Intressant det ni skriver om stress, värk i rygg, spända axlar osv. Mina axlar och nacke är alltid spända, går nog till t.o.m med axlarna en aning uppdragna, är aldrig 100 % avslappnad. Förutom den ständiga inre stressen, den jag beskrivit som en kamp mot klockan, så är jag alltid mer eller mindre spänd i kroppen. Sambon brukar säga åt mig att ta ett bad för han tycker det är så avslappnande men inte för mig. Jag kan inte bara ligga i badet rätt upp och ner utan att göra något. Jag plockar ögonbrynen, rakar benen, fixar hårinpackning, ansiktsmask-multitasking på hög nivå som vanligt och när jag är klar med allt det anser jag att jag badat klart. Finns inte ens chsn att jag ligger kvar i badet och glor "bara för att".
Är det fler än jag här som ofta eller alltid tänker och visualiserar i bilder?
Måste "se" allt framför mig, typ vad jag ska ha för kläder i morgon, så ligger jag å tänker på det på kvällen innan å ser det framför mig hur det ser ut, om det passar i hop eller inte.
) beskrivning. Speciellt när jag har mina specialintresse-perioder (som sagt så är min problematik inte enbart add-betingad). Jag måste sitta och läsa nästan hela tiden, och när jag måste göra annat så blir det jättestörigt då jag inte hinner läsa så mycket som jag länner att jag vill och behöver. Tror det är därför jag sover så lite, en viss tid måste avvaras till mina grejer, och resten till det man "måste" göra. Specialgrejerna tar längre tid, och då behöver jag extra timmar... som tyvärr får dras från sömnen.
Ok, mycket frågor här nu på kvällskvisten. Det märks att jag varit ifrån tråden under helgen.
Men en sak som jag verkligen önskar få svar på är det här med att skratta vid "fel" tillfällen.
Om det är något som skiljer mig från min sambo, mina vänner och de allra flesta jag träffat så är det det.
Ibland tänker jag att det är en försvarsreaktion, att jag skrattar av nervositet eller för att jag inte vet hur jag ska beté mig men jag tror inte det är hela sanningen.
Ofta när jag skrattar vid de tillfällena som anses opassande är jag väl medveten om att det är just opassande. Det är inte så att jag inte vet hur man egentligen ska eller bör beté sig, det gör jag, men av någon anledning så klarar jag inte av det.
Jag har för mig att jag nämnt tidigare i tråden att jag gillar practical jokes. Ni vet sånna där skämt som att, byta ut socker mot salt, fästa en plånbok i en fiskelina och lägga den på te.x trottoaren och sedan när någon kommer för att plocka upp den dra undan den, busringa, skrämmas genom att hoppa fram bakom en dörr eller liknande. Bara jag tänker på alla saker jag gjort och skulle vilja göra mot människor i min omgivning bryter jag ut i skratt.
Och ju surare, räddare eller förvånade de blir av mina skämt desto mer skrattar jag.
Jag hittar ingen som helst info om detta på nätet, åtminstone ingen seriös. Finns det något namn på detta? Typ emotionell störning eller liknande? Är det någon av er som känner igen sig? Eller är det bara jag som skrattar eller får svårt att hålla mig för skratt när jag ser någon som halkar, snubblar, missar bussen etc? Alltså, jag kan känna med personen som råkar ut för detta men det är liksom själva grejen som ser så roligt ut.
Psyket nästa eller?
Jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur det är att tänka utan att göra det i bilder!?
Ingen som känner igen sig i min sjuka humor och att skratta vid fel tillfällen?
En annan fråga då: Är det fler än jag som får ord, låtar, uttryck etc på hjärnan och dessa "måste" jag sedan säga eller sjunga högt om och om igen? Alltså, det kan nästan liknas vid ett tvång men det är det inte utan jag har bara så väldigt svårt att få det ur huvudet.
Ett tag var det Eddie Meduzas låt "Runke balle" som jag gick och tvångssjöng på. Min sambo höll på att bli galen på mig för han menade att det inte var en passande låt att sjunga i närheten av barnen men jag kunde inte sluta, det kom automatiskt... lite som tourette.
Nu är det ett uttryck från en film som maler i min skalle och som jag säger högt lite då och då. Spelar ingen roll om situationen är passande eller ej, det kommer av sig självt.
Fan jag är nog inte så frisk ändå. Och vad värre är att jag tycker jag själv är så jävla rolig. Hur drygt är inte det? En människa som garvar så tårarna sprutar åt sina egna skämt?
Jag har ett rätt roligt exempel (i efterhand). Första dagen på sommarjobbet. Jag och två ordinarie var inne hos en farbror och skulle hjälpa honom upp. Den ena personalen berättar vem jag är, och säger sen att honom måste hon ju känna igen, hon är ju en "gammal" personal (hon var inte så bra på svenska, menade att hon hade varit där länge), varpå farbrorn skiner upp och säger "Gammal som GATAN!!" och vrålskrattar. De båda ordinarie ser jättearga ut. Jag instämmer i skrattet. Ridå.