ADD symptom hos vuxna

Det du säger låter fullt logiskt. (Vad jag beskriver är dock inte barn som fått medicinering. ) Men jag är tyvärr inte så säker på att man alltid väger in omgivningen när man tittar på barnets beteende, inte ens psykologer. Eller särskilt inte psykologer kanske, jag uppfattar deras utbildning som väldigt individcentrerad, i andra polen mot ex socionomers eller sociologers utpräglat sammanhangscentrerade. 

Konkret exempel. Har en liten sjuårig grannpojke där mamman de senaste åren drabbats av utmattningsdepression (är vad hon sagt iaf). Är hemma sedan länge och orkar tydligen inte mycket och den ork som finns fokuseras på det praktiska, på TV-tittande och på småsyskonet. Hennes man, styvpappa till pojken sedan flera år, har nu gett sig av och har småsyskonet varannan vecka, inte den större pojken, fast han har glädjestrålande talat om att han skulle med dem någon helg. 
Så länge det inte är tio minusgrader är pojken ute från det han hämtats på skolan till det är mörkt (åtminstone niotiden på kvällen i somras). Mamma orkar inte ha honom inne. Han går runt och leker själv och letar efter barn han kan leka med eller följa med hem. Tyvärr är det ju inte så vanligt idag att barnen är ute så mycket så han är ofta ensam. Som utomstående kan man kanske tycka att det vore bättre om han fick stanna kvar på fritidsverksamheten i skolan med kamrater och leka men tydligen har man sagt att eftersom mamma är hemma får hon hämta utifrån det mindre barnets korta dagistider vilket hon gör.
Jag har aldrig upplevt pojken som onormalt aktiv under dagisåren (vilket däremot mamman gjort), inte heller hört något sådant från någon annan i omgivningen, men på senare tid (tidssamband med att styvpappa försvann) har han blivit mycket mer rebellisk och utagerande i skolan och enligt vad mamman säger hemma också. Hon "orkar inte med honom".  Skolpersonal har mer eller mindre satt egen amatördiagnos på honom och pratat om ADHD-utredning på BUP, och efter inledande psykologkontakt som kommit fram till det ska nu så ske. Mamman å sin sida tycker å ena sidan att sonen är "jobbig" å andra att det klagas orättvist och att då får han väl byta skola om det inte fungerar där.
 
Spontana tankar?

Det enda läkaren sa till mig var att i alla fall behövs inte en utredning. Enligt honom kunde man få hjälp ändå. Han sa också att man bör ha i åtanke att man blir stämplad på så sätt att när man te.x ska ta körkort så måste man ha tillstånd (om man har diagnos ADHD). Nu har jag redan körkort men just den grejen hade inte bekommit mig ändå. Men för andra kanske det är känsligt och något man bör vara medveten om. Däremot frågade han aldrig rakt ut varför jag ville göra en utredning. Han hann kanske inte för jag berättade rätt fort att det vore trevligt att kunna behålla ett jobb, orka med studier och klara av vardagen och familjelivet.

Men alltså... vem tusan VILL gå igenom en sån där utredning av ren nyfikenhet? Jag menar.. det är ju inte roligt och man vinner inget på det så jag förstår inte hur eller varför, om man inte har några problem alltså.

Ja, det är skrämmande hur dålig koll man har på det där. Läkaren sa åt mig att skaffa en sån där dosett. Har redan, sa jag. Ja, men dom är väl bra? sa han. Jo, om jag bara kom ihåg att ta den sabla medicinen också, då är dom ju super.

Är rädd för att få en stämpel på mig. Får man det?

Får man köra bil på ex concerta eller ritalin?

Om jag berättar om mina humprsväningar. Kommer de tro att vi har en dålig hemsituation? 

En sak som däremot oroar mig lite är det här med försäkring. Var det här det nämndes eller läste jag i nån bok om vilka problem det kan bli där om man har ADHD? Något om att ADHD-människor inte får teckna livförsäkring. Nån som har koll?

Fan det där måste jag kolla upp. Vill ju inte lämna barnen helt barskrapade liksom.

TACK! tror att det vi har nu INTE innefattar just ADHD. Ohhh måste komma ihåg detta!

Ja den oron finns där, arvet. Sonen är egentligen mer än vad jag klarar av redan nu så nog kan det vara en god idé. Jag har inte heller så bra koll på det där (surprise?!) men ungarna är försäkrade, det vet jag, de är t.o.m överförsäkrade. Hur det står till med mig själv är jag osäker på. Vuxenlivet suger!

Ja han var rätt hård och sträng. Jag var rädd för honom p.g.a det. Hahaha.

Om vi struntar i allt det praktiska som resor, pengar etc, hur många utav er skulle våga dyka upp om vi bestämde "träff" med varandra? Ärligt nu.

*räcker upp en hand* Det skulle ta imot men jag skulle göra det ändå.