ADD symptom hos vuxna

Idag genomför de flesta öppenvårdsmottagningar inom psykiatrin neuropsykiatriska utredningar som inkluderar adhdh, autism, utvecklingsstörning, begynnande demenser etc. Det är psykologer i samarbete med läkare som gör dessa utredningar till en viss komplexitetsgrad. Om det är för avancerat och komplext, dvs om det finns personlighetsstörning, missbruk i anamnes eller andra tyngre psykiatriska tillstånd remitteras dessa oftast vidare till specialistteam, sk neuropsykiatriska team, om sådana finns i det länet. Det ser även lite olika ut beroende på vart man bor vad gällande hur öppenmottagningarna jobbar.

Kontaktar du VC för en ADHD utredning är det väldigt olika vad som händer eftersom läkare på vårdcentraler (om ej psykolog där) ofta har väldigt dålig koll på diferentialdiagnosticering vid neuropsykiatriska tillstånd. Därför kan vi på psykiatrin få in helt befängda remisser från Vårdcentraler som ofta går tillbaka eftersom det i allt för många fall inte ens är befogat med en utredning.

För att en neuropsykiatrisk utredning skall komma till (det är verkligen ingen rättighet att få en np utredning, psykiatrin lyder under hälso och sjukvårdslagen, inte SOL) krävs att de symtom som utgör exempelvis ADHD skall skapa stora problem inom minst två områden i ens liv, exempelvis arbete/studier och relation/socialt umgänge. Utredningar skall INTE till ENBART eftersom en patient efterfrågar det och 'vill veta' av rent intresse utan det måste skapa signifikanta problem i vardagen enligt ovan. Detta är både VC och många privata aktörer mycket dåliga på eftersom det finns ekonomiska aspekter, inkompetens och ibland ren lathetsfaktorer som spelar in.

Jag tänkte faktiskt skapa en egen tråd för att klargöra en del fakta kring detta för jag har läst forumen och märker att det finns mycket skrönor och oklarheter i hur systemet ser ut. Tror det skulle kunna vara till hjälp för de flesta med neuropsykiatriska frågor att veta hur utredningsprocessen med krav och kriterier kring den ser ut.

Jag vill börja med att be om ursäkt om mitt inlägg stuckit många i ögonen här på forumet. Det var inte min avsikt. Sen är anledningen till mina glesa inlägg att jag skriver på min lediga tid från jobbet då det för tillfället är den enda tid jag har för att sitta framför en dator. Dessutom är jag en 'Han' :) som kanske framgått jobbar inom allmänpsykiatrin som psykolog med neuropsykiatriska utredningar och behandling.

Till (oj) och Strulmaja. Vad jag syftade till att göra med mitt inlägg var att tydliggöra och ge 'andra sidans' bild av det hela. Jag förstår faktiskt att det kan upplevas som irriterande, störande och 'besser..' att jag gör så, men min tanke har aldrig varit att 'skryta' eller 'sätta någon på plats' utan faktiskt att hjälpa, för om man inte har båda sidor av en historia så kan man enligt min åsikt aldrig förstå det helt.

För det första. Det här med rättighet. Nej det är ingen rättighet att få till en utredning inom psykiatrin. Men det är en skyldighet för psykiatrin att ge vård om behov finns, därmed innefattar vårdgarantin att man har rätt till en bedömning (inom en viss tid) för vidare ställningstagande. Sen är det ju naturligvis en subjektiv uppfattning om den bedömningen är korrekt eller inte. Och det är här många bistra och negativa kommentarer hörs i forum kring hur de blivit bedömda och hur den bedömningen inte gått i linje med vad man själv tyckt. Och i den frustrationen fälls många kommentarer om att man inte blir tagen på allvar och så vidare. Detta är verkligen sant och ett problem idag hos oss. Beroende på vart du söker får du olika hjälp. Man kan faktiskt tro att vården som är så 'uniform' borde ge lika bedömningar vart du än kommer, men en bedömning är just en subjektiv tolkning utifrån teoretiskt kunskap och erfarenhet (kombinerat med resurser och personlighet) hos en läkare/psykolog och därför blir bedömningarna väldigt olika tyvärr. Ta exempelvis bedömningen om ADHDH symtom är ett TYDLIGT problem i vardagen för en person. Vad patienten tycker är ett tydligt problem i sitt liv och vad jag som bedömare tycker är tydligt problem är inte gjutet i sten. Så om bedömningen inte ligger i linje med vad patienten tycker så beror det väl antagligen på antingen att jag är inkompeten eller påverkad av andra störfaktorer och gör en felbedömning eller att bedömaren gjort en korrekt bedömning utifrån de ramar han eller hon följer även om patienten inte tycker så. Enligt min erfarenhet så brukar bedömningar hos oss bli bra då vi alltid har läkare  OCH psykolog vid de första mötena. En 45 minuters session hos en allmänläkare på VC för att bedöma så komplexa saker som neuropsykiatriska tillstånd är enligt de flesta experter en ren effektiviteringsfråga, alltså det finns itne resurser till mer tid.... så ser verkligheten ut och vi kan tycka vad vi vill om detta.

 Förtydligande i detta kring varöfr jag skrev detta är att det ofta kastas skit på psykiatrin (som ibland är befogad) som är grundlös, dvs man tror att man har rätt till vissa saker som man rent formellt inte har. Däremot har man humant och etiskt sett har rätt till att bli bemött med respekt och förståelse oavsett vad det handlar om och det kan ju bara regleras i lagar, men är upp till den individ man har kontakt med att uppfylla.

Psykiatrin är verkligen inte perfekt och med den insikt jag har i detta område så har jag all rätt att kasta en dömande kommentar kring privatiserade vårdinsatser (eftersom det är ju det forum handlar om eller hur? att kommentera och skriva sina åsikter) kring psykisk ohälsa då det gäller en helt annan kultur och hets på produktion där än inom offentlig förvaltning (som dock är hack ihälarna idag). Och med de privata aktörerna menar jag offentligt upphandlade aktörer, inte privata byråer eller individer som kör sitt eget race. I mitt län har vi stora problem med dessa då de 'väljer' ut patienter som är 'lätta' nog att hinna klara av. Mer komplicerade patienter skickar de till oss. ADHD utredningar där innebär ett eller två möten med läkare och voila och du har en diagnos och en två meter lång receptlista. Självklart är jag inte naiv nog att döma ALLA privata aktörer då det finns mycket bra organisationer ute där, men det finns kulturskillnader som går att generalisera till det negativa i jämförelse med allmän vård.

Slutligen (känns som et försvarstal) kan jag naturligtvis inte redogöra för hur din kontakt (oj) varit med psykvården om den inte varit här oss oss. Jag talar verkligen inte för alla psykiatriska mottagningar i Sverige och jag tycker inte min organisation är superbäst på allt. Vi har mycket stora brister främst med att få fram läkare som inte kostar oss över 70k i veckan och det har gjort att tiderna som våra patienter får vänta är nästan olagligt långa. Ni får gärna komma med konstruktiva förslag för hur psykiatrin konkret skall förbättras och men jag vill ge er en bild av hur vi ser på det hela och i många fall kan vi inte annat än beklaga situationen vilket knappast är något en patient i nöd vill höra.

Och jag förstår att folk drar sig till privata aktörer eftersom allmänpsykiatrin har de köer de har pga av de resurser som finns. Men min generella uppfattning (naturligtvis personlig uppfattning) är att det som kompenseras för i tid, alltså hur effektiva en organisation är, är kvalité. Om det handlat om att producera stolar eller nåt så hade effektivisering varit toppen, löpandebandprincip. Men när det handlar om människors hälsa är effektivitet inte alltid något positivt.

Vet att detta är lite offtopic men ville ändå ge svar på tal. Tycker också dessa forum är helt underbara eftersom de ger möjlighet för personer att ventilera frustration och åsikter och hitta stöd de annars inte känner att de får från samhället i övrigt.

här

www.familjeliv.se/Forum-4-50/m56491289.html

Jag tycker det är trist som mycket annat jag hör om hur patienter i allmänhet blir behandlade och åsidosatta pga av fördomar, stereotypa uppfattningar, okunskap och resursbrist men visst forskningen har knappast varit fri från könsstereotypa grundantaganden och ibland även utgått från att män och kvinnor är väldigt olika. Därmed får kvinnor borderline eller emotionellt instabil pers störning, medan män får ADHD/DAMP. Det finns naturligtvis vissa tendenser till att kvinnor och män HANTERAR sina symtom och upplevelser olika idag som är kulturellt och socialt betingat, men utgår man blint från detta kliniskt när man arbetar med patienter och även i forskning så slår det väldigt fel.

De 'tillspetsade' skillnader i strategier kring symtom handlar väl främst om att kvinnor vänder ilska och frustration innåt medan män agerar ut det. Därför slår det även på självkänslan olika beroende på kön som i sin tur påverkar möjligheten till att få till utredning osv osv.

Hoppas det är ok att jag kommenterar lite på en fråga som är riktad till någon annan. Det här med att planera strukturera, problemlösning och andra sk. 'höre kognitiva funktioner' hör till det som kallas Exekutiva funktioner som du skrev i ett senare inlägg. Trist att han använder fackterminologi för att förklara för dig. Dessa funktioner är något vi tittar efter vid utredningar av neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD. Anledningen till att personer med denna diagnos har dessa problem är just pga av en oförmåga att bibehålla en uppmärksamhet på något en längre tid fokuserat. det påverkar ju ens förmåga att planera och strukturera eftersom när en plan är lagd (i huvudet) så distraheras personen ofta väldigt lätt av annat och tankarna far iväg till 'en ny plan' och så vidare. Därav följer även symtomen glömska, virrighet, impulsiv, motorisk rastlöshet (alltså lite restless leg-aktigt där man ex. har svårt att sitta helt stilla)

Det är dock något väldigt viktigt du berör tycker jag med att känna sig bekräftad i att inte vara dum i hvuudet. För du kan ha ADHD men fortfarande ett IQ på långt över genomsnitt och upplevelsen att inte få till det strukturmässigt eller planeringsmässigt kan verkligen ibland kännas som man inte fattar, men det handlar som du skriver inte om det utan att vissa förmågor och stödfunktioner inte riktigt finns där som därmed ger upphov till symtomtem du beskriver.

Beroende på vart du bor så har kommunen även psykiatri. Den består i boendestöd och annan 'daglig verksamhet' för personer med psykiska funktionshinder. Dessa verksamheter är ovärderliga för personer som mår dåligt och en enorm tillgång för samhället. Och jag tror du skulle passa in väldigt bra där med din entusiasm,  kunskap och ödmjukhet 'trots' din, som läkaren sa, bristande förståelse för andra människor (vilket låter konstigt i mina öron efter att läsa dina inlägg).

ah.. fattade inte att det var de du mena :) (kanske jag som har svårt att läsa av folk :P)

Visst är det underbart när personer man träffar ett par ggr kan avgöra ens förmåga till att känna empati och förstå andra behov. F-n efter 5 utredningstillfällen med en patient jag har är jag fortfarande inte helt säker på om det handlar om svårigheter att 'läsa av männskor' som en avsaknad av förmågan, eller helt enkelt en personlighetsproblematik som gör att personen stör sig så mycket på männskor och inte kan kontrollera sina känslor att det 'ser ut som' att personen inte kan läsa av männskor.
Men självskattningsformulär visar ju sanningar så :)

Vad var det för patientgrupp på verksamheten?

Självskattningsformulär är ett av de instrument i utredningssyfte som fått mest kritik, främst på grund av sin tillförlitlighet, det man i forskningen kallar för reliabilitet eftersom man, som du skriver, kan 'skönmåla' eller fejka sina svar att bli sämre än de är.

Tanken är dock att man skall använda självskattning som ett UNDERLAG för bedömningssamtalet ev. som en semistrukturerad intervju, men för många blir siffran man får fram allt för ofta en 'sanning' som beskriver ens mående. Det är ju lite skrattretande att tro att 21 symtomskattningar som ex BAI (Becks Anxiety Index) kan stå för om en person har ångest eller ej. Men det beror ju på hur man ställer sig till psykisk ohälsa. Är det bara en samling symtom som skall uppfyllas (diagnos) eller är upplevelsen även viktig? :)

Härligt. Hoppas de läser av dina ögon bättre  och anställer dig.