ADD symptom hos vuxna

Jo precis där är vi likadana. Det jag menar med konsekvenstänkande är mer att jag t ex kan ha 1000 kr i plånboken och handlar mat för 600 och tänker att 400 ska jag ha till present till min mamma på hennes födelsedag. Toppen. Sen ser jag något för 400, wow det är ju det jag har kvar! Så köper jag och har helt glömt vad pengarna var till från början. Jag orkar heller inte med saker som att åka hem först och ta mått för en möbel och så vidare om jag fått för mig att vi ska ha något sånt.

Det där med barndomen kan jag svara på, min mamma tyckte inte att det fanns något speciellt från min barndom att anmärka men sen på min andra utredning (jag gjorde en komplettering, det är nog inte så vanligt) så hade hon blivit mer insatt och fått mer tid att tänka och insåg att hon mer sett mig som ett uttåtriktat socialt barn som klarade kortare instruktioner bättre, var stökig på mitt rum osv. Inget hon tänkte att "oj vilket konstigt barn jag har" utan att sån var jag inget mer med det. Men nu ser hon att jag hade problem.

Precis så menar jag. Vi kan gå runt och så kan min man säga t ex "Hm vi kanske skulle ha en byrå" eller så får jag för mig det själv och tycker det är en GRYMT BRA IDE. Och medan mannen undrar mer vad jag hade tänkt ha den och om den ens får plats så är jag som du att det löser sig. Knappast så att man inte hittar något att ha i byrån! Detta blir negativt om t ex vi ska köpa en ny hylla till TVn för flera tusen och min man inte är där, då kan det likabra bli förliten och så är en massa pengar slösade. MEN då är det mer för att jag helt enkelt inte klarar av att tänka hela vägen, jag impulsköper inte bara en hylla för 5 000 kr men jag kanske inte tänkte på att TVn har en storlek också.. för andra som din vän där t ex så kan det nog ses som väldigt barnsligt och bara ren brist på livserfarenhet men jag är en väldigt mogen och ansvarstagande person och det vet dom som känner mig. Så det är 100% min ADD. Nog avskyr jag omständigheter men i det här är det mer så att jag vill att något ska hända NU. Ska vi handla så är det NU inte SEN.

Jo annars har jag också den där beslutsångsten och kan oftast låta bli och köpa alls sånt som faktiskt behövs eller köpa något som bara är hälften så bra för att jag är orolig för att jag inte klarar av beslutet samtidigt som jag absolut inte kan vänta med att köpa av flera anledningar som att jag är impulsiv och vill gärna att det händer NU och att jag vet att det kommer ta tid innan jag kommer till skott igen. Exempel är strumpor eller något till hemmet som sladdar som behövs. Jag har rent allmänt ångest med att spendera pengar om det går över en viss summa (beror på vad det är för sak, en TV för 500 kr ingen ångest men för 50 000 kr, usch!)

Ändå är det här med att handla knepigt för mig, vet inte hur du och andra i tråden känner men jag har ett stort, stort problem som jag ser som det STÖRSTA och det är belöning.

Jag har läst mycket om ny research för ADD och ADHD och dom har kunnat bevisa mer och mer att det finns en störning som gör att belöningssignalerna inte fungerar ordentligt i hjärnan och att det är därför som vi har så svårt att känna motivation. Jag ser det här som ett stort problem eftersom jag inte får någon belöning av något sunt. Jag måste köpa något för att få en kick alternativt äta något och ja du hör ju hur det låter. Nu vill jag ändå understryka att jag varesig har en ätstörning eller är ett Lyxfällan fall utan jag har ändå bukt på det men just att det krävs något sånt gör mig ledsen. Jag blir också lite positivt exalterad när det händer något utöver det vanliga även hemska saker, självklart känner jag inget lycka eller skadeglädje för andra men innerst inne en svag svag tacksamhet att det för en gång skull händer något (t ex att en kompis bråkar med en annan kompis). Känner du igen det?

Jag vet inte om det är någon tröst eller om vi ens kommer fungera lika men för mig lade det sig. I början sökte jag och läste på allt som handlade om ADD. Nu har jag inte så speciellt mycket intresse i diagnosen längre, det är tråkigt, gammalt. Däremot så har jag på senare året istället byggt upp ett intresse att prata med likasinnade och att ge andra lite av ens egna råd eller bara inblickar och sådär. Men själva hysterin la sig rätt fort.
Kanske blir lika för dig! 

Det är ju såklart inte så att bara för att man är lite glömsk så är det ADD eller ADHD, det ligger mer bakom och det är inte så lätt att få en diagnos men det du skriver väcker lite frågetecken. Låter som du måste pressas av en deadline för att få saker gjort (som inkasso eller att ungarna måste hem från dagis) där är jag precis likadan och det är väldigt vanligt. Att du också låter det gå ganska långt (du skriver att du fått betalningsanmärkningar och liknande) är också ett tecken, många kan vara glömska och lite flummiga men just att man klantar till det för sig själv tycker jag kan vara ett tecken på att det kan vara något.

Det du kan göra är att se lite mer på ämnet, det tillkommer mer än bara glömska, om du orkar/klarar av det så skumma igenom tråden lite. Det finns en del listor här som folk skrivit över sina symtom och se om du känner igen dig och tycker du att detta skulle kunna vara problemet så se till att du ringer upp och får prata med någon om eventuell utredning.

Nu vill jag bara understryka att jag absolut inte är någon professionell inom det här området och säger absolut inte att du har ADD/ADHD. Men om det skulle vara så så finns det många som blivit hjäålpt av medicinering eller/men helst och KBT.

Där är jag likadan! Märks främst när min man är iväg på affärs resa eller liknande. Då blir inget gjort, jag får inte ens mat i mig.

Jo jag förstod det. Värst är när ens personliga deadline blir längre bort.
Som först är den 80% närvaro i skolan, sen 70% tillslut så i stort sett noll..  till exempel. Min personliga deadline för räkningar ligger fortfarande vid första räkningen medan jag har andra saker som ligger helt åt helsike och jag förstår knappt själv varför jag utsätter mig själv för stressen och den självförtroende smäll som man får! 

Mest information finns nog på engelska faktiskt men förstår om man drar sig från att leta efter det om man tycker det är lite svårare att läsa, det är jobbigt nog att läsa texter som det är!

Jag såg en superbra youtube film med min man som jag skrattade gott åt, men jag kan för allt i världen inte komma ihåg just nu vad den hette. Ska höra med honom sen och återkomma, den var klockren! 

Haha det skulle jag aldrig orka, ett helt rum med folk som inte kan ha ögonkontakt! Men nog skulle det kunna bli lite lustigt. Vi skulle nog alla vara helt slut efteråt.

Jag kan säga att jag bl a försökte börja titta på den där "Mitt huvud är en torktumlare" och har pratat mest med dom som har ADHD och jag känner inte igen mig alls i deras problematik. Jag känner inte igen det där kaoset i huvudet med en massa tankar eller den där inre motorn osv.. jag tycker det är sån skillnad att t ex den där youtube dokumentären inte alls är speciellt hjälpsam för mig : ( STOR skillnad på att inte vara hyperaktiv!

Med tester som görs av en psykolog. Det tar kanske en månad eller så.Självklart kan dom det! Det är därför också mycket rycktet om att det "växer bort" uppstår medan det mer beror på att man växer upp, man mognar och blir vuxen och hittar också egna knep till att fixa vardagen. En vuxen människa springer såklart inte runt i cirklar vilket är naturligt att ett barn gör. Ju äldre jag blev desto diskretare blev min ADD från omgivningen men mer uppenbar för mig själv.

Bara för att ge en kontrast: Här känner jag inte igen mig alls. Jag är inte mycket för att be om hjälp men mest för att det tar för lång tid, jag kan klura ut det mycket snabbare själv (så resonerar jag). Jag är alltid högljudd på lektioner, svarar innan hela frågor är ställda osv och stör mig mycket på det själv. Brukade dagligen lova mig själv i huvudet att jag skulle lugna ner mer och inte bry mig om diskusioner och så, vara lite mer "cool". Det sprack alltid efter typ 5 min. Jag har ofta ångest för att jag tycker jag säger för mycket.

Gå bara å få prata med en läkare så för dom resten, det är deras jobba att få något möster ur vad du berättat.
Du ska inte behöva lida för något du inte ens vet vad det ar.