ADD symptom hos vuxna

Hur klarar du att äta på regelbundna tider? För egen del, när jag jobbar, är det inte svårt för då kan jag ju följa strömmen. Men när man är ledig.... ? Hur klarar du upprätthålla regelbundenheten? Det är verkligen något jag skulle vilja lära mig.

Du skriver att du knappt fungerar utan medicinering. Vill du utveckla? På vilket sätt hjälper medicinen dig?

Jag måste fråga er som har diagnos eller som misstänker att ni har ADD/ADHD... är beslutsångest ett av "symptomen"? Tillhör det problematiken som ett kriterie eller är det bara vanligt förekommande hos personer med dessa diagnoser? Är det något ni själva känner igen er i? Och hur vet man var gränsen går för "normal" ambivalens och onormal? 

Jag skulle nog inte påstå att jag direkt lider av min beslutsångest men det är nog så jobbigt ändå. 
Om jag te.x ska köpa kläder och fastnar för ett par byxor som finns i tre olika färger (färger jag tycker om) är det så gott som omöjligt för mig att bara köpa ett par. Oftast slutar det med att jag köper ett par i varje färg för att jag inte kunde bestämma mig. 

Om jag gör ett test med många olika svarsalternativ får jag också problem. Särskilt om inte svarsalternativen är tydligt separerade från varandra, om de liknar varandra för mycket. Då kan jag få sitta och tänka, ska jag välja den eller den, blir väldigt osäker och får beslutsångest. 

Jag kan få för mig att påbörja ett projekt. Te.x jag ska göra om i ett rum och målar för mitt inre upp exakt hur jag vill ha det. Jag kan se rummet färdigt och klart och blir förstås väldigt exalterad och vill komma igång så fort som möjligt. Men när jag tittar upp vilken färg jag ska ha på väggarna upptäcker jag att där finns ju fler färger som OCKSÅ är fina. Hela projektet avstannar där för att jag inte kunnat välja vilken färg. 

Känner någon av er igen detta? Ge gärna egna exempel.   

Absolut. Jag känner igen mig i allt du berättar och jag har tagit första steget till en utredning.

Det här med när man ska köpa något känner jag igen mig jättemycket i. Har så svårt för att bestämma mig, jämför priser och kvalitet och då behöver det alltså inte handla om något stort och dyrt utan något så simpelt som schampo, strumpor etc. Antingen slutar det med att jag inte köper något alls eller så köper jag flera för att jag inte kunnat avgöra vilken som var bäst. Ett annat problem är ju det att jag tröttnar så sabla fort på te.x ett schampo. Att använda ett och samma jämt går tydligen inte för sig, spelar ingen roll om jag gillar det eller ej. 

Och det här med att hushållsysslorna tar sådan tid. Det gör ju det och är ju såååå tråkigt. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ha gjort något vettigt av tiden ändå men jag inbillar mig ändå det motsatta.   

Jag är PRECIS likadan. Men jag har bollat detta med min man och en nära vän som tidigare antytt att jag har ADHD. Jag ifrågasätter fortfarande mig själv, funderar mycket på vad som är ADHD och vad som är rena personlighetsdrag. Ibland tänker jag: Äh, jag skiter i detta, jag är nog inte sjuk. Å andra sidan har jag ju problem och jag vill gärna tro att livet skulle kunna vara enklare än vad det är. Som det är i nuläget får min man dra ett större lass än vad han förtjänar och orkar, jag är rädd att mina barn blir lidande även om jag kanske inte kan se det just nu så kanske på sikt.

Jag ringde öppenpsyk direkt men de sa jag måste gå via VC först, göra prover och få remiss. På VC sa jag vad det gällde och fick frågan: Vilka symptom har du? Jag blev helt ställd. Öhhhh. Jag sa att jag hade tittat upp de olika kriterierna och känt igen mig i så gott som alla. Det svaret godtogs tydligen

Jag känner faktiskt igen mig i detta fast inte helt och fullt. Jag har perioder då jag är mer segstartad än vanligt. Vissa mornar vägrar jag gå upp om jag inte hör kaffebryggaren eller vet att det finns kaffe som väntar på mig. Det tar lång tid för mig att vakna. När jag pluggade för ett par år sedan steg jag upp kl 5 och satt, bara satt och vaknade med hjälp av kaffe och cigg. Jag brukar kalla det bakfylletrött, den där vidriga tröttheten man kan känna dagen efter men som jag upplever så gott som varje morgon, fan den är så deprimerande.

Jag blir också stressad och irriterad när jag ska göra något utanför mitt schema även om jag inte har något schema eller fasta rutiner. Det tar lång tid för mig att ställa om och anpassa mig till sådant som är utöver det vanliga och om jag inte vill något sätter jag mig på tvären och vägrar likt en trotsig 3-åring. Jag får ofta höra: "Ibland måste man göra saker fast man inte vill" men har aldrig, aldrig fattat vitsen med det och detta retar gallfeber på människor i min närhet.

Det är bra att det finns medicin, att man blir hjälpt och får ett mer livsdugligt liv för det är vi alla värda.

Fan vad sjukt jag är precis likadan. Vill gardera mig ibland därför att jag inte kunnat bestämma mig eller för att jag är rädd att varan ska ta slut. Min man kan bli galen på detta och det blir alltid tjafs om vi går och handlar eller shoppar ihop så jag föredrar att gå ensam trots att det tar en himla tid. Faktiskt så föredrar jag om min man vill handla. Dels är det mer ekonomiskt, tar kortast tid och han kommer aldrig hem med något annat utöver det som stod på listan. Jag å andra sidan kan åka till affären för att köpa te.x kaffe, går in och plockar i diverse varor i korgen och sedan på väg mot kassorna tänka: Vad fan var det nu jag skulle ha igen? Då visar det sig att jag glömt precis det jag kom för att handla. Vissa ggr kommer jag aldrig ens på vad det var utan åker hem och när mannen frågar: Var är kaffet? så kommer jag på AH, just det, det var ju DET jag skulle köpa 

Hej! Vet du, jag kanske har fel men jag tror inte att man som vuxen kan jämföra sig med barn och ungdomar som har AS och ADHD. Jag tror inte ens man kan jämföra sig med en annan vuxen med dessa diagnoser även om man självklart kan hitta många, många likheter som vi har gjort här i tråden. Även en person med ADHD/ADD eller AS mognar ju äldre han/hon blir, en del "symptom" försvinner kanske helt medan andra kommer till. Jag hörde någonstans att många faktiskt får problem först i vuxen ålder, när man plötsligt inte har skolan eller föräldrarna där som styr upp ens tillvaro. Det blir plötsligt övermäktigt när man sitter där i sin egen bostad och ska betala sina egna räkningar, sköta sitt jobb eller studier, städa, tvätta osv.  Om man led av aggressionsutbrott som ung har man kanske mognat från det, däremot finns det ju inte längre någon som kan hjälpa en organisera, planera, påminna som det kanske fanns i skolan utan man är helt utlämnad och förväntas fixa detta själv. Precis vad jag också tror eller så har jag fått det berättat för mig att det är av diverse terapeuter och läkare.
Att det som avgör om man är "sjuk" eller inte är hur man fungerar i vardagen, OM man fungerar. Vilka symptom man har spelar mindre roll men om man känner att man mår dåligt, psykiskt, och att det påverkar ens liv så att man inte kan leva det fullt ut, då är det kanske dags att söka hjälp. Å andra sidan finns det ju människor som inte har någon som helst sjukdomsinsikt, som tycker de är friska men som av andra skulle anses som sjuka, så det är en svår fråga.  

När jag läser ditt inlägg så kommer jag att tänka på manodepressiv/bipolär. Har du läst något om det? Jag är tyvärr inte så påläst på ämnet så jag kan vara ute och cykla som vanligt. Men symptomen i bipolär och ADHD/ADD påminner faktiskt lite om varandra, inte allt men en del så det kanske kan vara värt att kolla upp.

Jag känner igen mig lite i det du skriver men jag är nog aldrig sådär företagsam som du berättar att du kan vara. Allt stannar i skallen som kommande projekt eller idéer. Jag vill göra väldigt mycket, både i hemmet och utanför men klarar inte av att ta mig för något. Jag påbörjar mycket. Te.x kan jag köpa hem ingredienser till någon kaka eller ett bröd jag fått för mig att jag ska baka men jag är väl inne på tredje omgången nu eller så då jästen, kakon eller vad det nu är hinner bli för gammal och jag får slänga allt. Jag kan få för mig att jag ska pyssla (älskar att pyssla, måla etc) och köper hem paket efter paket från te.x Panduro. Jag blir exalterad när jag tänker på allt jag ska göra, väntar och väntar på paketen men när de väl kommer har antingen intresset svalnat för att jag fått någon annan "lysande" ide´eller så kan jag helt enkelt aldrig förmå mig att sätta igång för det känns så omständigt och jobbigt. 

Det som gör att jag misstänker ADD/ADHD som tänkbar diagnos är delvis mina svårigheter att reglera och balansera. Det är antingen eller för mig. För mycket eller inget alls. Allt eller inget. Får jag en idé om något ska det hända nu, jag förstår inte vitsen med att vänta om det inte finns uppenbara hinder. Om jag inte hade en man som hade en mer realistisk syn på tillvaron, som inte bromsade mig skulle vårt hem överbelamras med diverse olika prylar för att jag fått för mig att jag tycker om något. Någon vecka senare skulle jag kanske ha tröttnat och velat byta ut prylarna mot andra prylar. Väggarna skulle byta färg 1 g/månad och jag hårfärg minst lika ofta. Jag skulle nog säga att inget med mig är konstant, min man säger att jag är extremt ombytlig och att man aldrig kan veta vart man har mig. Hur jag än försöker så lyckas jag aldrig få till några fasta rutiner, ingen dag är den andra lik, jag lever för dagen men är aldrig närvarande i nuet. Jag avskyr kaos och oreda, ändå är det i det jag lever.