Anonym (En till)

Äldre 27 Jan 08:17

4160 svar

ADD symptom hos vuxna

UmmAminah skrev 2012-01-27 00:08:00 följande:

Hej hopp... På Tors nästa v. Får jag min dom... Jag kan nästan inte tänka på annat o jag vill snart inte gå dit alls.... Gaah... Jag... Klarar inte av ifall han säger att det inte är adhd/add...

metrobloggen.se/bloggenomoss/

Hej. Jag är ny här =) Jag förstår precis vad du menar! Jag ska börja min utredning om 2 veckor, och jag vet inte vad jag gör om jag inte får en diagnos. Vad har man då liksom? Jag är mest orolig för biten om hur jag var som barn. Visst hade jag en del svårigheter, men inte "adhd-typiska". Mina föräldrar tyckte inte att jag var ett speciellt jobbigt barn. Ni som har fått diagnos som vuxen, misstänktes det redan när ni var barn?

Anonym (En till)

Äldre 27 Jan 13:53

#3562

Det jobbigaste är att många har fördomar om Adhd/add, så om man berättar för någon att man ska utredas kan en del säga "Nää men du har väl inte det?!!". Jag var en mobbare när jag var liten, dominant och lite sådär besserwisser. Sen på högstadiet blev jag mer tillbakadragen och blyg. Har också haft en tendens att bli väldigt flamsig på lektionerna och försökte "få med mig" andra. Har en lillasyster som sattes i kö för utredning när hon var 13 år (12 år sedan), men hon satte sig på tvären och vägrade. Hon klarar sig bättre idag men helt klart har hon Adhd hon med. Likaså min morfar & morbror, ingen tvekan där trots avsaknad av utredning och diagnos. Pga detta har jag nog alltid funderat på om jag själv har det, men varje person (psykologer mm) jag tagit upp det med har avfärdat det. Men nu när jag har riktiga problem så blir det så mycket tydligare att det inte går att sopa under mattan längre. Läste i tidningen idag att Linda Thelenius (fd Rosing) har fått diagnos ADHD. Det kunde jag ha berättat för länge sedan mammamia78: visst har du skrivit i ett adhd-forum också? Tycker att jag känner igen din historia. Jag hoppas i alla fall att du och din dotter får komma på utredning snart! Själv fick jag gå före i kön (tror jag), har bara tagit 1,5 mån från att remissen skickats. Är så glad för det!

Anonym (En till)

Äldre 27 Jan 20:03

#3568

Ni tjejer här; hur klarade ni er i skolan? Låg och mellanstadiet klarade jag utan problem. Jag låg till och mer i framkant och hade lite problem med att hejda mig. Ville liksom göra allt före alla andra och visa hur bra jag var. Eller nåt sånt. Mellanstadiet var jag medel eller strax under. Gymnasiet var jobbigt och jag var nog en av de sämsta i klassen. Jag har alltid haft en förmåga att lära mig saker snabbt, men allt som kräver att man måste läsa långa texter och "förstå" har aldrig fastnat på mig. Jag hade bra betyg i naturämnen och språk då de är logiska men sånt som samhällskunskap och historia har jag haft stora problem med. Det värsta var kanske när man blev tvingad att läsa en bok man inte hade valt själv. Jag läste dem aldrig. MEN, jag älskar som många andra här att läsa böcker. OM jag har valt den själv vill säga =)

Anonym (En till)

Äldre 28 Jan 19:34

#3584

mammamia78 skrev 2012-01-28 18:30:03 följande:

Det är tufft som ensamstående och ha ADD o barn som har ADHD. Jag e stresskänslig som fan o blir stressad av hennes hyperaktivitet. Jag e mer "lat" o trög. Som du skrev så funkar det ett tag med tidiga morgnar sen brukar d bli sjukskrivning. Detta är första jobbet jag haft med bara tidiga morgnar. Även då jag fick problem o blev sjukskriven till o från för jag kände mig utbränd!
Det är bara att inse att jag kommer aldrig klara jobba heltid igen och ska då försöka fixa lite med andra arbetstider så jag kanske kan börja jobba vid 10 o jobba till 16 vissa dagar tex o vissa börjar man tidigt o slutar tidigt. Kanske funkar då.
Har liksom inte känt av mina problem så drastiskt som när jag började jobba heltid när dottern var 4 år. Innan dess så hade jag pluggat (till läkarsekreterare) o d funkade bra då det var nåt jag tyckte var kul. Det blev värre sen när jag skulle jobba. Då började jag känna hur jag inte klarade pressen och stressen. Hade bara haft ströjobb o haft det ganska fritt o inte så mkt krav sen stod jag ensamstående med massor av press och stress och heltidsjobb m.m.
Klart d känns ibland vafan skulle ja ärva det här för men men nu finns det här o d e bara o göra d bästa man kan o försöka anpassa mig.

Ni som har d här, är ni väldigt känslig i huden också? läste nåt om taktil hud i samband med Ad(h)d o jag har vääldigt känslig hud, man kan väl säga att jag har nerverna på utsidan verkligen vilket gör mig ännu känsligare liksom.

Jag håller med dig om att det är tufft! Jag är också ensamstående med en son på snart 3 år. Jag och hans pappa har iofs delad vårdnad och vi delar 50/50 på dagarna. Jag skulle inte klara av att ha honom jämt själv. Nu får jag i alla fall pusta ut då jag inte har honom. Och precis som många andra så misstänker jag att han också har ADD el ADHD, vilket gör situationen ännu lite värre. Men än så länge är han liten så jag tänker vänta tills jag själv fått diagnos och börjat medicinera innan jag tar tag i det. Men vi är så lika han och jag.

Jag jobbar som egenvårdsrådgivare på ett apotek, det funkar ganska bra men blir det stressigt så blir jag irriterad och kan bli väldigt kort mot kunder och kolleger. Jag har nästan bara haft stressiga jobb tidigare och har svårt att vara trevlig och tillmötesgående när jag blir stressad, vilket jag blir hela tiden. Jag är ofta sur på folk och hakar upp mig på saker. Har flera gånger fått höra att jag är obstinat, snarstucken och har attitydsproblem. Inte roligt att bli sedd som en sådan person. När jag var gravid mådde jag jättebra av någon anledning, då var jag aldrig sur, sen kom allt tillbaka

mammamia78: Du pluggade inte händelsevis till läkarsekreterare på Frans Schartau's handelsinstitut? Jag gick min utbildning där 2006-2007 och den linjen fanns där också. För du är väl från Sthlm?

Anonym (En till)

Äldre 30 Jan 11:09

#3607

Anonym (knäpp) skrev 2012-01-30 10:29:13 följande:

Passar jag in på den här diagnosen? Här kommer en sammanfattning om mig. *Jag orkar knappt göra nånting här hemma, hushållssysslor görs bara när det är absolut nörvändigt- *Jag skjuter upp allting till senare om jag kan, tom så simpla saker som att duscha så att jag senare hamnar i en situation så att jag får stressa istället. * Är oftast helt orkeslös, vill inte göra saker, tycker allt är tråkigt. De enda gånger jag tar mig i kragen är när det påverkar nån annan (tex barnen) *Klarar inte av att hantera ungarna. De är inte mer jobbiga än några andra ungar (5 resp 2 år gamla), men så fort det är nåt så skriker jag åt dem, blir jättearg och stressad. * Tycker att det är jättejobbigt att vara med ungarna, längtar alltid tills de har somnat. (har gjort hela deras liv) * När jag är själv så lever jag i en fantasivärld, målar upp en värld om att jag är nån annan, lever nåt annat liv, eller att min familj är döda. "Pratar" ofta med mig själv och andra i denna värld då...och är fullt medveten om det och gör det medvetet. *Har svårt att komma i kontakt med mina känslor och svårt att uttrycka dem i ord. * Har ett stort behov av bekräftelse och att känna mig omtyckt, men inte till den grad att jag söker många tillfälliga sexpartners tex. Utan mer arbetskamrater etc. *Jobbar bara för att jag måste, har längtat till pensionen hela mitt arbetsliv (är 33 år nu). * Hatar att ta ansvar, vill göra så lite som möjligt, tar hellre order. Vill inte anordna kalas och liknande, hatar att vara "värdinna". Jag har hela livet mått psykiskt dåligt, så länge jag kan minnas. Jag har haft en väldigt svår barndom med frånvarande pappa och en psyksjuk mamma med alkoholproblem. Mamma tog aldrig hand om mig utan det var alltid jag som fick ta hand om henne och hemmet. Hon har i princip inte lärt mig nåt om livet och det har jag fortfarande "men" av, tycker det är jättejobbigt med många vardagliga situationer just för att jag inte vet hur man gör. Så som jag är, och mår, är det ett resultat av min uppväxt och barndom eller har jag nåt annat "problem" eller är det en kombination? Vad tror ni? Har tagit kontakt med sjukvården för att få en ordentlig utredning om jag har brist på nåt etc.

Jag kan skriva under på alla dina svårigheter. Plus att jag har en del till

Men jag ska iaf utredas för ADD/ADHD med början nästa vecka. Har nog en släng av Borderline också, men det är svårt att veta vad som är vad då de liknar varandra en del. Dock har jag inte haft en "svår" uppväxt, men antagligen har min mamma också ADD vilket kan ha medfört avsaknad av en del viktiga bitar i mitt liv.

Anonym (En till)

Äldre 2 Feb 17:19

#3642

Moonis skrev 2012-02-02 10:04:13 följande:

Känner igen massa av det ni skriver men fastnade för just det där att känna sig låst för det sliter i mig så jag vet knappt vad jag ska göra längre. Detta gäller allt, både att bo kvar i samma lägenhet till att va kvar i förhållandet med sambon. Det är så fruktansvärt jobbigt att aldrig kunna få känna sig tillfreds och glad över vad man har. Jag försöker i det oändliga att optimera allt, både inredning och förhållande. Har gått så långt att jag funderar på att försöka få till att ha öppet förhållande för att få känna mig lite mindre låst. Känns som jag kvävs ibland. Men jag vill inte ha ett nytt förhållande ändå för jag älskar ju min sambo och vill inte bo med någon annan. Lägenheten vi har är verkligen perfekt för oss och ligger verkligen super med ett stenkast från barnens skola så det kan inte bli bättre men ändå har jag känslan av att vilja flytta för att förnya och att det ska hända något. Blir så trött på mig själv

Det skulle kunna varit jag som skrivit det där. EXAKT så är jag. Blir så irriterad på mig själv att jag bara inte kan vara nöjd med något! Det går liksom till överdrift hela tiden. Har just separerat från min sambo då jag inte kan bestämma mig för hur jag vill ha det. Vi båda har känslor kvar men detta funkar inte. Och det där med optimering alltså... Min grej är kläder. Suck! Har just varit och handlat på kredit... Kunde inte låta bli! Har du någon diagnos eller kände du bara igen dig? Jag ska påbörja utredning på tisdag (egentligen var det idag, men det blev ett missförstånd. Dock inte mitt fel den här gången

). Är väldigt förväntansfull inför vad den ska visa...

Anonym (En till)

Äldre 3 Feb 12:35

#3648

Stövelkatten skrev 2012-02-03 09:25:50 följande:

Gud så jag känner igen mig!! Flytta har varit min grej genom hela perioden 20-28 år. Lätt när man bor i Norrköping och kunde byta lägenhet hur som helst. Inte ens ett år bodde vi på samma ställe, så snart en lägenhet var "klar" så var det dags att söka nytt. Och när det inte hjälpte mot allt flyttade vi utomlands. Nu har jag faktiskt bott i samma lägenhet i över ett år. Och jag älskar den! Måste ha mina projekt, förståss, men jag har inte samma låsta känsla och MÅSTE att dra iväg. Vet dock inte om det hade med sambon att göra en del? Jag känner inte alls så nu, faktiskt. Ny man, alltså.

mojomeravdetgoda.blogspot.com/

Jag har flyttat 10 ggr på 10 år... Och grejen är att jag HATAR att flytta, själva flytten alltså. Men ändå så sätter jag mig i den situationen om och om igen. Sålde nuvarande lägenheten i förrgår

ser inte direkt fram emot att flytta ut sen... Blir så sjukt stressad bara jag tänker på allt som ska göras... Alltså ibland undrar man vad man håller på med :-/

Anonym (En till)

Äldre 5 Feb 11:35

#3656

Är det bara jag som tycker att det är sjukt jobbigt att ha barn? Jag vet inte om det är jag eller om det är min son, men jag tycker att det är så himla jobbigt. Det värsta är helgerna. Jag vet inte vad jag ska hitta på med honom?! Och han är otroligt rastlös också, vill att jag ska underhålla och leka med honom hela tiden. Ena stunden är han glad, nästa sur och irriterad. Jag fasar för semestern. Så länge vi inte har något inplanerat så får jag panik. Hur lägger man upp en ledig dag?? Jag vet inte. När jag är själv gör jag ju det jag känner för för stunden. Ja alltså jag jobbar ju deltid och eftersom jag vet vilken tid jag jobbar innan, så funkar det. Men jag klarar inte denna oförutsägbarhet som barn medför.

Sånt som vanliga föräldrar tycker är jobbigt, tycker inte jag är jobbigt. Typ när ungen inte vill äta, eller vanligt trots osv. Sånt är jag rätt bra på, men det här vardagliga med rutiner alltså... få tiden att gå... JAG RUTTNAR!! Som det känns nu kommer jag aldrig att skaffa fler barn.... tur att den man har blir äldre. Jag älskar min son och gör allt för honom, men han tar inte fram mina bästa sidor Har känt såhär sen den dagen han föddes. Jag ångrar verkligen inte att jag skaffade honom, en del dagar när livet är skit så är han den som får mig på bättre tankar. Men hela moderskapsgrejen ger mig ångest.

Anonym (En till)

Äldre 5 Feb 20:32

#3663

Skönt att höra att det finns fler som känner som jag.

Har haft sonen hos mig nu i helgen och jag är så slut/ångestfylld/stressad så jag bara vill gråta. Känner hur irritationen sitter utanpå huden och hur jag ibland bara vill skrika rakt ut. Är så trött på att ha det så här! Mår extra dåligt nu då det varit ganska turbulent i mitt liv på sistone.

Vad härligt att höra att många här verkar ha en förstående partner. Nu är jag singel sedan ett halvår tillbaka, men i mitt sista förhållande så bråkade vi oerhört mycket angående att jag inte orkade göra så mycket. T ex när sonen blev sjuk så orkade jag inte vabba mer än en, högst två dagar i sträck. Dessutom har jag varit deltidssjukskriven ända sen sonen var 11 månader. Men han fattade liksom aldrig att jag inte orkade!! Han trodde jag var lat eller nåt, hur mycket jag än försökt få honom att förstå. Ibland kunde jag vara sjukskriven 50 %, dessutom vara förkyld och hemma från jobbet plus tvingas vabba... Blir arg när jag tänker på det. Har lovat mig att inte bli ihop en kille som inte fattar att jag inte orkar när jag säger det. Vill ha en riktig man som kan stötta mig och vara min klippa! Så länge jag känner att jag har backup så blir jag mer motiverad att orka. Att försöka liksom.

Men vem vill en ha som jag, tänker jag ibland. Sjukskriven, med psykiska problem. Svår i relationer, och dessutom redan har ett barn som är hyfsat krävande. Visst, jag har mina trevliga sidor också, men ibland så känns den biten hopplös... Usch vilken deppig söndag...

Anonym (En till)

Äldre 7 Feb 13:14

#3680

Anonym (Kim) skrev 2012-02-05 21:23:32 följande:

*kram* känner som du angående män och skålar med mitt glas vin genom cyberrymden. det finns någon för oss också, det måste det göra.

Tack och kram tillbaka! Som med mycket annat så jag har lätt för att träffa killar och få kontakt, men det är sen det blir jobbigt

Anonym (En till)

Äldre 7 Feb 13:25

#3681

Första mötet på utredningen idag. Vi kollade tillsammans på mina betyg och omdömen från skolan genom åren. Hon berättade hur utredningen kommer att gå till och vi bokade in ca 12-15 tider närmaste veckorna. Hon bokade också in ett möte med mina föräldrar. Ska dit igen fredag nästa vecka, sen är det packat med tider efter det. Shit vad trött jag kommer att vara efter de veckorna :-0

Anonym (En till)

Äldre 10 Feb 21:41

#3693

Är ni så också att ni har svårt att fokusera på flera saker samtidigt? Jag är som ett barn som låter allt annat bli liggande när jag t ex väntar på nåt. Om jag ska få besök så kan jag inte förmå mig att göra någonting utan då går jag runt i lägenheten och kollar i alla fönster ifall de kommer snart. Om jag sms:ar med nån så sitter jag i princip och väntar tills jag får svar. Har skitsvårt att tänka: Hon svarar när hon svarar, jag kan göra nåt annat så länge. Eller jag kan tänka så, men jag kan inte göra det! Och om jag ska ut med tjejkompisarna en kväll så kan jag börja göra mig i ordning flera timmar innan och bara gå och vänta, och det har inte med att göra att jag så hemskt gärna vill gå ut på en gång, jag kan bara inte ha fokus på fler än en aktivitet/händelse i taget. Ibland jag jag komma för tidigt till ett möte bara för att jag inte kan koncentrera mig på nåt annat när jag vet att jag ska göra nåt annat om en stund. Kan aldrig nöja mig att längta efter saker heller. Det jag vill ha, det vill jag ha NU. I morgon har jag säkert tröttnat... Har också ett sjukligt behov av att behöva belöna mig själv hela tiden. Jag är proffs på vardagslyx för utan det skulle jag gå under. Men om jag har lite pengar så kan jag inte tänka att nu måste jag spara och leva snålt ett tag. Nej då blir det precis tvärtom, att livet hela plötsligt känns astrist och att jag måste "pigga upp" mig själv genom att shoppa, äta gott eller något sådant. Är därför KASS på ekonomi...

ADD symptom hos vuxna

INNEHÅLL