ADD symptom hos vuxna

Du får ursäkta men jag förstår inte riktigt vad du vill med ditt inlägg. Du skriver att du inte har något behov av att "hitta hem" längre, att du bara vill hitta vägar och strategier för att lyckas med de mål du satt upp. Och kanske medicin... om det hjälper, skriver du. Hjälper mot vad? Är det hjälp med högskolestudier du behöver så har du nog hamnat i fel tråd. 

Om du nu tror att du har ADHD och tror att medicin kan hjälpa dig genom dina studier - då måste du nog vackert ta steget och försöka få en utredning - för det är inte säkert att man får en utredning.
Du skriver att du inte har något behov av att hitta hem, då du har gått vilse flera gånger - varför då förska få en diagnos, det är väl bara som du själv skriver - att verkligen disciplinera sig.
Vi här i tråden har problem i stort och smått i vardagslivet, och sliter för att få ihop det, och när då ett sådant inlägg som ditt poppar upp så är det väl inte så konstigt att vi reagerar? Vi behöver terapi och läkemedel för att få vår vardag att fungera och våra förhållanden, inte för att det "snart vankas högskolestudier".

 Men hur är det nu, vill du utredas eller inte? 

Hej, jag lyckas inte nåt vidare med att följa den här tråden. Tittar lite då och då, hänger inte riktigt med. Usch jag är ledsen idag, orkar inte med sånt där och har hållit mig ifrån det där träsket att vara deppig och nere så länge nu tycker jag. Jag är ju en jättepositiv människa, egentligen. Tror jag.

Fick en panikattack idag och jag har inte haft nån på flera år, trodde jag hade det där under kontroll och det bara kom och krossade min sista illusion om ett självförtroende. Jag har ju inte koll på nånting. Jag känner mig som en tioåring som försöker leva en vuxen människas liv, jag måste ju för fan ta med min post till jobbet så att någon snäll kollega kan förklara den för mig. Inte räkningar då, räkningar förstår jag. Jag vet inte ens vad det är meningen att jag ska göra på mitt jobb, jag kommer inte ihåg något av det som de tror att jag ska kunna. Jag har inte ens umgåtts med en vuxen människa utanför arbetstid på ett halvår. Det enda jag vill är att sitta ifred med datorn och läsa om mitt "specialintresse för tillfället" vilket det än må vara då och mina stackars barn de bara stör och jag bara väntar på att de ska lägga sig för jag går runt hela dagen och är så stressad så jag mår illa. Bara för att jag har insett att mitt jobb aldrig kommer fungera, det är fel yrke för mig, jag är fel, för rörig och okoncentrerad för att kunna hålla på med det här och för att lära mig det här. Så då har jag hittat ett till yrke som är fel för mig, finns säkert hur många som helst men hur hittar jag ett som är rätt?

Så nu tänker jag att jag måste utbilda om mig igen, och jag vet inte ens vad jag har för behörighet, om jag har någon. Och vad skulle jag utbilda mig till, nu tror jag att jag vill bli specialassistent har jag fått för mig men då kanske jag kommer på sen att jag inte passar för det heller. Behöver prata med en studievägledare eller nåt, men var finns en sån då? Och så har jag sagt upp dagisplats till barnen nu också lite sådär hux flux och skaffat ett dagis som ligger långt bort åt ett annat håll än det jag ska på morgonen och jag vet inte ens hur jag ska lösa det, jag har ju ingen bil eller körkort. Jag vill flytta också. Men mest känner jag mig bara väldigt deppig just nu och det känns inte som jag kan klara av nånting, jag är bara helt obegåvad på precis allt och så jävligt klantig och klumpig och stressad och slarvig också - vart fan skulle jag kunna jobba och vara en tillgång? Jag känner att alla på mitt jobb börjat tröttna nu på att jag inte kommer nån vart och inte kan göra nåt självständigt och jag är helt rädd varje dag att bli inkallad på nåt snack och få klart för sig en gång för alla att det här funkar inte längre. 

Det går att få hjälp utan utredning, åtminstone i vissa kommuner, men jag tror att det är svårare. Mycket svårare. Med en utredning och rätt diagnos har du inte bara möjlighet att bli medicinerad (om det är det du vill) med centralstimulantia, du har också möjlighet att få en mer anpassad skolgång, något jag tror är svårare att begära utan papper på diagnos. Men jag är inte säker på detta, kanske värt att kolla upp? För visst vore det skönt att få känna som en trygghet, att känna "Fasen, jag kan fixa det den här gången" oavsett om det är studier eller arbete och veta att du får hjälp och stöd som är mer anpassat efter dina behov. För min egen del (jag är under utredning nu) spelar ovissheten stor roll. Jag är så gott som säker på att jag har ADHD men helt säker kan jag inte vara innan utredningen är klar. Jag vill veta, jag står inte ut med ovisshet och om eller när jag får veta att det är ADHD kan jag bortse från annat och fokusera på just ADHD:n. Då kommer jag veta mer vilken typ av hjälp jag behöver, vilka verktyg jag kommer att ha användning för etc. Just nu är allt så spretigt och jag vågar inte riktigt förlita mig på något förrän jag har det på pappret. Men vi är alla olika. För vissa är det viktigt, för andra inte. Huvudsaken är att man mår bra, eller hur? 

Jag har snubblat över ett ganska okänt, men handikappande symptom vid AD/HD.

SOCIAL OMOGENHET.
En person med AD/HD är ca 30% yngre i sin sociala utveckling än normalpopulationen!

Jag har alltid känt, innan jag visste detta - att jag är omognare än min riktiga ålder (jag är 19 år)
Jag har alltid umgåtts med yngre vänner, och de har kommenterat att de också känner sig "mognare" i mitt sällskap.

Tack för ditt svar! Försöker lugna mig lite, även om tillförsikt inte är min starkaste sida.
Svår bit det där med anhöriga. Ändå är jag ganska så säker på att båda mina föräldrar har ADHD. Flera släktingar på min mammas sida. Hon säger själv att hon lätt skulle kunna få den diagnosen, men hon vägrar prata med dom som utreder. Så i min familj är det ju väldigt normalt att vara såhär. Ständigt rastlös, (alla flyttar vi 1 gång om året ungefär), hyperaktiva mm. Men jag är den som kraschar, om och om igen. Så för mig så funkar inte livet riktigt alls.

Ni som har ADHD och har barn. Märker ni att något av barnen har symptom. Herriditeten är ju stark, och jag är ser ju tydligt hur lik min dotter är mig. Jag vet liksom inte hur jag ska göra. Lärarna har frågat om jag vill att hon ska utredas och jag har bestämt att vänta. Först mig, sen få vi se hur man går vidare. Däremot har jag gett dom tips och råd, för vad jag själv behövde och hur jag själv löste det i skolan för att kunna hålla intresset. Jag behövde nämligen ha mycket att göra, handarbete i händerna samtidigt som läraren pratade osv.
Men ni andra, hur gör ni med era barn?

Men aarghh!! >.<

Gick till affären för att toapappret var helt slut. Under hela dagen har jag nynnat på låten som går "toarulle toarulle tooaruuullee". Och vad kom jag hem med? En chokladkaka och fiskpinnar. Det ENDA jag hade i huvudet var ju ordet på det jag skulle ha och ändå kollrade jag bort mig.

På med skorna igen då.