ADD symptom hos vuxna

Hej på dig!

Jag känner så väl igen mig i det du skriver om fix idéer. Lite komiskt att du tog upp just joggingen. Jag gick och riktiga löparbyxor (sånna där fula avancerade tights du vet) och ett matchande linne för jag hade fått för mig att jag skulle börja jogga. Detta var för mer än 6 månader sen och jag inte joggat en enda gång, förstås. Jag har inte ens klippt bort lapparna från linnet jag köpte. Jag blir också som besatt av mina idéer. När jag fått för mig något, oavsett om det är något jag vill ha/köpa, göra eller om jag fått för mig att någon ogillar mig eller vad det nu kan vara kan jag inte släppa den tanken. Då ska den ältas fram och tillbaka, analyseras sönder eller som då jag ska köpa något, jämföras till oändlighet. Jag tycker inte om att ställas inför olika inköpsbeslut... det kan handla om väldigt enkla sådana, alltså inte speciellt dyra, men jag fastnar ändå, velar fram och tillbaka och det kan gå flera veckor innan jag lyckas bestämma mig. Det här velandet har nu gått ut över min son som är 1 år. Jag har inte kunnat bestämma mig för vilken overall jag ska köpa till honom så därför har han ingen. Än. Min man tycker att "äh det är väl bara att åka till Coop och köpa en" men nej, det gjorde vi förra året och nu vill jag ha något nytt...något annat. 

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Ibland skrattar jag bara åt det hela. Vad tusan ska man göra?    

Känner igen det fenomenet med att man måste ta första bästa. Att vänta in i det sista så man får stressa röven av sig. Ändå tycks man aldrig lära sig. Jag i alla fall, gör samma misstag om och om igen. Sedan är ju inte tidsuppfattningen den bästa heller. Jag är en obotlig tidsomptimist.

Men det som gör mig ledsen att höra är att det är så många här i tråden som berättat om människor i omgivningen och hur de försökt normalisera (kallas det så?) egenheten. Varför ska man ifrågasättas för att man har ett behov av att få vara ifred? Varför ska man kallas osocial då? Jag förstår inte det. För mig är det högst normalt att vilja och att få vara ensam då och då men jag har också råkat ut för människor som tycks ta det personligt eller som tycker jag är konstig och knäpp. Tråkigt.

Om du tar dig ut i spåret så kan du väl berätta för mig hur du gick tillväga för jag skulle verkligen behöva röra på mig lite  

Jag är också mammaledig och tillhör inte skaran av mammor som njuter av sin föräldraledighet. Tvärtom så finner jag det dötrist och ostimulerande men sådant vågar man ju knappt säga högt, åtminstone inte i en grupp till synes "normala" kvinnor för då får man onda ögat direkt, höjda ögonbryn och blickar som säger: Öh vad är det för fel på dig? Vad är du för en mamma?

Alla säger åt mig att njuta nu när barnen är små. Jag försöker men det går inge vidare.

Ok nu är jag med. Sorry om du fått upprepa dig!

Förstår att du blev chockad, det hade jag också blivit. Men bra ändå att detta kommit fram för jag kan inte se hur en utredning skulle skada. Antingen visar den att du har ADHD/ADD eller inte. Men det är alltid skönt (tycker jag) när man kan utesluta vissa alternativ annars är det svårt att gå vidare. Tänker du som jag här att du nästan hoppas att utredningen ska visa på ADHD/ADD... så att man äntligen få svar på det där som känts så fel eller annorlunda hela livet? Så man slipper undra mer? Så man kan få hjälp?  Om det är så du känner ska du förstås inte lämna honom på dagis. Jag tror aldrig det är bra att gå imot sina instinkter, eller vad man ska säga. Huvudsaken är att du vet att alternativet finns, så om du börjar må sämre och känner att du inte orkar, var då inte rädd eller känn ingen skuld för att du vill lämna honom på dagis. Tänk också på att han faktiskt inte behöver gå på dagis alla dagar i veckan, det kan räcka med bara en dag. MEN så länge du känner som du gör ska du ha honom hemma hos dig och jag tycker nog också det är ganska smart att vänta och avvakta tills utredningen är klar. Känns nästan som ett nytt liv kommer att börja därefter.. inte minst om man får hjälp och medicin.  
Nej då, jag missförstod inte. Men jag tror att du och jag kanske ser olika på det här. Jag förstår dig helt och hållet. Du berättar att din mamma var hemma med er tills ni började skolan. Själv blev jag lämnad till en dagmamma innan jag var 9 månader. För dig är det naturligt, inget man kanske ens ifrågasätter, medan det för mig kändes som en nödvändighet för att jag skulle orka. 

Men vad jag skulle säga var att jag ser det inte som att "slänga in handduken", som att ge upp, som att jag är mindre stark för att min dotter får gå på dagis. Rätta mig om jag har fel men jag får känslan av att du känner det lite så... inte om andra men om dig själv, som om du har höga krav och förväntningar på dig själv. Självklart kan jag tänka ibland att jag önskar jag var en sån där hurtig mamma som hade ork och kraft att hitta på en massa saker med mina barn för då skulle jag aldrig behöva oroa mig för om de fick den stimluans som de behöver. Men nu är jag inte en sån mamma. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, jag är bara inte just den sortens mamma. Alltså, det är så jag resonerar med och om mig själv och jag vill bara att du ska veta att det är ok, att det är normalt och fullt naturligt att inte alltid orka vara på topp. Det vet du säkert innerst inne men ibland behöver man bli påmind.  

Japp. Tyst och mörkt ska det vara. Likadant när jag ska sova. Kan störa mig på så banala saker som skenet från en klockradio, ett gatlyse utanför, långsamt regndroppande på fönsterbläcket (om det forsar och smattrar på som tusan stör det mig inte lika mycket), tickande klockor (som vi varit inne på tidigare), musik på för låg volym, musik på för hög volym, när maken vänder sig i sängen, när maken snarkar. Och vid filmtittande kan jag störa mig så otroligt på saker som jag ser i ögonvrån, eller framför mig, te.x om det står en flaska eller något på bordet mellan mig och tvn, det ska vara RENT från sådant, mörkt och tyst och hyfsad volym på tvn.

Jag var ju inne på biobesök tidigare i tråden men fick ingen respons. Antar att det är fler än jag som aldrig går på bio??

Jag kan också ha problem med nya böcker och även filmer. Om det inte är en bok eller film där det liksom händer något som tilltalar mig direkt i början hinner jag tröttna och då vandrar genast tankarna iväg på annat håll och får svårt att fokusera på det jag läser eller ser. Även jag har svårt för förändring, men mest om det sker oväntat eller abrupt. Jag tycker inte om överraskningar, att bli överrumplad av något som inte var planerat, spelar ingen roll om det är en positiv överraskning eller negativ, jag vill helst veta så mycket som möjligt i förväg. Te.x om jag ska på en fest vill jag gärna veta vilka som kommer att vara där, hur många, vad det är för typ av fest, kommer det att serveras mat och dryck eller ska man ta med egen dryck, när slutar festen och fortsätter festen någon annanstans och om ja, vart då. Alla sådana saker är högst väsentliga för mig och om jag inte får veta, om jag känner att jag har dålig koll blir jag orolig och lite ångestfylld. 

Du undrade vad vi anser vara det största problemet och när jag läste frågan tänkte jag att hur ska jag kunna välja bara ett problem? Vilket är det största? Är det det här eller det här? Eller kanske det där? 
Jag vill inte bara välja en sak. Jag kan inte bara välja en sak. Måste jag det? Eller får jag välja flera? Hur ska jag tänka? Vad ska jag svara? 
Jag fastnar och blir kvar i ett enda stort tankekaos, där jag vrider och vänder på alla alternativ, där jag jämför, där jag analysera, ifrågasätter. Och för varje fråga jag ställer mig själv föds en ny fråga och en ny och ytterligare en. Jag blir ivrig och otålig. Vill inte behöva tänka så mycket. Orkar inte tänka mer. 
Tillslut vet jag inte i vilken ände jag ska börja, jag glömmer vilken den ordinarie frågan var, jag glömmer hur jag ska tänka, blir frustrerad och sedan trött och ger upp. Om detta är det största problemet för mig vet jag inte men det är nog så jobbigt att inte kunna tänka strukturerat, att inte ha kontroll över alla tankar som far runt i skallen, att inte få ordning på kaoset och att behöva ge upp någonting som jag så gärna vill för att jag är oförmögen till något som för andra normalstörda människor verkar vara en självklarhet.  

Känner att jag måste ge respons på det sista du skrev. Jag har inte själv genomgått den typen av utredning ÄN men de som utreder använder sig av skattningsskalor och frågeformulär enligt ett diagnossystem som kallas Adult ADHD Self-Report Scales (ASRS). Prova att googla det så får du nog den information du söker.

Jag tror att man även får göra muntliga test, minnestest (te.x psykologen säger siffror som du sedan ska jag repetera i den följd psykologen sa) och i vissa fall utföra fysiska uppgifter som te.x planera, inhandla och tillaga en middag under "uppsyn och kontroll" av läkare/psykolog. 
Sedan brukar utredningen också innehålla "intervjuer" med föräldrar, partner eller andra i ens omedelbara omgivning som kan ge sin, förhoppningsvis rättvisa bild.
De som redan genomgått utredning kan säkert svara dig bättre, annars får du vänta tills jag genomgått min så kan jag berätta mer för dig

Sen det här med att du hade nämnt ADD för din make och att han besvarat det hela med att skratta och säga att du svamla. Typiskt "vifta-bort-och-stoppa-huvudet-i-sanden-beteende" och det är så onödigt, så olyckligt att behöva bli bemött på det sättet. Och tyvärr tror jag det är vanligt förekommande, att vi är många här i tråden som blivit bemötta på samma eller liknande sätt, kanske av läkare, lärare, make/maka, en förälder, en vän och att det i sin tur skapat den här bestående känslan av att inte bli bekräftad och tagen på allvar. Ingen vill bli skrattad åt eller när man lättar sitt oroliga hjärta få höra: Äh du svamlar bara! Inte konstigt att man hela tiden ifrågasätter sig själv eller de beslut man ställs inför och att man tappar förtroendet både för sig själv och andra. 

Jag tycker du ska be din make läsa på om ADHD/ADD och då främst om vuxna med den problematiken då det skiljer sig ganska märkbart från de barn som har ADHD/ADD. 
Min man verkar ta det hela med ro. Han säger att han förstått sedan länge att något nog inte står rätt till och efter att jag bett honom läsa detta  http://spexor.homestead.com/files/kriterier.htm sa han: Det är ju du!

Men hur mycket han förstår av allt vet jag dock inte. Jag tror inte att han riktigt förstår innebörden, alltså, hur det är att vara som jag är. Jag skulle önska att han satte sig in i problematiken mer, att han läste på och visade mer intresse för mig, mina funderingar och tankar kring detta. Jag är ju förstås helt ockuperad av tankar på detta och en eventuell diagnos, jag kan prata om det länge och väl men dessvärre är inte min man lika sugen på att lyssna som jag är på att prata.

Förut har jag alltid anklagat honom för att inte visa tillräckligt intresse när jag pratar om något men efter att jag började "forska" i ämnet ADHD/ADD har jag förstått att "normala" människor helt enkelt bara inte blir lika ivriga och entusiastiska sådär som människor med ADHD/ADD. De går inte upp i varv på samma sätt, de kan kontrollera sig och sina tankar medan det hos mig då te.x känns som om jag måste få ut allt jag vill säga nu, nu nu. Jag är alldeles upprymd, ivrig, otålig och pratar med stor entusiasm om vad det nu är som jag plötsligt vill prata om men responsen eller gehöret från min make är liksom alltid åt det likgiltiga hållet. För MIG likgiltigt och svalt men för HONOM normalt. Och när jag frågar honom vad som är fel, varför han är så lugn, HUR han kan vara så lugn fattar han ingenting. Han däremot tycker att jag är FÖR intensiv, för mycket och att det är jag som måste lägga band på mig och inte han som måste "hettas upp". 

Igår fick jag en insikt som jag var tvungen att genast berätta för honom. Insikten handlade om en känsla av upprymdhet/otålighet, att jag mer eller mindre alltid går runt och känner det som om jag har något fantastiskt att berätta...tänk er om ni får reda på att ni nyss vunnit 50 miljoner te.x, tänk er känslan, tankarna, hur kroppen fylls av upprymdhet och ni ringer er man/sambo för att berätta den glada nyheten men det tutar upptaget och ni blir mer och mer upprymda och otåliga.... Den upprymdheten och otåligheten som nog varje "normal" människa skulle känna i ett sådant läge eller situation som jag beskrev ovan finns alltid inom mig och blir väldigt tydlig när någon eller något intresserar mig. Det kan vara ett ämne, en film, en person jag fattat tycke för och då ska det pratas, pratas, pratas om detta och det kan inte vänta. Spelar ingen roll om klockan är 1 på natten, om min man nyss sagt att han är trött eller har migrän, jag MÅSTE få det ur mig på något sätt, måste göra av med all den energi som finns inom mig, dämpa upprymdheten på något sätt innan jag spricker. 

I alla fall så, när jag berättade detta för min man igår sa han: Ja, jag vet, jag har förstått att det är så du känner. Sedan tog han upp det med att när han har något som han tycker är intressant att berätta så lyssnar jag inte om jag inte själv finner det intressant. Däremot förväntar jag mig (upplever han) att han ska visa samma stora entusiasm som jag om sådant jag tycker är roligt och intressant. Och det är verkligen så. Om inte jag tycker att något är intressant slår jag dövörat till direkt och försvinner in i min bubbla. Men om min man gör samma sak blir jag irriterad, tycker han är tråkig osv. Känns inte helt ok men nu är jag i alla fall medveten om det. 

Någon som känner igen sig i detta?  
 

Snälla du, be inte om ursäkt. Jag blir likadan inför de flesta frågor och beslut, spelar ingen roll om det är stora, invecklade, eller små och enkla.

Ja, fakta är viktigt. Jag kan aldrig få för mycket fakta (jo om den är tråkig och irrelevant enligt mig) te.x att behöva sitta och räkna ut hur många färgburkar som kommer att gå åt till det rum man tänkt måla, eller att behöva ta reda på mått på te.x möbler man planerar köpa samt mått på rummet. Sådant är högst relevant för min man att veta men för mig "skitsamma" eftersom den sortens fakta är så tråkig. Men när det kommer till den sociala biten och allra helst då jag ska lämna min trygga sfär här hemma vill jag veta så mycket som möjligt INNAN jag beger mig iväg. Om det är tillräckligt mycket information och fakta för att jag ska känna mig trygg bestämmer jag själv och ingen kan få mig till något som jag inte vill eller känner känns fel.

Nått som jag har ett jättebehov av att få veta är om jag kommer att utsättas för någon väntetid = dötid för det är jag urkass på att hantera. Jag kan sitta rätt upp och ned på en stol framför datorn och klicka på den ena meningslösa länken efter den andra i timmar, något som vissa kanske skulle kalla att ha dötid. Men jag kan inte lämna huset för att utföra några ärenden om där kommer att vara dötid emellan. Då vill jag utföra varje ärende med så liten marginal som möjligt till nästa ärende, några fördröjningar eller förseningar har jag förstås inte tid med för när det kommer till sådana saker blir jag nästan sjukligt effektiv och då känns det som om jag är i mitt esse.

Känner precis som du inför det här med överraskningar. Nog skulle jag vilja bli överraskad sådär som jag kan överraska andra. Men samtidigt är det en skrämmande tanke.

Jag är medveten om att det blir väldigt många inlägg med mycket info här från mig nu så efter detta tar jag paus.

Men ang vardagen och problem. För mig är det nog just vardagen som är där jag får störst problem.
Jag har inga problem med att få ihop vardagen men jag tror inte att en "normal" människa måste slita så hårt som jag måste för att det ska gå ihop. Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att jag har det värre än alla andra och vill inte göra mig till ett offer men de enklaste saker som att få med både mig själv och båda barnen ut är ett stort projekt.

Först måste jag avgöra vilka slags kläder ungarna ska ha på sig. Om det inte är jättevarmt eller jättekallt ute får jag problem. Ska de ha en tjock mössa eller en tunnare? Räcker det med bara overall eller måste de har galonbyxor också? Vilka vantar? Vilka skor?

När det väl är bestämt ska jag hitta allt också och bara det är ett projekt i sig. Jag får nästan alltid leta mig svettig efter vantar, mössor och ibland skor som min minsta dragit iväg med. Här är det ingen som blir förvånad om man hittar sin ena sko under soffan eller i smutstvätten. Nej, här blir man förvånad om sakerna står på sin plats eller om det överhuvudtaget återfinns.

När allt är på plats ska det ena barnet kläs på vilket innebär att det andra barnet kan härja fritt. Om det är minstingen som får härja försvinner vantar, mössor och skor allt eftersom och jag får återigen springa från rum till rum och samla ihop allt igen. Vid det här laget är jag redan genomsvettig och lusten för att gå ut har sakta men säkert börjat avta.

Samtidigt som detta kaos utspelar sig, pratar min 3-åring oavbrutet och hela havet stormar pågår i mitt huvud. Samtidigt som jag ska klä ungarna, hålla reda på alla saker och så att något inte försvinner, ska jag se till att den minsta inte skadar sig när han klättrar på upp på precis ALLT, besvara min 3-årings alla tusen frågor och bekräfta henne så att hon känner att jag är närvarande och lyssna, samt försöka sortera alla de tankar som far runt i huvudet på mig:

Undrar vad vi ska äta till middag idag? Äh, jag kokar potatis. Nä, jag gör nog pasta. Hm, jag måste köpa ny jacka åt dottern nu, undrar vilken jacka jag ska ha på mig? undrar vart vi ska gå? till lekparken eller skogen? Åh jag skulle vilja plocka svamp, fast det går nog inte med ungarna, jag ska nog gå ut i skogen själv någon dag, fast då måste jag ju köpa ett par gummistövlar först, jag kanske skulle koka potatis idag i alla fall, men gud vad hon pratar (om dottern) kan hon inte bara vara tyst?!, jag hör ju inte vad jag tänker, jag kan inte planera, tyst nu unge, kissnödig, måste gå på toa, måste hitta mina vantar också, just det måste ringa läkaren idag, undrar om det var något mer jag skulle göra?, kissar på mig snart, hjälp, fan jag orkar inte, jag är trött, jag är så varm, jag vill inte gå ut, ska det verkligen vara såhär? är det såhär det är? jag vill inte vara mammaledig längre, jag vill inte ha det såhär varje dag, å nej var är ungens mössa nu då? å var fan la jag mon mobil? var är nycklarna nu då? åh nej, jag glömde hänga upp tvätten, äh jag gör det när vi kommer in sen och jag tror jag ska koka ris och gör korv stroganoff till middag...

för att senare, när vi kommer in igen inse att vi inte har något ris hemma och att tvättmaskinen aldrig ens hade satts igång. Dagen efter är det samma visa igen och dagen efter den. 

Inte för att jag önskar någon detta men snälla säg att ni känner igen er!

Hej och välkommen!  

Jag måste bara fråga, för jag vet inte om jag förstod rätt, har du en ADD-diagnos? eller AS? eller båda? 

När du åt concerta... hur upplevde du det? blev det bättre eller sämre? 

Det känns lite tabu att säga men jag skulle så gärna vilja prova concerta, bara ta ett piller och se vad som händer, om det blir någon skillnad, om det blir bättre, NORMALT. Men jag kanske har för höga förväntningar? Det kanske inte blir någon märkbar skillnad..? 

Ja, jag tycker också det är "kul" att ha hittat några likar. Livet känns ensamt ibland, just p.g.a bristen på likasinnade. Men det kanske inte är bristen på likasinnade som gör att det känns ensamt då och då utan alla dessa människor som alltid ska försöka vara så "normala" och korrekta som möjligt. Och om man inte vill rätta sig i ledet eller om man sticker ut för mycket anses man vara psykiskt sjuk = mindre värd. Jag tycker det är så tråkigt och ibland känns det som om jag inte får göra annat än bemöta människors fördomar och sätta dom på plats (jag kan inte låta bli). Jag vill ha mer annorlundahet! Fler människor som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. 

Har du/ni sett på tv-programmet Sveriges skönaste familjer? Jag blir så glad av att se på det programmet. Familjen Blad te.x, en mer levande och färglad familj får man leta efter. Vilken energi och vilken inspiration dom ger. Underbart med sådana människor tycker jag.