förvånad att min chef sa att hon ville ha kvar mig och var så nöjd i morse. men oj vad många ggr man sprungit hem med nycklar och larm. fick precisringa och säga att jag nog glömde låsa ett skåp (som måste vara låst)
men jag brukar alltid fundera ut vad folk tänker och gör en massa detaljer, kan hända att folk lagt märke till detta.
oj vad jobbigt, jag har bara fått så typ en gång...när jag var 13. då var vi vilse i skogen, fy faan vad hemskt det var, vi hittade ut å fick åka till sjukhuset men de hittade inget "fel"
men sömnparalys? vad läskigt, brukar det bli så eller då? jag kan vara i gränslandet" OCH SE SAKER FAST JAG SOVER eller tvärtom...brukar kunna se det mesta då, skitläskigt.
annars vet jag att jag kan få PA, jag vågar inte flyga eller hamna i situationer igen som den där...att vara instängd eler långt ifrån sjukhus. egentligen, ingen vet om det mer än jag, ganska handikappande då jag ej åkt utomlands med sambon under våra 12 år ihop
hej alla nya och gamla, har läst igenom era inlägg och känner som vanligt igen mig. här har det inte hänt nåt nytt med utredning eller så.
dock känner jag hur påtaglig ADD:n är.
några saker jag undrar är, hur känner ni er om ni blir hmm..dissade är väl fel ord, men tolkar saker som att ni blir dissade fast ni kanske inte alls blir det?
bara som ett exempel så i dag kände jag mig jätteledsen, löjlig grej egentligen men jag har en hund och brukar hänga i en rastgård. jag har startat en facebook-grupp och några är vänner sen innan. i dag då när jag skrev att jag skulle dit å ta med kaffe var det ingen som kom. då satt jag där helt gråtfärdig och började fundera vad det kan vara jag gjort. ( i efterhand fick jag veta att folk hade vart där hela förmiddagen) jag hade varken stämt träff med nån eller planerat. men för mig blev det förstorat. kan ha vart att ingen kommenterade det och det på facebook eller att kompisar vart extra upptagna. (normalt sett ser jag FB som en låtsasvärld där folk kan framhäva sig själva och tar det inte alls på blodigt allvar som det låter, normalt sett skiter jag i om jag få kommentarer eller ej)
men hur som helst, det jag skulle komma fram till var att jag ser saker rätt svart eller vitt. när jag på eftermiddagen hemma skrev en status och fick massa respons kan jag känna mig lycklig och poppis. Ah...detta är inget problem egentligen en jag kanske har en tendens att se svart-vitt och förstora upp.
jag hänger upp mig på saker. typ ena vecka kan jag vara superintresserad av det eller det, inredning, spel, kläder osv...ibland kan jag trots att jag har ett förhållande även söka uppmärksamhet hos killar och hänga upp mig på dem. "är han intresserad eller inte?" och så tänker jag på det hela tiden. om den killen sen visar intresse och blir för mycket tappar jag lusten och vill inte se han mer typ. så har det alltid vart i mitt liv.
ser att ni skriver om arbete...som det är nu för mig är det perfekt, jag jobbar runt 140 timmar i månaden som timmis på ett ställe jag trivs på. det är lite oroligt att vara timmis men jag ställer alltid upp så personalen ringer alltid mig i första hand, och det fattas alltid :)
skulle jag däremot få en FAST anställning, ja det fick jag en gång i tiden, jag blev glad för det känns tryggt.
men jag gillar inte att binda upp mig när det gäller jobb.
vill helst bara ha nån vecka bokat, en slags frihet. i morgon börjar jag kl 14 och jag kan inte slappna av innan dess. jag tänker bara på att jag ska till jobbet och är lite småstressad, även fast jag vet att det är lugnt där. att gå och träna och såna saker som folk gör innan är uteslutet! Jag vill inte ta ut mig så jag kommer dit trött.
det jag menade gällande facebookhändelsen var att småsaker ibland kan göra att jag känner mig väldigt ensam. och även tvärtom, småsaker kan göra att jag känner mig poppis.
Jaha nu är jag mitt i utredningen. Har lyckats avkoka 5besök. Typiskt mig . Det jobbigaste var intelligenstesten. Jag kunde bara fokusera på hur rädd ja var för att verka korkad och jag sannispannisen som det var...det blir bara vitt i skallen. Men klarade en del tester kanske lite för bra. Hoppas inte det.
Håller på med en kurs också på jobbet eller via jobbet. Det går åt helvete för jag skjuter upp allt till det sista. Tror jämt att allt är så lätt. Men det är det ej, dessutom har jag ej läst kursboken. Typ 1/100sidor
Jag tänker påöser som har en dagskalender. Typ. Där allt står punkt och pricka. Jag har testat det jag med, men efter ett tag glömmer jag bort att kolla. Har värsta påminnelse-pamparna på mobilen som skriker allt jag ska göra. Men gör det ändå ej, tänker jämt att jag ska göra det "sen"
Aa jag tänker så jag med. Vore pinsamt. Skulle ej berättat för nån att jag gör en utredning....
Har gått hos psykolog 4 ggr. Sen träffat en annan psykolog eller vad hon är nu två gånger inkl tester, en gång kvar hos henne. Sen ska jag träffa läkaren en gång och mamma har träffat denna utredare 1 gång. Oavsett vilket "svar" jag får så känns det ändå som så simpelt. Hade jag sagt si eller så så kanske det visat annorlunda .
Jag fick adhd som diagnos iaf:) man säger inte add längre så dom.