ADD symptom hos vuxna

Kan ju bidra med att berätta om mitt försök att sy gardiner, gick inte så bra som väntat, först höll jag på att få gardinstången i huvet två gånger å min bästa kompis sitter i soffan å bara skrattar åt mig (jag kan med å fixa hemma när han är här, vi har bott ihop förut så han vet precis hur jag fungerar), tappade tålamodet kastade iväg gardinerna, skällde ut honom för att han inte hjälpte mig, samtidigt som jag var arg satt jag å skrattade åt mitt eget beteende. Arg så man skakar men viker sig av skratt samtidigt, var en ny upplevelse kan jag säga.
Kanske inte så kul men det visar ju lite på bristen av tålamod (vilket jag egentligen har, när det är nått som är kul eller går bra) å humörsvängningarna jag har.  

Jag vill bara säga att jag gråter nästan av lättnad när jag läser vad ni alla har skrivit, nu förstår jag äntligen vad som är "fel" på mig. Känner igen mig i i princip allt. Nu förstår jag varför jag alltid upplevt att andra har så lätt att leva och för mig är allting så kämpigt, inget flyter på automatiskt.
Orkar inte skriva mer nu för jag kan knappt samla tankarna, men äntligen har jag hittat någon/några som skulle förstå mig.

Woho!!!
Äntligen verkar det som att jag kan få lite hjälp, ringde pykologen på öppenpsyk igen å tjatade väl ett litet litet hål i huvudet på henne så hon skulle ta uopp mig på deras möte på tisdag!
Hon frågade lite frågor om vad jag hade för symtom, varför jag trodde jag har ADD å sånt. När jag berättade om skolgången så verkade det som att hon faktiskt tog mig på allvar. Så nu hoppas jag att jag ska få komma dit, bli utredd och eventuellt medicinerad.
Håll tummarna alla!

jag lever konstigt nog..varit iof vaken halva natten med en febrig son han lyckades somna tillslut...men mamma hade svårare...:S

jag kan berätta om julshopping för ca 3 år sen;P

jag å väninnan var i luleå och skulle shoppa, jag suuuper stressad för att hinna med ALLA affärer (helst på en gång) jag ska gå in på H&M märker inte att dom ska stänga så jag kutar rakt in i stängslet där som dom drar ner för dörrarna med huvudet före...alla skrattar och det enda jag kan säga fråga var " jahaa nni ska stänga ,? det var därför det gjorde ont"...

typisk Tarja grejj att göra, alla andra såg att dom höll på å stänga förutom jag, för att jag var helt i min egen värld..:S 

Jag har då aldrig passat in nånstans men inte tänkt att jag kan ha adhd. 
Skulle detta kunna vara symptom på adhd, ska försöka rada upp.

Är allmänt klumpig, snubblar, välter omkull, jättesvårt lära mig simma, cykla å allt det där.

Hade tics som barn men inte längre.

Både extremt envis och kan ge upp för minsta lilla.

Alltid varit obstinat.

Som någon annan skrev, ingenting blev gjort i skolan men det extremt lilla jag företog mig fick jag alltid högsta betyg på.

Har alltid haft en inre rastlöshet som får mig att känna att jag skulle vilja krypa ur mitt eget skinn. Som yngre var jag totalt lamslagen av känslan och kunde inte företa mig någonting, det enda jag kunde tänka klart var hela tiden jag måste ut, jag måste härifrån, varpå jag rymde hemifrån otaliga gånger för jag inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. Idag hanterar jag det genom att göra något hela tiden, även om jag bara står och hoppar på stället.

Känner inte heller igen ansikten, alla ser ju likadana ut!

Förstår ofta inte när folk skämtar eller är ironiska (ibland kan jag lista ut det om jag tänker efter) Tror aldrig att folk skulle ljuga, som om den möjligheten inte fanns. Gått på några nitar men lär mig ju aldrig.

Vill gärna ha vänner och umgås med folk men det känns som jag inte vet hur man gör, eller vad vänner gör. Har bara bekanta, inga vänner

Folk säger om mig att jag är besvärlig, pratar för högt, bufflig etc. De tycker oftast om mig trots det, men blir trötta av att umgås med mig.

Har jättesvårt att organisera saker, att handla mat till hushållet är ett helvete. Går jag till affären för att köpa mjölk och bröd så kommer jag hem med 10 grejer och ingen av dem är mjölk eller bröd. Har testat med att skriva lista men orkar till sist inte följa den klart, kan inte bestämma vilken sort jag ska handla av vad osv. Till sist vill jag inte ha nåt och går hem tomhänt. Är 30 årig tvåbarnsmamma som måste handla med min pappa för att få med mig nåt vettigt hem.

Måste ha rutiner och ordning, försöker skapa rutiner som jag följer helt slaviskt ett tag, sen rinner de ut i sanden och mitt liv blir kaos, glömmer betala räkningar etc och får påminnelser. Sen säger jag till mig själv att jag ska fan skärpa mig och skapar nya rutiner, som jag följer slaviskt, ett tag... och så fortsätter det om och om igen.

Ekonomin är skit, för jag är jätteduktig på att göra upp en jättefin och välplanerad budget men kan inte komma ihåg att följa den varje dag hela månaden. 

Har nog svårt att koncentrera mig för jag kan inte se ett tv-program utan att glömma av det och börja med nåt annat, svårt komma ihåg göra rätt på jobbet, minns ingenting av kurser de skickar mig på för orkar inte lyssna och sitta still. Måste jobba utomhus och kan inte ha ett jobb där man är inne och sitter still, det funkar inte alls. 

Dagis å skolan såg det var nåt som inte var som det skulle med mig när jag var liten och var "oroade" men det blev aldrig utrett men har haft specialpedagog å sånt.  

Finns nog massor mer men det här kom jag på nu. Kan det vara så att ha adhd? Vad kan man göra åt det?

Ett av mina barn ska nu precis utredas för adhd, för det yngsta barnet finns än så länge en viss oro för utvecklingen. 

Jag undrar lite hur jag ska gå tillväga för att få en utredning gjord. Det finns ju de som gör utredningar utan att kräva remiss, har kontaktat två st. men den ena tog 15.000 och den andra 40.000 för en utredning om man kom dit på eget bevåg så att säga. Annars var det upp till ett års väntetid. Det funkar ju inte vilket som... Ringde en psykolog idag och frågade hur det går till om man vill ha en remiss, sekreteraren verkade inte veta alls vad jag pratade om med ADD (hon visste inte ens att det existerade, började prata om att det hette ADHD) men lovade kontakta mig när hon pratat med psykologen. Det låter så fånigt att ringa och säga "hej, jag är 99 procent säker på att jag har ADD, ge mig en remiss till utredning tack". Samtidigt måste man ju börja någonstans, men jag är så extremt otålig och vill att det ska hända NU NU NU. Hade det funnits som alternativ hade jag börjat utredningen redan ikväll, haha. Blir matt när jag tänker på hur många steg som ska gås igenom, hur lång tid det tar, o.s.v.

Nu är jag vuxen och har lärt mig att leva med min problematik, men jag har alltid känslan av att andra har så mycket "lättare att leva", för mig är allting så krångligt och ansträngande. Allt som går på rutin för andra måste jag anstränga mig för. Nu har jag ett eget barn, det är delvis därför jag är så angelägen att få en utredning, jag vill kunna hjälpa honom om han skulle ärva detta av mig.

Mina största problem i nuläget är att jag har så svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera mer än nån minut i taget. Att titta på film går inte, hur mycket jag än vill. Min sambo och jag har börjat pausa var 20:e minut så jag får göra något annat emellan, på så vis kan vi trots allt plöja igenom en film under en kväll. Jag påbörjar tusen projekt om dagen men slutför sällan någonting. Ingen känsla för ordning, jag hatar verkligen oordning men vet inte hur jag ska organisera mig så jag får ett städat hem. Allting måste ha en given plats för att jag ska kunna städa, jag måste veta exakt var just den prylen hör hemma. När jag städar är det på ett väldigt kaosartat sätt. Jag börjar i ett hörn för att rensa papper, sen hittar jag en omaka strumpa och då börjar jag leta igenom tvätten för att hitta den andra, då ser jag att jag behöver vika in tvätt och så börjar jag med det, i byrålådan hittar jag en tidning som jag inte läst klart, där hittar jag en artikel med recept, då springer jag ner i köket och börjar plocka fram för middagen o.s.v. o.s.v. Såhär är det hela tiden, min kille blir galen på mig för alla saker till olika projekt som ligger överallt i huset. Nu kanske det låter som att jag är överaktiv, men det är jag inte. Jag är ständigt trött och reagerar ofta på svårigheter med att vilja sova. Fick jag så skulle jag sova minst 16 h om dygnet.

För att det ska funka med min son så har jag helt enkelt skrivit ett schema med mat-, sov- och aktivitetstider. Det underlättar för mig själv också, han mår bra av att ha fasta tider för mat och sömn och jag mår bra av att veta vad som förväntas av mig. Jag är inte helt nitisk med tiderna, men jag har något att rätta mig efter och jag tror att jag skulle må bra av att göra ett likadant schema för mig själv faktiskt. Det får mig dock att känna mig som ett stort barn tyvärr, och så blir jag ännu lite mer uppgiven... :(

Förlåt att det blev så långt!

Var hos min psykolog idag. Fick en akut läkartid på onsdag (brukar ta en månad annars, blev lite imponerad...). Vi ska prata om att jag ska börja på ny anti-depp kur, samt ifall det finns någon medicin som kanske fungerar bättre för mig än strattera som jag för närvarande äter. Jag beskrev ärligt hur jag mått senaste tiden och hon tycker inte att det ska behöva vara så när man äter medicin. Jag har fortfarande jättesvårt att organisera min vardag, när jag kommer hem ligger jag bara i soffan, orkar ingenting. Kan knappt bidra till hemmet genom att städa/laga mat osv. Kan dessutom inte styra mitt humör alls utan får raserianfall hela tiden för löjliga anledningar som i stridens hetta känns jätteviktiga. Jag föreslog kbt och hoppas att hon tar upp det också. Jag måste få hjälp, min vardag fungerar inte, och mitt förhållande slits rejält även om jag tack och lov fått en pojkvän med en rejäl skopa tålamod. Är inte riktigt pepp på att byta till tex concerta eller ritalin, främst eftersom dom är mer vanebildade än vad strattera är, men å andra sidan måste jag prioritera min hälsa och liv just nu, så det får väl bli som det blir.

Hej, har nu väntat i 1,5 år på utredning. går på samtal på vuxenpsyk, men vårdkön står nu stil.. jag skulle fått utredning nu i december, men den kommer inte bli av. Jag vet inte vad jag ska göra. det kan inte vara okej att vänta mer än 2 år?!

I väntan fick jag equasym som motsvarar concerta ( som är mer känd) och har börjat med 20 mg, men det hjälper lite grann.

impulskontroll.. typ vad är det!
har störst problem med  uppmärksamheten.. det skapar myycket problem då jag har en 3 åring och en 4 åring hemma..

Tack! Jag kom ju in i "pillersvängen" rätt tidigt eftersom jag började med zoloft som trettonåring. Så det känns inte så konstigt för mig. Ett till piller i kartan, liksom. Så länge jag mår bra och fixar skolan så kan man väl leva med det också. Jag förstår vad du menar, dock är ju ADD just ett "fysiskt" problem i hjärnan, dvs det finns någonting medicinskt som hjälper. Till skillnad från de stackare med trauman som enbart blir rekomenderade piller istället för terapi.
Jag är lite inne på kbt-grejen av just den anledningen att det inte enbart blir medicinskt, då det inte hjälpt mig hitills. Kanske det blir bättre med "riktig" terapi också.