslut för ekonomin.

Tack för all info i denna tråden. Jag känner mig ganska klar med symtomen och hoppar vidare till den andra tråden, ADD ADHD hos vuxna, mötesplatsen. Tror jag byter lite mer fokus. När jag nu vet precis varför jag inte är som alla andra barn (och alla symtom), ska jag bli bättre på att hantera svagheterna och utnyttja de starka sidorna Bara positiva tankar idag !

Och till er som tror ni har hittat rätt men inte fått diagnos. Har ni kommit så här långt, så vet ni redan mer om er själva än någon psykolog/psykiatriker skulle kunna lista ut. Klart man går med en enorm osäkerhet på vad utredning/diagnos ska bli. Jag kände djup ångest precis när jag läst allt, och ställt min egen diagnos, men fick vänta på utredning. Tänk om jag har fel? Vad f-n gör jag då. Jag orkar inte dra hela processen ett varv till.

Ingen fara! För det första har ni som skrivit här knappast fel i era misstankar. Om någon mot förmodan inte skulle få sin diagnos, är risken större att det är psykiatrikern/psykologen som missat. Och skulle det mot förmodan ändå vara fel spår. Då har man åtminstone uteslutit ett problem, och ändå kommit mycke längre i processen att förstå sig själv för att må bättre (och fått en halv psykologexamen på köpet . Men den risken är nog "tyvärr" minimal

Hoppas att diagnos för er del också innebär en lättnad som för mig, och att ni får ny energi och lust att hitta sätt, betendeknep och/eller medicin, för att kunna leva ett bättre roligare och rikare liv. För det ska jag nu göra i nästa tråd. Hoppas vi ses där

Jisses vilket krångligt sätt att skriva "Tack och hej, ses i nästa tråd"... :-O ... ja fy fasen vad omständig man är . hahahaha.... behöver ju aldrig ha tråkigt, bara att skratta år sina egna knäppa sidor