ADD symptom hos vuxna

Hej!
Jag har suttit och läst fram till sida 20 ungefär. Så intressant.
Jag har med säkerhet ADHD. 
 Fick efter 14 mån väntetid , tid hos en psykolog. Mitt liv började rasa samman , separation mm.
Jag gick några ggr . Jag  fick välja efter 3 ggr vad jag ville ha hjälp med. Att bearbeta separationen ( tyckte jag var färdig med den). Barndommen eller nutid".

Jag hade med mig en massa info som jag samlat ihop om BORDERLINE.
Allt stämmer nästan på mig där. Förutom själskadeproblemen..iförsig kräktes jag många ggr i somras när det var som värst. Man kan säga kanske att jag utsätter mig för saker men inte skär mig själv tex!

När jag läser den här tråden..jag var innan nästan säker på ADHD och jag vet egentligen att jag har det.KLockren sån. Men man kan också ha ADHD som mynnar ut i BORDERLINE.  Iolika grader..

Så är det nog för mig.
Jag slutade gå till psykologen för två mån sen. Tänkte äh jag kan mer om det här än henne. Jag är inte dum. Jag kan klara av det här själv. ( det där med ena dagen vet jag att jag är sjuk..andra dagen äh alla har sina konstiga saker..och skjuter upp och avbokar tex psykologbesök.

Nu mår jag dåligt. Träffade en man för två mån sen..han är helt underbar . Han har aldrig träffat nån som mig säger han. På så kort tid ..så mycket känslor. Samma för mig..  Men jag är så rädd. Jag tror/ vet att jag funnit kärlek.Stark sådan. Men efter sommaren/ separationen ett år sen, så har det satt sina spår. Exet sa ofta-försök du att hitta nån som orkar leva med dig.  Jag har inte tagit åt mig av det direkt. Så många andra säger andra saker. Jag vet att jag är välldigt karismatisk. Folk (mest killar) drar sig till mig jämt. Jag pratar med alla . Ibland har jag dock perioder när jag inte svarar i tel och bara facebookar".  Såp många , nu , även när jag var liten vill umgås med mig. DET HÄNDER ALLTID saker när man är med mig..Det blir liksom v.i.p vip  hela tiden.  En kö vad är det tex när man kan snacka (hitta på ) saker och komma in när man vill. Jag tycker det är normalt att vara lite mer /våga lite mer än andra.
Jag är underbar och rolig enligt andra. Och jag är mestadels det med dem. Men tröttnar ofta på vänner. Har dock 3 som jag älskar.

min nya kille..sa: Jag vet att du inte är perfekt..men du är speciell. Och du är speciell för mig.
Det var så fint sagt.
Har träffat hans son på 7 år, helt underbar..min darling har antytt lite att han kanske har ADHD.  Och det är jag nästan hundra på också. Men han är helt underbar, intensiv , men underbar..som många beskrivit mig.

Nu sitter jag här och har nog kommit på vad som gör mig så ledsen att jag gråter när vi inte ses. ( har våra våra barn båda två varannan vecka, och just nu är jag sjukskriven med tid att tänka hemma..

Jag måste skriva-prata är inte möjligt..för mina tankar beskriver jag som ett träd-som har grenar och som har kvistar -mindre kvistar och en massa löv, där tankarna till slut kommer och ibland bara faller platt till marken..
Jag hade 5a i sv..älskar att skriva.

Han vet att jag gått och ska uppta kontakten med min psykolog. För mitt flyktbeteende , impulsivitet mm. ( stck iväg på min lilla röda cykel från att jag var runt fyra år , så fort mamma vände ryggen till. Stack iväg långt många gånger. Kom på-nu ska jag häls a på mormor, eller pappa el vem som helst o stack.

Ni ser vad svammligt detta blev, när jag bara skulle fråga om nån har fått diagnos ADHD med Borderline också?  Och fråga om råd om jag ska skriva ett mail till mannen jag redan älskar..( har tre ganska små barn och vet vad kärlek är..men inte sån här stark.

Ska jag beskriva lite hur jag är..Jag är nog virrig och glömsk men har tre barn och har blivit manisk med listor osv för att inte glömma nåt.Det hjälper. Ett tag satt jag jämt med papper o penna och skrev upp saker JAG SKULLE göra den dagen. Men inte så många saker blev oftast gjorda. Eller så gjorde jag allt för att jag verkligen var tvungen.

Jag vet innerst inne att han skulle villja ha mig ändå. Jag har ju sökt hjälp..och jag vet vad jag måste försöka ändra på.Och jag skulle kämpa för att göra det. Även om jag är som jag är.  Men han är så fin och betyder så mycket för mig.. Jag tyckte jag förtjänade honom i början..men nu när jag insett ( gjorde det snabbt) hur otroligt mycket han berör mig så  måste jag nog berätta..jag vill att han ska ha en chans att ha ett bra liv..han har skiljt sig för ett år sen. Han mår bra!
Han kommer inte bli förvånad..jag har berättat mycket om hur jag är redan. Känslomänniska..har jag så fint uttryckt det..impulsiv mm.

Ska jag sova på saken?  Jag vill skriva NU! allt ska ju ske direkt. Jag vet att jag kommer formulera mig bra, försöka strukturera upp det :-S så det inte blir svårt att förstå och svammligt.

Jag är så glad att ha träffat honom men 50% oro och tårar..sagt lite att det är så..att jag är rädd. Att jag tycker om honom så mycket. Tror inte det är klängig ala borderline / separationsångest.men har man det lite så sä blir det ju ännu värra när kärleken verkligen slår ner som en blixt.

Gud va långt det blev

Om nån orkar läsa-svara gärna på nåt litet el ge kommentar om ni känner igen er!

Kram från fjärilen som flyger från blomma till blomma och aldrig blir tillfreds..och riktigt nöjd