ADD symptom hos vuxna

Jag har ingen diagnos än. Är i första "steget" till utredning för ADD. Men är ganska säker på att jag har ADHD/ADD.

Varje morgon då jag måste gå upp (mån-fre) vill jag hellre att någon kommer och bryter benet på mig än att jag ska behöva lämna sängen och gå till jobbet. Jag har varenda eviga morgon en 20-45 min diskussion med mig själv om jag ens ska gå upp.

Är kroniskt sen till jobbet, varje dag. Om inte 5 min så 40 min.. 

Det är rent ut sagt så otroligt fördjävla jobbigt att ens leva på morgonen.

(På helger är det helt ok att gå upp, om jag ska någonstans typ kalas är det dock samma visa, vill bara ställa in, vill inte behöva göra något. Samtidigt konstant ångest om jag inte har något att göra/fokusera på.)      

jag har också alltid haft svårt att gå upp. kommer ihåg när jag var yngre, dels var jag trött och dels var jag frusen av mig. så jag satte på en värmefläkt det första jag gjorde. jag har så länge jag kan minnas alltid försökt slippa gå upp. och de gånger som går att avboka (framför allt tiden innan barnen) har jag avbokat om man ska till läkaren eller träffa en kompis på förmiddagen.
och varje gång jag ska göra nåt är jag alltid sen.
när barnen kom och de gick på dagis (ena går ju fortfarande men sonen går ju själv i dag till skolan) blev jag nästan glad om de var sjuka, för de är som jag; morgontrötta som man måste slita upp.

jag känner mig bara mer sjuk och patetisk och det blir värre för varje dag nu. jag har slitit ur alla kläder som var i ett skåp och lagt det på sängen. där ligger alltså kläder sen tjejen var nyfödd. storlek 56 till 104 skall sorteras, och det kommer sluta som förra gången jag sorterade sonens kläder...i lådor under sängen som blir liggandes i flera år typ.(fast sambon har vart där och städat i omgångar) nu är det inte mina kläder utan svägerskans, så

jag ringde min svärfar som hämtade min dotter på dagis för jag bara satt vid datorn och var sysselsatt med en grej, jag tänkte typ hittade på nåt och fråga om han kunde hämta henne. men jag sa bara i telefon "jag tänkte fråga om du kunde hämta henne men det behövs inte längre" men jo det kunde han.

sen panikstädade jag så jag höll på att svimma i dörren när han kom med dottern. och var så svettig, han tittade in som om nån annan var här och haft aktiviteter för oss.

nu blev det långt igen. jäkla skit. 

Jo men så är det. Det var förstås långt ifrån alla mornar som jag tog mig upp kl 5. Ofta försov jag mig och då ägnande jag den lilla tid som jag hade kvar innan det var dags att gå till att besluta om det var värt den stressen eller om jag skulle skita i det. Ibland tog jag mina två timmar till att vakna trots att jag egentligen inte hade tid och borde ha varit på väg till skolan för länge sen men jag ansåg mig någonstans ha rätt till mina två timmar. Om jag fick en dålig start på dagen blev hela dagen dålig och om jag inte då fick/kunde göra det på mitt sätt, struntade jag i att göra något alls. 

Det är fortfarande likadant. Jag är expert på att smida storartade planer. Alltifrån om hur jag ska förändra och förverkliga mig själv till förändra kosten, sluta med rökningen, börja träna, sluta shoppa, bli bättre på att hålla ordning men ingenting blir någonsin så som jag planerat. Faktum är att det inte blir något överhuvudtaget. Det konstiga är att jag ändå lyckas övertyga och inbilla mig själv gång på gång om att nuuuuu minsann kommer det gå vägen och jag tror ju på det precis varenda gång. Sambon däremot är inte lika lättövertygad längre. Han brukar titta mig och säga något i stil "Ja, ja det blir nog bra" och då blir jag sne för att det inte känns som om han litar och tror på att jag kan fixa det här som jag sagt att jag ska och det kan jag ju inte heller! Problemet är att jag själv inte minns hur misslyckad jag är och kan inte använda mig av gamla erfarenheter och göra annorlunda nästa gång. Jag upprepar samma misstag fast inom olika områden om och om igen utan att ha en aning om det, åtminstone inte då jag är mittuppe i det. 

Känns det igen?  

Jag står i kö för utredning, men jag skrev ut ett självskattningsformulär och gick till vårdcentralen. Sjukt jobbigt men slutade med remiss i alla fall.jepp jepp jepp och jepp, precis samma här.  Läste in en hel termin matte på ett par dagar och fick mvg i kursen. Vilket är helt sjukt eftersom jag verkligen råsuger på matte.  Jag har två barn, ett på tio månader en som just fyllt två, och det som håller mig levande är att de kommer sköta sig själva mer när de blir äldre. Och att det är så jäkla mysigt roligt och kärlekigt. Men jag har jämt dåligt samvete för att jag fastnar vid datorn och inte underhåller barnen så mycket som jag känner att jag borde. Så himla skönt att storebror börjar hos dagmamma nu!!!! Vill supergärna vara en mamma som tycker det är askul att bygga med klossar eller köra brumbrum med en bil, men jag tycker det är såååå tråkigt.. och hur gör vi med sånt vi tycker är tråkig? I kör nu, allihopa! ;)

Men det blir sjutk kul när de kommer i pysselålder, då ska vi fan bygga en månraket av toarullar och dra till mars! hahaha jaså var det du, jag läste båda två. Inte trådarna alltså för det pallade jag inte, men ts. Bra fejkat :)  Jag höll på att säga tt jag är rätt präktig med maten själv, men det blir lite av en lögn eftersom jag verkligen får kämpa för att ge sonen frukost varje dag eftersom han är ungefär lika intresserad som jag. Brukar bli en rostad macka med smör (utan pålägg för han slänger det bara på golvet) och en skål med mjölk och havrefras. :D

okej tack för svar!

oj 3 månader från remiss till psyk? ingen rolig läsning...men ok har man gått 29 år med detta så lär man väl stå ut.

våra läkare på VC är inte så bra, jag dumförklarar allihop så jag trodde inte den här skulle veta ens vad ADHD är. Har träffat de flesta där och dom är helt värdelösa. Men när jag kom in så satt hon tyst där bara, jag frågade om hon läst nåt (hur ska jag börja liksom?) jo beteendeproblematik, stod det om mig.

Så jag började försöka förklara mig. Hade mobilen i väskan med den här listan uppe i TS HA HA HA!!!! så jag kikade på den för väskan var öppen då började hon kolla liksom, så jag  stängde den.
Jag tänkte att om dom ser att man behöver en lista, vaddå vet hon inte vad hon har för problem eller?" typ.

Jag sa att jag alltid har känt att det är nåt speciellt med mig," skolan som inte gick bra för jag kunde inte lyssna på läraren och koncentrera mig, vardagliga sysslor klarar jag knappt av. Då ville hon att jag skulle beskriva, och jag sa vardagliga saker som disk och tvätt. Är det inte nåt jag tycker är kul så sitter jag bara.
Jag hade hört talas om adhd men  jag har aldrig trott att jag har det för jag har aldrig vart hyperaktiv, förutom om det är nåt jag tycker är kul då. 
Jag sitter mest still, men håller alltid på att pilla på nåt....sen det här med impulsiviteten och att jag aldrig kan bestämma mig för nåt om jag är ute och handlar"

- jag är likadan! skrattade hon. sen sa hon att man inte är dum bara för att man har adhd (hon menade skolan och att det aldrig gått bra för mig) men det visste jag ju.

sen var det inget mer med det, hon skulle skicka remiss till psyk. sen frågade jag om hon ville lyssna på lungorna för jag hostar hela nätterna så jag inte kan sova (en liten lögn)

- jag ska skriva ut cocillana till dig! sa hon och jag blev glad. men jag vet hur lätt det är att bli beroende av det. 
nu ska jag ta en stor klunk och se om jag kan vika in 5 påsar tvätt. USCH 

Jag sa att jag skulle vilja beställa en tid för remiss för utredning av adhd, att det är problematiskt för mig i min vardag och måste få hjälp. säg så du med för det stämmer väl?
första gången som sagt blev det så svamligt, tog 10 minuter att få fram det jag ville ha sagt, sen avbokade jag läkartiden. 

min svärfar ringde och frågade hur det gått på vc, jag trodde sambon hade sagt till honom varför jag skulle det, så jag bara "det gick bra, jag skulle få en remiss och sen se om det blir utredning"
"vadå? utredning av förkylningen?"

hahaha..jag satt på tåget då, "nä ADHD" "jaha...ja det kan ju vara bra att få en förklarning"

Där vet jag inte om han menade för min del eller hans del haha!

Ring i morgon, eller i dag redan. Hoppas du kan somna tidigt i kväll.

testat centrastimulerande medicin för din koncnetration?

antideppressiv medicin när inte centralstimulerande.. jag menar Adhd medicin som Concerta och dylikt. Hur länge sen är det du ställde dig i kö. Jag fick köa ett år till utredning. Jag tror inte en arbetsgivare har nåt att säga om adhd, du är väl inte skyldig direkt att påpeka din diagnos om det inte påverkar ditt jobb?

Men varför har de tröttnat? vad säger de om du vill ha en utredning?

ok de gäller o va envis. Jag hade kontakt med psykvården i 13-14 år innan de fattade vad som var fel. Fick då en utredning och nu medicinerar. MIg hjälpte ingenting heller och jag åkte jojo utifrån psyk.

Har aldrig sökt nån hjälp för jag har inte ens funderat på om jag skulle ha en diagnos. Jag har liksom bara flytit med och tyckt att jag är som jag är. Jag har dock haft väldigt mycket motgångar under mitt liv och periodvis mått ganska dåligt men ändå tagit mig igenom allt på egen hand och lyckats resa mig igen.

Jag kontaktade psyk för ca 2 veckor sedan pga en tråkig händelse som nyligen uppstått i mitt liv och som tagit väldigt hårt på mig... dom skulle kalla mig dit... dom ringde idag och jag har fått en tid nästa vecka. Jag sa till dom att jag haft mycket tankar och att det dykt upp en hel del annat som jag skulle vilja prata om också så jag ska ta upp allt detta när jag är där... kommer ha ganska mycket att prata om känner jag nu... har även fått insikt i fler grejer och dåliga mönster som upprepats under min tonårsperiod samt mitt vuxna liv. Känns helt plötsligt som att många pusselbitar fallit på plats och de ska bli skönt att få prata med någon om detta och kanske få hjälp att få någorlunda ordning på ens liv.

Känner ni någon som haft starka misstankar om ADD men sedan inte får den diagnosen.
Vad gör jag om det inte är något fel med mig????!!!