ADD symptom hos vuxna

Hur menar du nu? Att man kan få diagnos ADHD utan genomgången utredning? Jag vägras ju t.o.m medicin för att jag inte har ngn diagnos, än.

Jag har ätit strattera i två veckor nu o har inte gjort min utredning än... Så det är nog olika beroende på vart man gör sin utredning..

Tack för svar. Jag är kluven till medicinering. Inte det att jag inte vill testa, det kommer jag att göra. Men om jag börja nu kanske utredningen blir missvisande och det vill jag ju inte. Å andra sidan är det jävligt påfrestande att gå runt såhär och må apa. Jag skulle inte påstå att jag mår psykiskt dåligt, att jag är deprimerad men självförtroendet har nått botten och det och alla mina tillkortakommanden tär både på mig och mina relationer, inte minst den till min sambo. Så, om jag inte få börja medicinera med te.x concerta tycker jag att man kunde erbjudit mig något humörstabiliserande, NÅNTING, i väntan på att utredningen ska bli klar. För det kan inte vara meningen att man ska må såhär, ha det såhär. Jag orkar snart inte med mig själv mer, orkar inte ta mig an vardagens alla ansträngningar bara för att misslyckas om och om igen.

Det du citerar är exakt vad många med ADHD tänker. ADHDn har tagit över ens vilja och motivation men målet är ju att vända på det hela och ta kontrollen över ADHD. Det går ju bevisligen, men är en process som ofta är svår att genomgå ensam.

Har kommit in på utredningslistan och har en fråga här nu, denna kille som skulle göra detta är en kandidat/elev och han som är "ansvarig" för honom var den person jag gick till möte hos från början, om jag inte kände att detta var bra får jag vänta upp till 1 år för att få en ny tid.
Har någon här haft en kandidat/elev som ställt ADD diagnos ? Vet faktiskt inte hur jag ska känna eller tycka, även om han gått utbildning i 3 år så ja....

Eller nej jag ångrade mig, min RIKTIGA poäng är att jag fiskar efter lite erfarenheter att jämföra med. Hur glömska och virriga är NI? Både triviala saker och stunder då det faktsikt blir ett allvarligt problem? Pliz do tell.

Tror inte du hade en läkare som gjorde psykologiska tester :). Psykiatrikern ansvarar för den medicinska och somatiska delen i utredning, psykologen för psykologiska delen som psykometrisk testning (förutom självskattning). PTP psykologer får ställa diagnoser som psykologer (måste vidimeras av handledare) men kandidater får inte göra det utan det är deras handledare som gör det.

Alltså vilka tester fick du göra?? Läkare får inte använda psykologiska test då de inte är utbildade i dem. Det finns dock de läkare som även är psykologutbildade i grunden (en jäkla lång utbildning isf) och således får använda psykologiska tester men inte psykiatriker i allmänhet.

..vilket låter ännu mer märkligt att endast läkare användes i 'teamet'. Inget illa menat men jag reagerar då det verkligen ser så fruktansvärt olika ut kring utredningar. Huvudsaken är att du fått den hjälp du behövt.

Tror inte du hade en läkare som gjorde psykologiska tester :). Psykiatrikern ansvarar för den medicinska och somatiska delen i utredning, psykologen för psykologiska delen som psykometrisk testning (förutom självskattning). PTP psykologer får ställa diagnoser som psykologer (måste vidimeras av handledare) men kandidater får inte göra det utan det är deras handledare som gör det.

Det jag funderar över när det gäller medicin är vad den hjälper för (eller mot).

Fungerar du bättre i vardagen när du äter medicin?

Har du bättre koll på saker osv? 

Jo nog låter det som om det är ADHD/ADD dom misstänker annars skulle dom väl inte dra igång med en utredning. Visst hade du gjort en screening redan? 

Jag ska berätta en sak för dig. Jag fick en aha-upplevelse sist jag var hos psykologen. Eller då jag gått ut därifrån. Jag hade tusen och åter tusen frågor om vad som skulle hända nu. Diagnos har jag fått, medicin har jag fått. Nu då? Vad händer nu? Tänk om jag har AS också? Blir det fler tester? Finns det mer hjälp att få? Vart? Hur? Vem? När? Kan jag jobba nu? Och vem hjälper mig reda ut kaoset i mitt hem? Jag fick ju ingen som helst information om vad som skulle hända härnäst av läkaren som ställde diagnosen och jag var rädd att jag än en gång skulle hamna mellan stolarna och bli bortglömd. Och så denna jäklars ovisshet då som jag inte klarar av, som gör mig ängslig och nojjig.
 
Jag hade också förväntat mig att när diagnosen väl var satt och då jag fått medicinen i handen så skulle allt ordna sig och jag skulle få den hjälp jag behövde här och nu. Med en gång. Jag har varken tid, lust eller tålamod att vänta mer nu.
Men så fungerar det tydligen inte riktigt. Utan allt sker stegvis, babysteps, en sak i taget, något det enligt psykologen måste få göra om slutresultatet ska bli bra. När jag gick därifrån slog det mig att jag nog inte riktigt insett allvaret i allt det här, varken i min diagnos eller i medicineringen. Det är ingen lek. Det är på riktigt. Läkarteamet tar detta på stort allvar vilket bl.a är ett utav skälen till varför dom vill skynda långsamt och diskutera en sak i taget. För mig fungerar det ju inte riktigt så. För mig ska ALLT ske på momangen och jag är inte förmögen att sortera och prioritera vad som är viktigast att först ta tag i. Jag kan inte ens tänka mig till det även om jag anstränger mig. Det blir bara ett enda stort kaos i skallen och jag går upp i varv, upprepar samma frågor om igen, måste få vissa saker förklarade för mig om och om igen tills jag känner att jag verkligen förstått allt rätt och så jag kan se en bit av vägen framför mig DÅ som först kan jag ge mig. Men helt nöjd och lugn blir jag förstås aldrig. 

Vad ville jag säga med detta då? Ja, det har jag glömt. Men jag tror att vad jag ville få fram är att du bör försöka att inte oroa dig så mycket. Jag vet att det är svårt och jag vet att sådant som är utom ens kontroll är ångestframkallande. Men försök att tänka i kortare steg och fokusera på en sak i taget. Och om du känner att oron och ångesten tar överhanden, ring din kurator och berätta detta, be någon berätta kort hur testerna går till och vad som kommer att hända efter det osv. Det är ju det dom är till för, att hjälpa, stötta och härbärgera allt det där vi själva inte alltid klarar av. Men att du är medveten om din oro och kan spåra vad som triggar igång den är ju första steget med att få bukt med den. Och du, snart är du ju i mål!  
 

Hej,
vet inte om jag ska skratta eller gråta....enligt han så hade jag adhd nu men inte när jag var liten....å det grundar han på en intervju av min mor som inte hann säga så mycket av mina fösta år och som heller inte minns så mycket av heller iomed att jag är 36 år å jag har en lillasyster oxå, så det är ju inte så lätt att komma ihåg allt!?!

Så han kunde inte sätta nån diagnos nu?!

Ska träffas på fredag igen,....känner mej väldigt kluven =S

Just nu är jag helt uppe i att byta vår lägeneht vilket gör att jag knappt kan vara ifrån datan under en längre period, det kliar nästan i fingrarna om jag inte får kika av läget titt son tätt och är helt inne i detta. Tur att min man finns, om inte skulle många snabba och dumma beslut tagits